Sedan eurokrisen mellan 2010 och 2013 har frågan om så kallade euroobligationer funnits på agendan i EU. Tanken är att euroländerna ska ge ut gemensamma statsobligationer, vilket innebär att delar av deras statsskulder slås samman. Eftersom stater finansierar sig genom att belåna sig på internationella finansmarknader genom att ge ut statsobligationer är de beroende av att deras räntor är låga. En svag ekonomi innebär en högre ränta. Med skuldsammanslagning skulle länder med svagare ekonomier, framförallt i Sydeuropa, få tillgång till resurser som de annars inte skulle få eftersom deras återbetalningsförmåga garanteras av länder med starkare ekonomier, framförallt Tyskland.

Tyskland och de andra nord­europeiska länderna i den så kallade ”hanseatiska ligan”, där även Nederländerna, Österrike och Finland ingår, har dock kategoriskt avvisat den möjligheten. Men i och med den gryende ekonomiska krisen i coronavirusets kölvatten har frågan om vad som numera kallas ”coronaobligationer” återigen blivit högaktuell. Förra veckan skrev de nio regeringscheferna i Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, Irland, Grekland, Belgien, Luxemburg och Slovenien ett gemensamt brev till sina nordeuropeiska kolleger där de förklarade behovet av gemensamma statsobligationer. För länder som Spanien och Italien som har drabbats hårdast av pandemin och dessutom har relativt svaga ekonomier är behovet av finansiering särskilt stort för att såväl kunna investera i sjukvården som att klara den djupa ekonomiska kris som är på väg.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel sade dock blankt nej till kraven vid ett EU-toppmöte via videolänk förra torsdagen. Hennes närings­minister Peter Altmaier viftade nyligen bort kraven i en intervju och beskrev diskussionen som en ”spökdebatt” om ”idéer som återvänt från de döda”. Även Nederländernas premiärminister Mark Rutte har avvisat idén. Men mycket tyder på att vindarna håller på att vända. Såväl Europeiska centralbankens ordförande Christine Lagarde som Tysklands centralbank Bundesbank och Europeiska rådets ordförande Charles Michel stödjer idén. I veckan anklagade även ordföranden för Nederländernas centralbank den nederländska regeringen för bristande solidaritet med Syd­europa. Två av de fyra partierna i Ruttes regeringskoalition stödjer nu idén.

Frågan är dock vilka de långsiktiga konsekvenserna av gemensamma statsobligationer skulle kunna bli. Och vad som kan hända om de inte införs.

Enligt Romaric Godin, som är ekonomireporter på den franska vänstertidningen Mediapart och som har bevakat frågan länge, är coronaobligationer främst en fråga om att skicka en signal om att man är beredd att rädda euron.

– Den viktigaste frågan är inte vad pengarna kommer att användas till utan huruvida coronaobligationer överhuvudtaget kan existera. I dag möter varje land krisen med sina egna medel, som formellt begränsas av ECB. Denna har dock brutit mot flera av sina regler (begränsning av stödköp av statsobligationer, bland annat) vilket underlättar för medlemsstaterna att hantera krisens konsekvenser. Staterna måste visserligen fortfarande finansiera sig på de finansiella marknaderna, men investerarna kan sedan sälja tillbaka deras obligationer till ECB. Det finns alltså ett slags säkerhet för dem. För tillfället fungerar detta. Men för att det ska göra det måste euron också överleva krisen. För marknaderna är det dock inte uppenbart att den kommer att göra det. Alla tänker så klart på skuldkrisen 2010–2013. Införandet av coronaobligationer skulle skicka en signal om solidaritet till marknaderna: i händelse av en stor kris är eurozonens medlemsländer beredda att garantera varandras ekonomiska överlevnad, säger han till Flamman.

Om gemensamma statsobligationer blir verklighet skulle det kunna innebära att ytterligare ett steg tas mot en federal EU-stat, i alla fall för kärnländerna i eurozonen. Detta eftersom att behovet av en gemensam finanspolitik kommer att öka drastiskt. Det skulle i sin tur öka avståndet mellan euroländerna och de länder som står utanför euron och förstärka bilden av ett EU i ”två hastigheter”. Enligt Romaric Godin är denna dynamik dock redan ett faktum.

Om gemensamma statsobligationer blir verklighet skulle det kunna innebära att ytterligare ett steg tas mot en federal EU-stat

– I själva verket existerar detta EU i två hastigheter redan. ECB är en federal instans som agerar som sådan genom att skapa ett slags substitut i brist på en verklig federal budget. Den är visserligen fortfarande underkastad fördragen men det faktum att den har hävt reglerna som begränsar dess manöverutrymme och att den sedan tidigare köper obligationer med obegränsad löptid (så kallade ”kvantitativa lättnader”, reds. anm.) visar att den inte har för avsikt att utlämna staterna åt marknaderna, utan att den kommer att verka för att en del av statsskulderna slås ihop.

– Coronaobligationer innebär helt enkelt att denna skuldsammanslagning görs till officiell politik. Det handlar om att kunna skapa gemensamma skulder för ett precist ändamål som tjänar det europeiska allmänintresset. Penningpolitikens stora svaghet i dag är nämligen att den bara kan gå via finansmarknaderna och bankerna. Den har därför svårt att ”rikta” sina åtgärder. Finanspolitiken är mycket mer effektiv därvidlag. Men coronakrisen kräver att riktade åtgärder vidtas i de sektorer i ekonomin som drabbas av karantän och utegångsförbud samt hälsovården och socialförsäkringarna. Coronaobligationerna gör det därför möjligt att införa en riktig ”gemensam budgetpolitik” som överskrider den nuvarande väldigt snäva europeiska budgeten, säger Romaric Godin.

Men det är inte nödvändigt att gemensamma obligationer skulle leda till ytterligare federalisering av EU, menar han.

– Det som många väntar sig är att emissionen av gemensamma obligationer leder till en gemensam finanspolitik där en del av skatterna går till avbetalning av skulden. Det är en möjlighet och det skulle kunna förstärka EU:s federala sida, men det är ingen nödvändighet för ECB kan också välja att köpa upp dessa skulder.

Hittills har motståndet mot gemensamma obligationer varit stort, inte minst i Tyskland. Den tyske näringsministern Peter Altmaier sade i förra veckan att krisdrabbade länder i stället kan vända sig till den Europeiska Stabilitetsmekanismen (ESM), en institution som infördes efter den förra krisen för att stödja länder i ekonomisk nöd. Den har dock bara dryga fyra miljarder euro till sitt förfogande, en struntsumma i sammanhanget, och kräver dessutom att mottagarländer genomför så kallade ”strukturreformer”, det vill säga avregleringar på bland annat arbetsmarknaden. Enligt Romaric Godin skulle Altmeiers förslag innebära att krisen fördjupas i de nödställda länderna eftersom marknaden kommer att förlora förtroendet för euron och räntorna på deras statsobligationer kommer att skjuta i höjden, precis som under den förra krisen. Det skulle i sin tur kunna leda till att euron kollapsar och en långt mycket värre ekonomisk kris.

– Om coronaobligationer avfärdas kommer medlemsstaterna och framförallt de i syd att behöva skuldsätta sig massivt för att klara krisen. Det är omöjligt att säga vad konsekvenserna av denna skuldsättning kommer att bli eftersom vi inte vet hur återhämtningen kommer att se ut. Men om vi utgår från den troliga hypotesen om en långsam återhämtning (främst på grund av att pandemin kommer att försvinna successivt och kan återkomma i vågor så länge inget vaccin finns, men också för att man kommer att göra säkerhetsbesparingar för att kunna hantera risken för nya smittovågor), kommer de värst drabbade länderna att behöva statligt stöd för att klara sig.

– Det är dock möjligt att inflationen stiger under återhämtningen eftersom alla företag samtidigt kommer att försöka tjäna in den förlorade tiden utan att de nödvändigtvis kommer att kunna möta efterfrågan. Det skulle kunna leda till överproduktion. ECB ställs i så fall inför ett dilemma: ska man överge sitt enda mål, det vill säga att hålla nere inflationen, för att rädda euron, eller ska man strama åt penningpolitiken för att bekämpa inflationsökningen? I det senare fallet riskerar de sydeuropeiska länderna att få svårare att finansiera sig på finansmarknaderna. Deras enda alternativ blir då att överge euron för att devalvera sin valuta och reducera sina skulder genom inflationen, säger Godin.

Om EU ska lyckas rädda euron utan att införa gemensamma obligationer ser Godin bara en utväg, nämligen att ECB fortsätter stödköpa statsobligationer som den sedan upphäver, det vill säga den köper upp alla skuldbrev när deras löptid går ut. Frågan är dock om länderna i den ”hanseatiska ligan” (där även Sverige ingår) kommer att acceptera denna politik, och om den ens är lagligt genomförbar inom ramen för fördragen. Den innebär nämligen både en direkt finansiering av staterna och en penningpolitik som riktas mot vissa stater. Godin tror att det blir politiskt omöjligt för ECB att försvara en alltför hög inflation. Eftersom det dock är det enda sättet för de mest skuldsatta staterna att minska bördan, i brist coronaobligationer, innebär det att euron kommer att kollapsa.

– Tyskland och Nederländerna måste alltså välja mellan att acceptera en skuldsammanslagning eller att euron går under. För dessa länder, som vanligtvis har stora överskott, skulle eurons undergång innebära en kraftig förlust i konkurrenskraft i och med att deras valutor snabbt skulle bli starkare än vad euron var. Varken de eller deras handelspartners eller de skandinaviska länderna kommer då att kunna undvika en djup kris. I slutändan framstår en skuldsammanslagning som mindre riskfylld eftersom den gynnar tillväxten i de sydliga länderna och därmed också de i norr. Men den är politiskt svårsmält eftersom staterna lägger så stor moralisk vikt vid skuldfrågan, säger han.

Tyskland och den hanseatiska ligan hoppas att krisen blir kort och att man snabbt kan återgå till åtstramningspolitiken. Men enligt Godin är det redan för sent för det. Denna har redan förlorat sin legitimitet i Sydeuropa.

– Som Tysklands näringsminister Peter Altmaier slog fast förra tisdagen hoppas Tyskland att denna kris bara ska bli en parentes och att vi ”därefter snabbt återgår till åtstramningspolitiken”. Detta alternativ är dock omöjligt. Med tanke på kostnaderna i mänskliga liv i Italien och Spanien och det faktum att dessa kostnader i mångt och mycket just beror på den åtstramningspolitik som har förts, kommer dessa länder inte att acceptera en återgång till åtstramning. Det är därför som Italien fortsätter att vägra ta emot hjälp från ESM, eftersom denna endast ges i utbyte mot ”strukturreformer”. Risken för att euron kollapsar är alltså mycket hög.

Coronakrisen kan alltså komma att avgöra eurons och i förlängningen EU:s öde. Mycket tyder på att tålamodet med EU håller på att ta slut i Sydeuropa. I det annars så EU-positiva Italien anser nu över 67 procent att medlemskapet är mer förenat med nackdelar än fördelar, och man har till och med börjat tala om att införa en parallellvaluta för att kunna göra investeringar utan hjälp från EU. Greklands tidigare finansminister Gianis Varoufakis twittrade i förra veckan:

“Jag tror inte att EU är kapabelt att orsaka något annat än skada. Jag motsatte mig Brexit men jag har nu kommit till slutsatsen att Storbritannien gjorde rätt, även om det var av fel orsaker.“

Romaric Godin ser flera olika scenarion framför sig.

– Frågan om resurser till vården kommer att bli central och staterna kommer välja att inte längre acceptera nedskärningar på detta område. Enligt mig kommer det inte längre gå att bedriva åtstramningspolitik utanför Tyskland och dess närmaste allierade. Detta är en tidsinställd bomb för euron.

Det mest optimistiska scenariot är enligt honom att den allmänna opinionen i de nordeuropeiska länderna inser behovet av europeiskt samarbete och lyckas ändra sina politikers uppfattningar. I det fallet tror han att coronaobligationer kan bli möjliga. Han är dock inte övertygad om att det kommer att ske.

Det troligaste scenariot är en återhämtning som baseras på egoism

– Det troligaste scenariot är en återhämtning som baseras på egoism där varje land försöker bibehålla sin ekonomis kvarvarande krafter och konkurrensförmåga. Mitt i krisen kommer det att vara svårt att kräva ansträngningar för såväl åtstramningar som skuldsammanslagningar. Den nationalistiska tendensen kan visa sig vinna.