Den 9 oktober slog en bomb ned på marknadsplatsen i Jabalia och dödade ett 50-tal människor. ”De siktade på moskén”, sade Haneen Mousa som bor i byggnaden intill, ”och cementblocken, metallen och väggarna föll över oss.” (New York Times, 9/10.)
Jabalia ligger i norra Gaza och är det största palestinska flyktinglägret. Trots att läger byggs för att rivas har människor tagit skydd här sedan Israels bildande 1948. Förläggningens historia är alltså även det palestinska folkets.
Det var här den första intifadan inleddes i december 1987, ett arabiskt ord för ”uppror” som ordagrant betyder ”skaka av sig” – som i att vakna upp och frigöra sig från sömnen, eller i det fallet den 20-åriga ockupationen. Det israeliska svaret fördömdes internationellt för sin oproportionerliga styrka, som enligt FN inkluderade att ”bryta benen på barn, kvinnor och män och orsaka missfall hos kvinnor som ett resultat av grov misshandel.”
Oroligheterna tog slut först med Osloavtalet 1993, en överenskommelse om eldupphör som inledde jakten på en tvåstatslösning. Israel utnyttjade vapenvilan till att ta ytterligare mark i besittning, samtidigt som man hjälpte Hamas att växa för att underminera de sekulära palestinska myndigheterna. Precis som att bosättare i detta nu fördriver palestinier från sina hem i Västbanken, trots att Hamas inte är någon stark politisk kraft där. I dag finns så lite palestinskt land kvar att en tvåstatslösning ter sig allt mer som en hägring.
I stället har flyktinglägret Jabalia blivit allt trängre. Numera bor 116 000 människor intryckta på 1,4 kvadratkilometer. Blockaderna efter den andra intifadan år 2000 och Hamas valseger i Gaza 2006 har lett till en skenande arbetslöshet. 90 procent av vattnet är otjänligt och allt fler har blivit beroende av FN:s matprogram för att överleva. Platsen har också blivit en central rektyteringsbas för den islamistiska terrorgruppen, som i dag håller till i många av husen och moskéerna.
Sedan Hamas brutala terrordåd den 7 oktober utsätts området för ständiga israeliska flyganfall. Nu tvingas människor på flykt undan flyktingläger, utan någonstans att ta vägen. Ingen vill ta emot dem – inte Israel, inte arabstaterna, inte omvärlden. Turkiet vill på sin höjd använda dem som politiskt vapen mot Europa.
I Sverige vill många lägga ansvaret för konflikten på människorna i Gaza, som om de 75 åren av förtryck inte existerar. Finns det en väg ut?
Självklart ursäktar förtrycket inte Hamas massmord på oskyldiga. Inte heller firandet av dådet på svenska gator, att demonstranter skanderar våldsamma slagord om att ”krossa” Israel, eller att svenska judar tvingas dölja sin identitet när de rör sig offentligt. Andreas Malms pinsamma sarkasmer om att fördöma Hamas terrordåd i tidningen Parabol visar att en liten del av vänstern har svårt med det mest elementära.
Samtidigt skriver Daniel Leviathan, judaistikforskare och styrelseldamot i Judiska ungdomsförbundet i Sverige, i en drabbande text att han ”tvivlar på att judar finns kvar här om 50 år”. Han fortsätter:
”Aldrig tidigare har jag hört så mycket oro och rädsla över framtiden från mina judiska vänner. Vänner som säger att det inte längre går att bo här. Som manar sina barn att absolut inte visa sin judiska identitet i skolan, eller tala om vad som sker nere i Israel och Gaza just nu. Vänner vars barn frågar varför folk hatar dem och om någon kommer att mörda dem.” (Expressen, 27/10.)
Så här ska judar inte behöva känna i Sverige. Det måste vi alla vara överens om. Historien om Israel som ett försök att skapa en fristad för världens judar är lika lång som historien om palestinsk flykt. Förintelsen och Nakban är nästan jämnåriga. Israelernas och palestiniernas öde är gemensamt och båda folken förtjänar att leva i fred.
Den enda rimliga positionen är att alla civila måste värnas, från 200-talet gisslan som Hamas har tillfångatagit till de oskyldiga Gazabor som nu begravs i grus.
Men det måste även gälla palestinierna. På lång sikt genom att ockupationen avslutas och internationell hjälp sätts in för att bygga upp en hållbar stat där palestinierna kan bo.
Den högerextrema israeliska regeringen pratar däremot uttryckligen om att fördriva dem. ”Vi strider mot djur”, säger landets försvarsminister och premiärministern Benjamin Netanyahu beskriver Gaza som ”en ondskans stad”. Det är folkmordsretorik. I händerna på sådana män vill Liberalerna nu sätta svenska vapen, samtidigt som regeringen har pausat allt bistånd.
Den svenska högern lägger allt krut på att kritisera oförmågan på vissa håll inom vänstern att vara tydliga mot Hamas. Men så länge de knappt nämner de krigsbrott som Israel begår i detta nu blir försöken att klä orden i en förnuftets röst närmast absurd.
FN:s människorättsråd fann redan den 10 oktober ”tydliga bevis för krigsbrott” från båda sidor. Human Rights Watch kallar blockaden mot Gaza ”olaglig” och uppmanar Internationella krigsbrottsdomstolen (ICC) att involvera sig. ”I sitt uttalade syfte att använda alla medel för att förstöra Hamas har de israeliska styrkorna visat en chockerande likgiltighet för civila liv”, säger Amnestys generalsekreterare Agnès Callamard (23/10). ”Efter att den Israeliska armén har bombat Gazaremsan utan återhållsamhet i en vecka, ber vi dem att visa minsta grundläggande mänsklighet”, skriver Läkare utan gränser (14/10).
Neutraliteten inför dödandet av palestinska civila är alltså inte någon förståndig mittenhållning, utan tvärtom radikal. Den enda rimliga positionen är att alla civila måste värnas, från 200-talet gisslan som Hamas har tillfångatagit till de oskyldiga Gazabor som nu begravs i grus.
Detta borde vara självklart. Ändå har många, förblindade av ett farligt lagtänkande, svårt att säga det rakt ut.
