Ett stående upplägg för dagens borgerliga retorik är att peka på något samhällsproblem, och säga att det existerar ”trots tolv års socialdemokratiskt regerande”, eller en liknande vändning där begreppet ”vänsterkartellen” ingår. Med benägen hjälp från medier i flock präglar detta det politiska samtalet. Det som vanligast tas upp är arbetslösheten, men man kan även få höra om till exempel många sjukskrivna, problem i skolan, ja, till och med löneklyftor mellan kvinnor och män.

Högeralliansens lösningsförslag skärskådas sällan. De förvärrar entydigt den situation man vill vinna poänger på att beskriva. Istället för jobb ska det bli lättare att få sparken. Nedslitning på arbetsmarknaden ska mötas med ökad otrygghet och mindre pengar till de sjuka. Problemen i skolan med fler dokumenterat segregerande privatskolor. Löneklyftorna genom angrepp mot kvinnodominerade arbetsplatser och mot de sociala reformer som lett till ökat arbetskraftsdeltagande för kvinnor. Nog är högeralliansen väl förberedd för att vid en valseger torpedera välfärdens fundament. Men arbetarrörelsens partier har också sig själva att skylla för att ha placerat sig i denna prekära situation.
Det blir i längden svårt att vinna väljarstöd, än mindre skapa entusiasm för en politik som baseras på att alternativet är sämre. Det är så det har varit, i brist på en radikal reformagenda. Men det sätt som den allmänna debatten förs på, påverkar inte bara partisympatier, utan mer djupgående den demokratiska processen och möjligheterna till samhällsförändringar.
En demokratiskt utvecklande valdebatt bör kunna beröra riktningen på samhällsutvecklingen. Hur kan vi diskutera bakgrunden till välfärdens urholkning och flera decennier av växande inkomstklyftor, eller könsmaktsordningen i samhället, eller någon annan central fråga, utan att varje meningsfull diskussion ska dränkas i frågan ”hur ska det finansieras”? Tuktandet av svarens form bestämmer vilka frågor som över huvudtaget kan få ett svar.
Vänstern och arbetarrörelsen har ett ansvar för att en vidare debatt ska komma till stånd. Det kan inte göras genom att den efterlyses i allmänhet, och det blir inte heller särskilt framgångsrikt om man i abstrakta termer ska tala om vikten av att slå vakt om välfärden, den svenska modellen, eller arbetsrätten.
Utmaningen i en valrörelse är att hitta politiska frågor som inte bara kan fungera att munhuggas med på slagfältet, utan också belyser själva arenan.
Vänsterpartiet har med sin valplattform en möjlighet att spela en viktig roll för valrörelsen. Kraven är konkreta, och skulle om de förverkligas innebära kännbara förbättringar i människors liv. Men de öppnar dessutom ett rum för politiska samtal medborgare emellan, om var vi står och vart vi vill vara på väg.

Förslag om tvåhundratusen nya jobb i offentlig sektor kan väcka liv i en diskussion om ekonomins funktionssätt och om det absurda i att växande, gemensamt skapade resurser ska överföras till de rikas privata konsumtion istället för att investeras i social och fysisk infrastruktur.
Förslag om arbetstidsförkortning inbjuder till samtal om hur arbetets frukter ska fördelas, sätter fingret på stressen i arbetslivet och könsaspekten av fördelningen mellan betalt och obetalt arbete. Individualiserad föräldraförsäkring låter diskussionen om mäns och kvinnors löner föras på ett sådant sätt att grundorsaker till diskrimineringen adresseras.
Man måste vara beredd att genomföra de samtalen; att ha kunskaper, självförtroende och organisation att fullfölja rörelsen. Rimligen är det därför vänsterpartiet finns. Upp till bevis.