Sedan en tid tillbaka pågår ett race to the bottom på konservativa ledarsidor. Vem kan uttrycka den mest skriande rasismen utan att heila eller skandera ”vit revolution utan pardon!”.
Dit är det ännu en bit kvar.
Under sommaren har vi haft lightläskversionen: samhället kollapsar för att skjutningar tar alla resurser, samhället kollapsar för att det är folktomt på gatorna, samhället kollapsar för att ett närlivs säljer picklade grönsaker.
Det låter som olika texter, men de är samma: Samhället kollapsar på grund av invandrare.
Eftersom alla de här texterna har fel tvingas skribenterna fuska.
Samhället kollapsar ju inte på grund av invandringen. Inget mått av världsfrånvänt siffertrixande kan få till det. Därför hänger sig skribenterna åt just en anekdotisk bevisföring av typen ovan. Samhällskollapsen kopplad till en eller flera personliga erfarenheter. Vid kritik: hävda att motståndaren inte bryr sig. Bryr du dig inte om att folk för köa i sjukvården, skjutningar, att det inte går att få tag på köttbullar?
Därför blev de konservativa nätfiskarna så arga när Moa Berglöf, tidigare Moderat och talskrivare åt Fredrik Reinfeldt, i helgen pekade ut just det här beteendet i en krönika i Sydsvenskan.
Men eftersom det inte finns någon rimlig faktabakgrund blev det rasande försvaret mer av samma.
”Förra året kom en forskningsrapport som visade att varje skjutning kostade samhället 75 miljoner kronor.” konstaterar Linda Nordlund i Expressen, som hånfullt påpekar att Moa Berglöf kunde lära sig googla innan hon tycker till.
Hade Nordlund själv googlat hade hon kunnat lära sig bland annat att rapporten inte kom förra året utan 2012, att rapporten inte alls är någon forskningsrapport (den har alltså inte genomgått någon granskning av andra forskare), att institutet för socioekologisk ekonomi trots det vackert klingande namnet i själva verket är ett konsultbolag med två anställda, och så vidare.
De 75 miljonerna är dessutom beräknade på 20 år där både förövare och offer har stora och långtgående rehabiliteringsbehov, och tar hänsyn bland annat till minskade skatteinkomster på grund av arbetslöshet. Det är alltså inte en speciellt relevant siffra när man diskuterar väntetider i vården en specifik kväll.
Hade hon googlat hade Nordlund också märkt att rapportens namn i sökfältet genererar en helsida sökträffar från rasistiska nyhetspinnare som Samhällsnytt, Samtiden och Projekt sanning. Kanske gjorde hon också just det. Kanske genererade det bara inte några varningsflaggor.
En annan borgerlig ledarskribent, Karin Pihl, skrev i Göteborgsposten i vintras en annan text om utgår från ”forskningsrapporten” att givet antalet skjutningar 2017 så borde statens kostnader under en tjugoårsperiod uppgå till 24 miljarder kronor.
”Det är lika mycket som hela reformutrymmet för statsbudgeten 2016.” konstaterar Pihl och understryker sin miss av den mest grundläggande journalistiska faktakollen: den att tänka efter om det man fått höra inte är lite för bra (eller dåligt) för att vara sant.
Men så bryr de sig knappast heller.
Det finns en gammal medieteori som hävdar att tidningar inte förmår påverka vad människor ska tycka i någon högre utsträckning, men däremot vad de ska prata om.
En ledarskribents eventuella makt skulle alltså vara inskränkt till att välja ämne – sen bildar läsaren sig sin egen uppfattning.
Det är en fin teori.
Men i dag verkar trycket från sociala medier utöva precis motsatt kraft på de vars jobb det är att kommentera händelser i samhället: tyck så här – så belönas du.
För Alice Teodorescu , tidigare ledarskribent och ledande hundvisslare, ledde det till ett toppjobb inom Moderaterna.
För det handlar knappast om att alla gått och blivit galopperande rasister i en handvändning. Mer troligt är att texter med en specifik odör drar till sig Twitters, Facebooks och andra tidningars alla hundar. Gapa rasism så högt du kan utan att för den skull ta ordet i din mun och du kommer att belönas med lajks, delningar, kommentarer och ständigt mer så kallad debatt.
Så blir du en framgångsrik skribent, om än möjligen med honörsprefixet ”kontroversiell”.
Rätt och fel, sant eller falskt är däremot ganska oviktigt.
Det är förstås lättast så, när man har fel nästan hela tiden.