Hédi Fried avled i sitt hem natten till söndagen. Större delen av sitt liv levde hon i Sverige, dit hon kom 21 år gammal med fartyget M/S Rönnskär i en av de dittills största svenska humanitära operationerna till sjöss. Den svenska regeringen hade då åtagit sig att ta emot 10 000 personer, så kallade ”tvångsförflyttade”.

Hédi Frieds föräldrar mördades troligen i förintelselägret Auschwitz, därifrån förflyttades Hédioch hennes syster Livia till Bergen-Belsen. Lägret befriades den 15 april 1945 av en brittisk styrka på väg mot Berlin. Först därefter kunde de ta sig mot Sverige.

Här levde hon tills hon blev nittioåtta år.

Vad hade de överlevande för val i sina nya liv? Att tiga och försöka leva, eller dagligen sätta ord på det outsägliga? Hédi Fried valde det senare. Trots ofattbara trauman valde hon att bli en lyssnerska, psykolog och dessutom talesperson för andra överlevande judiska flyktingar som efter krigsslutet – inledningsvis tillfälligt och först senare permanent – fick uppehållstillstånd i Sverige. Hon orkade tala.

Hédi Fried skriver: ”När började det egentligen? Kan någon säga när någonting börjar? Sandkorn läggs till sandkorn, och innan man vet ordet av ligger det en sandhög framför en.”

Min egen mormor Sara pratade inte. Eller Sabina som hon kallade sig, för att tona ner sin judiskhet i det kommunistiska Polen som skulle bli omstarten, det vita bladet att skriva en ny historia på. En där ens ursprung skulle vara underordnat det stora projektet – en förverkligad socialism. Men förföljelserna levde vidare i det land där Förintelsen ägt rum bara några månader tidigare.Trots att luften bokstavligen var mättad av stoff från de döda.

Det blev Warszawa de bosatte sig i, min mormor och morfar, efter åratal på flykt i Sovjetunionen undan nazismen i Europa. Men precis som Hédi Fried beskrev det i sitt ungerska trettiotal, började sandkornen att samlas. Mormor upplevde aldrig förintelselägren, men liksom för många andra europeiska judar åt sig de återkommande sveken och utpekandena in själen och förmörkade den. Jag har fortfarande minnen av min mormor innan smärtan hon hållit inom sig tog överhanden och gjorde henne sjuk: en vanlig mormor som hämtade på dagis, köpte presenter och tog mig på utflykter. Det var först efter att jag börjat skolan som hon började bete sig underligt. Hon oroade sig och förmana mig att inte prata med “någon”, denna någon ville oss illa. Detta monster som åt henne, ohämmat skrek ut det hon hållit inom sig och höll henne fången drev henne till slut att ta sitt liv. Mamma, min lillasyster och jag fann henne.

Vi är många tredje generationens överlevare som ännu en gång ser sandkornen samlas framför våra ögon. Hédi Fried blev nittioåtta år. Ändå dog hon alldeles för tidigt.