Vänsterpartiet gjorde ett riktigt dåligt resultat i valet till EU-parlamentet. Visst var det rimligt att förvänta sig en viss tillbakagång, men slutresultatet 5,7 procent innebär mer än en halvering av 2004-års resultat. Backar vi såhär mycket i kommande val försvinner Vänsterpartiet från både riksdagen och EU-parlamentet. Det finns därför all anledning till självkritisk valanalys med sikte på nästa års viktiga val.
Vi tror att en huvudförklaring till det dåliga resultatet är att partiet uppfattas som omodernt och negativt i sitt sätt att formulera politik. För mycket fokus lades på att formulera vad som är dåligt med EU, för lite på vilka lösningar vi vill ha. Väljarna röstar på det parti som har lösningar och visioner, inte på dem som svartmålar och klagar. Vi är särskilt oroade över det stora tappet hos unga väljare, en målgrupp där vi traditionellt varit starka. De röstade istället på MP, PP och FI.
Till detta kommer aktuella faktorer som har med denna valrörelse att göra. Vi hade mindre välkända kandidater än andra partier och EU-valet är allt mer ett utpräglat personval. Om partiet i övrigt hade framstått som attraktivt med en spännande politik hade detta inte spelat lika stor roll. Ingen skugga ska dock falla på kandidaterna i sig. Eva-Britt, Hanna, Mikael och de andra kandidaterna har gjort bra ifrån sig. De slet hårt och utan deras goda kampanjande hade det sett betydligt värre ut.
EU, EU-debatten och EU-opinionen har förändrats under våra snart 15 år i unionen. EU-medlemskapet accepteras allt mer av väljarna som ett faktum. Det innebär inte att väljarna älskar EU eller är för hur unionen utvecklas idag. Men frågan om medlemskapet i sig blir i allt mindre en del av den aktuella debatten. Samtidigt kan man inte säga att Vänsterpartiets EU-politik har utvecklats. Partiet behöver en rejäl och förutsättningslös debatt om hur politiken ska formuleras och bedrivas.
Vi menar inte att EU har blivit bättre. Med Lavaldomen och de överkörda folkomröstningarna om Lissabonfördraget är det snarare tvärtom. Men läget är ett annat. I detta läge blir Vänsterpartiets ganska framskjutna motstånd mot medlemskapet i sig en paradox i debatten. Väljare som inte längre är emot medlemskapet hänger upp sig på vår ståndpunkt i frågan och ser inte den bra politik vi faktiskt för i EU. Internt i partiet nöjer sig många med att vara emot och tar inte heller det egna arbetet i Bryssel och Strasbourg riktigt på allvar. Kunskaper om våra positioner i avgörande sakfrågor i EU blir därför dålig trots att alltmer av makten över politiken finns i unionen.
Många vänsterpartister tycker att utträdet är rätt i princip, men få tror att det är möjligt att uppnå i praktiken. Partiets företrädare hamnar ofta på defensiven i frågan. Partiet riskerar att uppfattas som om det utkämpar gårdagens förlorade strider istället för dem som kan vinnas idag. Denna hållning måste skärskådas kritiskt och formuleras om.
Vänsterpartiet bör säga tydligt att vi inte ser utträdet som en aktuell fråga framöver. Det innebär inte att vi ångrar att vi motsatte oss medlemskapet, men att vi inser att vi inom överskådlig framtid har förlorat den striden. Istället bör EU-politiken fokuseras på sakfrågor och att bekämpa unionens demokratiska brister, ökande makt och marknadsliberala karaktär. Det vore förödande för vår politik om vi blev ett ”ja till EU-parti” i mängden. Det saknas sakliga argument för en sådan omsvängning. Den skulle dessutom lämna över EU-motståndet till Sverigedemokraterna vilket både den seriösa EU-kritiken och antirasismen skulle förlora på. Vi är övertygade om att det går utmärkt att kombinera frän och principiell kritik mot dagens EU med att föra fram sakliga förslag om att förändra unionen.
Därför föreslår vi att Vänsterpartiets ledning snarast tar initiativ till en förutsättningslös valutvärdering och debatt om vår EU-politik. Den kan exempelvis utmynna i ett klargörande uttalande om EU-politiken på partiets kongress nästa år.
