Anna Riwkin Bricks livsverk är en glimrande fotografisk skatt. Judiska museets utställning gläntar på dörren till en dokumentation som formade Sveriges 1900-tal.
Det välbekanta porträttfotografiet av Karin Boye är nästan hundra år gammalt och fortfarande målbilden för kvinnliga poeter med ambitioner. De stora, sorgsna ögonen, den uppstudsiga vänsterluggen. Ni ser det framför er. Jag är säker på att Karin Boye själv älskade fotot.
Bilden är tagen av Anna Riwkin Brick (1908–1970). Mellan henne och fotografen Christer Strömholm, vars vandel nyligen granskats i en ny uppmärksammad bok av Andreas Gedin, skiljer tio år och de kan mycket väl ha träffats eller i alla fall känt till varandras arbeten. Det är intressant att jämföra de två. Båda var exceptionellt framgångsrika reportagefotografer, som belyste utsatta grupper för en bred publik. Bådas konstnärskap gynnades av hungern efter socialrealism hos de bildtidningar som ploppade upp efter kriget. I USA hette de Life, Time och National Geographic och i Sverige Se, Vi och Expressen. De två hade också nöjet att få uppleva berömmelse medan de levde. Skillnaden är mer pikant: han var nazist och hon judinna, född i Ryssland och troligen politisk flykting.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Just nu pågår utställningen Anna Riwkin Brick – en svensk-judisk fotograf på Judiska museet i Stockholm. Presentationen är sparsmakad men ger en glimt av hennes liv i fotoreportagets tjänst. Här visas ett urval från alla hennes mest kända projekt. Fotot på Karin Boye var troligen taget i hennes ateljé på Kungsgatan i Stockholm. Där hade hon som granne journalisten och folkbildaren Elise Ottesen Jensen och tillsammans åkte de 1939 för tidskriften Se:s räkning norrut. Elise för att möta fattiga mångbarnsfamiljer och upplysa om preventivmedel, Anna för att dokumentera resan i bild. Tillsammans skapade de socialhistoria.
Snart följde flera längre reportageresor, den här gången till samerna i Norrbotten där hennes bilder för första gången skildrade den svenska minoriteten som individer med imponerande livskunskaper om renskötsel och överlevnad. Det trauma som rasbiologen Herman Lundborg och hans team bara 20 år tidigare lämnat efter sig när han fotograferat samer avklädda och avpersonifierade ”för forskningssyfte”, satt säkert färskt i minnet. Så när Anna Riwkin Brick blir insläppt inpå livet hos en renskötarfamilj säger det något om Riwkin Bricks sociala talang.
Boken Zigenarväg, utgiven 1955 med texter av Ivar Lo-Johansson, var också resultatet av en medkännande med de porträtterade. I ett år levde hon med familjen Taikon i deras husvagn och delade med alla familjemedlemmar det kringflackande livet för en svensk samhällsgrupp utan grundläggande mänskliga rättigheter som fast bostad, rösträtt och skolgång för barnen till långt in på 60-talet.
Empati var Anna Riwkin Bricks största tillgång, utöver teknisk briljans och känsla för ögonblicket. Därför är hennes livs sista stora – och troligen för hennes själv viktigaste – projekt, dokumentationen av bildandet av staten Israel ett mysterium för mig. Anna Riwkin-Brick var sionist i hela sitt liv och genom Judiska församlingens hjälporganisation under judeförföljelserna och Förintelsen var hon väl insatt i massmorden och vidrigheterna. Så drömmen om ett land för judar blev begripligt nog ett än mer levande projekt för henne. Bilderna av svarthåriga barn i ringdans på gatan, beduiner och fåraherdar är elektrifierade av ett katarsiskt ljus och är tveklöst hennes största konstnärliga bedrift. Fotot på den knotiga jemenitiska kvinnan med näven mot skyn i segergest kvalificerade henne till en hedersplats i den legendariska fotoutställningen Family of Man på Museum of Modern Art i New York 1955. Till skillnad från många andra entusiastiska skildringar av ”landet av mjölk och honung”, behöll Riwkin Brick sin blick för det partikulära och hemföll aldrig åt nationalistisk kitsch.
Ändå får jag inte ihop bilden av människan Anna Riwkin Brick. Hon väjde inte med blicken en sekund för samhällets olycksbarn. När folkhemmet skulle blingas upp till max var hon där och levde med romerna, samerna och de fattigaste storfamiljerna i norr. Men de palestinska barnen fastnade aldrig framför hennes lins. Som resenär i landet från 1946 och fram till sin död 1970 kan hon inte ha missat Nakbans offer och bevittnat hur Europas brott mot mänskligheten fördes vidare.
Utställningen på Judiska museet är en skatt. Inte bara porträtterar den en av sin tids betydande fotografer och bjuder på förstklassig kvalitet. Den som besöker den bjuds också in till en unik, hudnära tidsresa till det svenska 1900-talets skamligaste hörn och mest heroiska ögonblick.