Northvolts kris är ett bakslag för den gröna industriella revolutionen. Men svaret får inte vara en återgång till nyliberal politik.
På måndagen kom beskedet att 1 600 anställda, nästan halva arbetsstyrkan, får lämna batteritillverkaren Northvolt. Majoriteten av tjänsterna finns i Skellefteå, där företagets expansion avbryts helt. Beskedet kommer efter att statsminister Ulf Kristersson tidigare under dagen meddelat att det inte är aktuellt med statliga nödlån eller att staten går in som ägare i Northvolt.
Samtidigt menar högerdemagogen Henrik Jönsson att Northvolts problem bekräftar att hela klimatomställningen är dödfödd. I denna halsbrytande slutsats får han stöd av Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch, som skriver på X att klimatmålen nu måste överges, eftersom ”det går inte att få acceptans för politiken som krävs.”
Exakt vad Northvolts misslyckande har med de svenska klimatmålen att göra är oklart. Den framväxande batteriindustrin spelar visserligen en viktig roll i världens klimatomställning, eftersom batterier är en nyckelkomponent i ett fossilfritt transportsystem. Men ur ett utsläppsperspektiv spelar det mindre roll var batterierna tillverkas – bortsett från att det naturligtvis är bättre om batterifabrikerna drivs av fossilfri el snarare än tysk eller kinesisk kolkraft.
För progressiva politiker är de nya industrisatsningarna ett sätt att vinna stöd för en mer radikal klimatpolitik, genom att också peka på de nya jobb och den ekonomiska utveckling som omställningen skapar. Men det finns andra drivkrafter som förmodligen spelar en större roll för EU:s och USA:s nyfunna intresse för aktiv industripolitik.
Efter flera decennier av nyliberal globalisering har den politiska eliten i de flesta industriländer i väst insett att de sociala och politiska konsekvenserna av låt gå-politiken nått en smärtgräns. Att för kapitalets skull flytta industrin till låglöneländer med svagare miljölagstiftning och arbetsrätt har bidragit till social oro och ett växande stöd för högerpopulister och nationalister. Krafter som på många sätt utmanar det politiska systemet och skapar oförutsägbarhet, även om de knappast utgör något hot mot kapitalet som helhet.
Än värre för de politiska eliterna i väst är det faktum att Kina håller på att springa om väst på viktiga områden. Från att länge ha setts som världens fabriksgolv är Kina på väg att skaffa sig ett teknologiskt övertag på många områden. Den nyliberala retoriken om att ömsesidigt beroende gynnar fred och demokrati har sedan länge kastats överbord, och västs beroende av Kina när det gäller viktiga mineraler, batterier och andra komponenter som industrin inte klarar sig utan betraktas i stället som ett säkerhetspolitiskt hot.
Det är helt avgörande att vi inte låter Northvolts problem utnyttjas som svepskäl för att minska ambitionerna i klimatpolitiken.
Med tanke på vad som står på spel är det extremt osannolikt att Henrik Jönsson och Timbro får som de vill. Varken EU eller USA kommer att överge försöken att bygga upp en egen batteriindustri, trots krisen för Northvolt och andra bakslag som oundvikligen kommer att kanta en storskalig industriell omvandling. Däremot finns det på kort sikt risk att beslut tas som leder i fel riktning. En konkurs för Northvolt innebär att privata investerare får ta smällen för misstag som företagets ledning har begått, vilket vore rimligt. Men som ekonomhistorikern Mattias Näsman påpekar i DN Debatt (20/9) kan politisk passivitet också leda till att det i slutändan blir kinesiskt kapital kliver in och tar över de anläggningar som redan har byggts upp.
För den som ser bortom nyliberalernas upptrissade retorik finns också verkliga lärdomar att dra. Inte minst måste hårdare krav ställas på industrisatsningar som får statligt stöd när det gäller till exempel arbetsmiljö, säkerhet och fackligt inflytande. För att säkra insyn och inflytande – men också en andel av de framtida vinsterna – bör staten gå in som ägare i strategiska projekt som får ta del av stödpengar.
Samtidigt är det helt avgörande att vi inte låter Northvolts problem utnyttjas som svepskäl för att minska ambitionerna i klimatpolitiken. Tvärtom måste den breddas från att bara handla om industrins omställning, till att också handla om hur vi bygger mer hållbara samhällen. Vi behöver inte bara elbilar och fossilfri el, utan också kollektivtrafik, hållbart jord- och skogsbruk och ökade möjligheter för människor att leva hållbart. Allt det där som Timbro och Henrik Jönsson avskyr.
