”Måste kulturen vara vänster?” är ett återkommande anslag till rivig diskussion som brukar kulminera i minst två paneldebatter på Publicistklubben per år, där självutnämnda representanter för olika falanger får sätta tänderna i frågan om högerns påstådda underrepresentation.
Och det är klart. Lever man i en föreställningsvärld där Göran i C-huset är ”högern” och Ragnhild i B-längan är ”vänstern” och den gemensamma gårdsstädningen arenan för ideologisk strid, så visst kanske man kan komma fram till slutsatsen att satiren/konsten/varietén skulle må bättre av ”dynamik” genom ökade borgerliga inslag.
Att göra vänsterkonst är som bekant mycket enklare än att uppfinna en outsiderposition från höger. Man behöver bara klottra lite könsord på svenska flaggan för att ens kusiner i konstnärsnämnden ska bli upphetsade av kittlande förfäran och komma rusande med en bottenlös tunna stipendiepengar att hälla över ens frasradikala hjässa.
Möts man, trots allt, av en viss tvekan gäller det att klistra fast några nyttoaspektpatches på sin stentuffa jeansjacka. Kulturen ”bidrar”, ”vidgar perspektiven” och är därmed ”viktig för samhället” och ”demokratin”. Oftast är det ingen som vill riskera att framstå som obildad genom att syna ens påståenden.
Högerkultur, däremot, har svårt att lägga sig till med tuffa attribut, eftersom alla dess utövare ser ut som Johan Hakelius, oavsett ålder och kön. I avsaknad av kvalitét och riktig publik kan den uttalade kulturen från höger bara få snurr på sina verk genom att hoppas på att den mest lättlurade delen av vänstern ska reagera på den. Det är därför den genomsnittliga upplagan av valfri Timbro-bok distribueras enligt följande:
4 ex till i boken särskilt utpekade ”vänsterdebattörer”, som på grund av sina svällande egon inte kommer kunna undgå att behandla sin svidande sågning av boken i fråga som den viktigaste kultursidor-inlagan på den här sidan ”J’accuse”.
0 ex till biblioteken (commie scum)
18 ex till fria teatergrupper som vill göra en scenisk bearbetning där de framför stycken ur boken ironiskt och typ delar ut McDonalds till publiken samtidigt för att liksom verkligen göra den snillrika satiren tydlig.
35 ex till sköna vänsterdudes som tänker göra en chill pod cast där de läser högt ur boken under avslappnade former för en lika skön, avslappnad, medveten och fritänkande publik.
Då spelar det ingen roll att resterande ex av upplagan går till tätning, isolering, brasved, golvskydd, fiskinslagning, nödlösningsmuggpapper, origaminybörjarkursmateriel, rizzla-substitut för håglöst hängande tonåringar i en svensk småstadsbusskur och slutligen återvinningen där Teppas har visat hur allt blir till ny pappersmassa och allting börjar om igen.
Syftet är redan uppfyllt.
