Sedan augusti har den thailändska oppositionen försökt att störta den lagliga regeringen. Aktionerna kulminerade med ockupationen av flygplatsen i Bangkok. Regeringen har flyttat till staden Chiang Mai i nordöst.

Folkalliansen för demokrati (PAD) kräver regeringens avgång. Sitt namn till trots vill partiet inskränka demokratin, med bland annat en ny lagstiftning där bara en del av parlamentet väljs av folket. PAD representerar bättre bemedlad medelklass, rojalister och affärsmän från framför allt Bangkokregionen. Den motsätter sig de reformer, bland annat en allmän sjukförsäkring, som har initierats av Folkmaktspartiet (PPP). Det förespråkar också en strikt nyliberal ekonomisk politik, och är motståndare till de förslag i keynesiansk anda som regeringen har lagt fram mot bakgrund av finanskrisen.

Konflikten har en tydlig klasskaraktär, något som inte ens har undgått DN:s ledarsida (27/11-08), även om man använder citationstecken, ”klassaspekt”.
Militärens roll i konflikten är central. Alla bedömare är överens om att PAD:s agerande har som sitt mål att framkalla ett militärt ingripande i någon form. Röster har emellertid höjts om att PAD i själva verket agerar i samförstånd med arméledningen. Den för sina vänstersympatier kände thailändske akademikern Giles Ungpakorn skriver på prachathai.com att det är tydligt att PAD konspirerar tillsammans med militären. Hur kunde de annars så lätt få kontrollen över flygplatsen, frågar han retoriskt, när flygplatser är högsäkerhetszoner, och kontrolleras av militären?

Den thailändska militärledningen har emellertid utåt intagit en återhållsam attityd. Man har visserligen krävt nyval, vilket ligger helt i linje med PAD:s krav. Samtidigt har man gett mycket klara signaler att armén är ovillig att ta över makten i en kupp. Framför allt har man framhållit de negativa konsekvenserna som internationella reaktioner skulle få vid ett militärt maktövertagande.

Det internationella samfundets tystnad är frapperande. Annars brukar första bästa lösa rykte om minsta lilla eventuella övertramp i Venezuela framkalla våldsamma protester och fördömanden. Ett långvarigt försök att med våld störta en demokratisk vald regering i Thailand, möts däremot med total passivitet.
För svenskt vidkommande kan försiktigheten förstås bero på Sveriges vapenexport till Thailand.

En viktig händelse som alla har inväntat otåligt är Högsta domstolens beslut att olagligförklara PPP och två mindre koalitionspartier med anklagelser om valfusk som grund. Premiärminister Somchai Wongsawat har redan tidigare sagt att han, eller de medlemmar som inte stängs av från politiken, helt enkelt ska gå över till ett annat parti, Puea Thai-partiet, och därmed kunna bilda regering, inom de 60 dagar som konstitutionen föreskriver. Det är det scenario som de flesta bedömare i Bangkok håller för mest troligt.

Shawn W Crispin i Asian Times, som stödjer sig på högt uppsatta källor inom PAD, tror att den politiska situationen kan utveckla sig på ett annat sätt. Om HD olagligförklarar regeringspartierna kommer man utnyttja ett kryphål i författningen och bilda ett ”Högsta råd”, bestående av representanter för militären, byråkratin, PAD, och åtminstone symboliskt för monarkin.
Detta råd skulle utse regering, och kunna lagstifta genom dekret, och på det sättet omöjliggöra för PPP att komma tillbaka.

Därmed skulle högern kunna kontrollera den thailändska politiken utan att ta till militärkupper som skapar en besvärande situation för Thailands allierade på den internationella arenan.