Inrikes/Nyheter 28 november, 2022

Hon dömdes för E4-blockaden: ”Folk kommer hata oss”

Svenska klimataktivister tar till tuffare metoder och får tuffare straff. 65-åriga Anna Termine, som var med på sommarens uppmärksammade E4-blockad, berättar att hon inte är rädd för att hamna i fängelse. – Jag är fattigpensionär. Om jag satt där skulle jag inte gå på krogen med mina vänner, säger hon när Flamman följer med på hennes första resa till Kriminalvården.

Anna Termine vet inte vilken port hon ska välja. Det står ”Kriminalvården” på flera stycken. Några leder in till en tom byggarbetsplats. Efter en stund hittar hon en ringklocka och plingar på.

Hon har dömts till skyddstillsyn, alltså att regelbundet stämpla in hos Kriminalvården. Brottet är, i hennes ögon, klimataktivism. I domen står det sabotage. Anna Termine är en av dem som satte sig ned på E4 norr om Stockholm i slutet av augusti, tittade bilisterna rakt i ögonen och rullade ut en banderoll med budskapet: ”Återställ våtmarker”. Eftersom en ambulans blev försenad reagerade politiker från Moderaterna till Miljöpartiet med avsky.

I dag är första stämplingen. På dörren in till Kriminalvårdens kontor på Östermalm i Stockholm sitter en varning: ”Sparkcykel får inte medföras”. Någon undrar om vi – en 65-årig uppklädd kvinna och två medföljande journalister – står i rätt kö. En annan person sticker ut huvudet från en sidodörr och frågar:

– Är ni den norska delegationen?

Termine skakar på huvudet och kliver in.

Anna Termine är född och uppvuxen i Italien. Hon återkommer till det flera gånger när vi, några timmar före incheckningen hos Kriminalvården, sitter i hennes vardagsrum och diskuterar hur hon hamnade här. Hon har aldrig varit rädd för att bråka, säger hon.

– I Sverige tycker folk att det är viktigt att följa regler.

I Italien är det inte så, där är det kaos. Alla pratar i mun. Alla vill ha en åsikt och bråkar med varandra, även bland vänner.

Hon berättar om den italienska 68-rörelsen. Om skolstrejker, slagsmål med fascister och att hon själv blockerade skolans ingång någon gång under gymnasiet. Hon minns inte detaljerna, mer än att de krävde ökat inflytande över sin undervisning. Det var första gången Anna Termine satte sig i vägen. Det skulle dröja till 2018 innan hon gjorde det igen.

Då hade proteströrelsen Extinction Rebellion (XR) just kommit till Sverige. Termine drogs dit med magnetisk kraft. Tydligast inflytande hade Roger Hallam, rörelsens mest radikala ideolog. Hans budskap – att klimatkrisen är långt värre än politiker, journalister och även aktivister talar om till vardags – slog an djupt i henne.

– Ibland känner jag att jag lever i en parallell värld. Jag är människa, och mänskligheten kommer sluta existera någon gång i nära framtid. Om två-tre generationer finns inget liv kvar på planeten, säger Anna Termine.

Den synen hänger ihop med Hallams uttalanden om att forskningen förutser ”slakt, död och massvält för 6 miljarder människor inom det här århundradet” – ett påstående som blivit kraftigt ifrågasatt, även av klimatforskare. Men klart är att framtidsprognoserna redan 2018 var mer akuta än många påstod. Anna Termine började utföra ”högriskaktioner” med det uttalade målet att störa samhällslivet och bli gripen.

– Vi vet att folk kommer hata oss. Jag har klarat relationen med min syster, som inte tror på klimatkrisen. Men om jag skulle göra ännu fler aktioner kanske hon skulle säga upp kontakten. Och min farbror kallar oss fanatiker.

Totalt har hon dömts fem gånger. Fyra gånger till böter. Nu, efter Återställ våtmarkers uppmärksammade augusti-aktion, avtjänar hon för första gången ett mer omfattande straff. Kritiken från familj, vänner och någon enstaka granne kan ställas mot det stora stöd hon har fått från olika håll. Hon pekar på en hög med kuvert på vardagsrumsbordet.

– Det kom 60 brev när jag satt i häktet.

Den 24 oktober dömde Solna tingsrätt alla tolv deltagare för sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten. När domen fallit gick två av dem raka vägen till Centralbron i Stockholm, utförde en ny aktion och häktades igen. Egentligen skulle de ha sovit i Anna Termines lägenhet den kvällen. Deras ryggsäckar står kvar.

Själv hävdar hon att hon ska ta det lugnt nu. Åtminstone ett tag.

– Om jag ska jobba så måste jag hålla lite lägre profil. Men jag är faktiskt i pensionsåldern. Jag fyllde 65 i arresten, ensam i en cell. Egentligen skulle jag behöva jobba åtminstone ett år till, på grund av min ekonomi. Men vi får se.

Sverige har fått kritik av bland andra Amnesty, Civil rights defenders och Greenpeace för att klimataktivisters civila olydnad lagförs som sabotage och därmed ger högre straff. Anna Termine och andra aktivister pekar på FN:s generalsekreterare Antonio Guterres ord om att civil olydnad är nödvändig för att faktiskt få till en klimatomställning – ett uttalande som kan ses som en varning mot att jämställa det med ”vanliga” brott.

Men svenska makthavare är inte ensamma om att ha hårdnat i frågan. I början av november genomfördes en motorvägsaktion i Berlin, som liknade Återställ våtmarkers E4-aktion. Den ledde till att en ambulans blev kraftigt försenad. Ambulansförarna var på väg till en cyklist som varit med om en våldsam trafikolycka. Cyklisten dog ett par dagar senare.

En av ambulanssjukvårdarna har sagt offentligt att förseningen inte var det som gjorde att cyklisten dog. Det har inte lugnat debattvågorna. Cyklistens syster, som själv är klimatengagerad, har riktat skarp kritik mot aktivisternas metoder. Robert Habeck, närings- och klimatminister och Tysklands vice förbundskansler, fördömde dem i hårda ordalag. Polisen har inlett utredningar av två aktivister, med liknande brottsrubricering som i Sverige.

Anna Termine tar själv upp den tyska händelsen, men säger att hon inte vet exakt vad som hänt. Hon vänder sig starkt mot att hon och andra aktivister beskrivs som brottslingar.

– Det känns absurt. Jag är en vanlig människa.

Men utsätter ni inte andra människor för stora risker?

– Jag är jätteledsen om det blir så, men jag är också cynisk. Vi går mot en massutrotning. Det är inte jag som säger det, det låter nästan absurt när man läser om en sjätte massutrotning, men det är forskare och seriösa människor som kallar det så. Så, alla människor kommer att dö. Och alla riskerar livet, när man går ut kan det komma en lastbil och det är slut.

Får du ofta frågor om det här?

– Ja. Men som sagt, vi är beredda på att folk kommer hata oss.

Återställ våtmarker tillhör det globala aktivistnätverket A22, tillsammans med grupper som italienska Ultima generazione och brittiska Just stop oil. Den gemensamma nämnaren är att de tar till mer drastiska metoder än XR och andra klimataktivister, och lägger mindre fokus på att bli en bred, folklig rörelse. Just stop oil har bland annat kastat potatismos och tomatsås på kända konstverk och mötts av stora rubriker och indignation. Enligt Anna Termine är det själva poängen.

– Att skapa debatt är det viktigaste. Återställ våtmarker är mer radikala än XR, som pratar om att engagera 3,5 procent av befolkningen. Vi bryr oss inte om den siffran. Vi är en liten grupp som gör vad vi måste göra, för att skapa ett så stort medieintresse som möjligt.

Trots att det blivit stora rubriker, och trots att det pågått en allmän mobilisering av klimataktivister sedan 2018, så fortsätter utsläppen att öka. Finns det anledning för er att tänka om och göra något annorlunda?

– Många tror att inget har hänt, men jag tror att utan exempelvis XR skulle det inte finnas så stort intresse för klimatfrågan. Jag vill inte att människor ska må dåligt, men några har kanske åtminstone fått lite dåligt samvete, börjat tänka efter och förändra sina liv, säger Anna Termine och fortsätter:

– Men huvudproblemet är politiker och andra makthavare. Under coronapandemin såg man att politiker började begränsa aktiviteter som också genererar utsläpp. Och nu har den nya regeringen, på en månads tid, lagt fram förändringar som beräknas öka utsläppen med tio procent. Så politiker har stor makt att förändra, med skatt och andra medel.

Och ändå används den makten till att öka utsläpp, som du säger. Börjar ni som rörelse fundera på andra strategier?

– Jag skulle vilja flytta till Skåne, där är de mer radikala inom XR. Här i Stockholm gör de andra saker, som också är jättebra, som XR-kören. Men de fokuserar på att bli fler, snarare än att eskalera. Jag struntar i att ha mer folk i rörelsen. Jag vill eskalera.

Men är inte risken med den strategin att det fortsätter som nu: ett fåtal personer får hårda straff och sedan blir rörelsen inte så mycket större?

– Ja, men jag säger som Roger Hallam, människor måste offra sig för att inspirera. När man blir ett offer så kan andra så småningom säga ”vad synd, varför är de så hårda mot dem”, och på något sätt vinner man mer sympati då.

Ett slags martyrstrategi?

– Ja. Vi pratar mycket om historien, exempelvis suffragetterna. Det var kanske många, men ändå en liten del av alla kvinnor. De var jättehårda, offrade sig själva, hungerstrejkade i fängelse och blev tvångsmatade.

Det börjar bli dags att åka. Anna Termine vill ha goda tidsmarginaler. På väg till bussen som ska föra oss till Kriminalvården säger hon att hon är nervös. Skyddstillsynen kan bli upp till tre år lång.

– Om de tror att jag inte kommer kunna ”hålla mig borta från brott” så kanske de skickar mig i fängelse.

Är du rädd för det?

– Nej. Jag är singel, har inga barn och har mitt sista jobb nu. Jag har hört att de tar bort 80 kronor per dag från pensionen, men annars sparar man ju pengar i fängelse. Jag är fattigpensionär. Om jag satt där skulle jag inte gå på krogen med mina vänner.

Bussen kommer fram, Anna Termine hittar rätt dörr och är sedan hos Kriminalvården i nästan två timmar. När hon kommer ut är hon omtumlad.

– Jag fick svara på 72 frågor, muntligt. Mest ja- och nej-frågor.

Hon säger att både hon och handläggaren tyckte det var lite märkligt, nästan komiskt, att diskutera om hon har någonstans att bo, en fungerande relation till sin familj och en hållbar privatekonomi. Mindre lättsamt var det när de pratade om hennes kontakter med andra klimataktivister.

Vad kommer hända med Återställ våtmarker nu när domarna börjar bli hårdare, tror du?

– När vi satt i häktet sade folk som var på fri fot att det kommit väldigt många frågor från människor som blivit inspirerade. Det finns många som är ganska optimistiska. När de började med första vågen var det 8–10 personer. Då tänkte de att i maj är vi 40 personer, i augusti-september 200. Det skulle vara exponentiellt. Det hände inte.

Anna Termine talar aningen kryptiskt om sin egen framtid. Men hon vacklar inte.

– Jag tror att rättssystemet tycker det är lite besvärligt att ha med oss att göra, för vi är inte rädda. Kriminella kan vara rädda, men vi är bestämda.

Samma kväll går hon på ett nytt aktivistmöte.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.noa.soderberg@flamman.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Frilansjournalisten Maria Hagströms väg mot att skaffa barn på egen hand utgör utgångspunkt för reportageboken där egna reflektioner och möten i lekparken samsas med intervjuer med forskare, donatorer och personer som kommit till genom spermiedonation. Utöver att boken är lättillgänglig och erbjuder översikt över sådant som lagstiftning och dess tillkomst, gläntar den på dörren till en mängd stora frågor om familjebildning och relationer som är relevanta oavsett om man funderar på att skaffa barn på egen hand eller inte.

I vissa fall ger resonemangen uttryck för en individualistisk och hypereffektiv syn på förhållanden, där de rationaliseras bort eftersom det gör det enklare att slippa konflikter och gemensamma beslut, och där risken för osäkerhet och smärta som varannan vecka-lösningar och jobbiga uppbrott kan ge upphov till, helt kan elimineras. Men lika ofta finns de nära relationerna på andra ställen; personerna som intervjuats berättar om att söka den utvidgade familjen och om att tvingas lära sig be om hjälp och vara beroende av andra än den närmaste familjen, vilket ofta öppnar nya dörrar för kollektivitet. Vänner, andra självstående föräldrar och släktingar blir viktiga. Här kan också nämnas hur vårdens syn på vad som är familj ställer till det; för att skaffa barn själv kontrolleras att man har ett starkt socialt nätverk, men vissa regioner realiserar kravet på att inte vara i en relation genom att undersöka att man inte är skriven på samma adress som någon annan, vilket försämrar möjligheterna att ha andra människor nära i vardagen.

Stundvis önskar jag att boken skulle gå djupare in i de resonemang den öppnar – ibland lämnas de så hastigt att tilltalet nästan verkar förenklande. Jag hade till exempel önskat att Hagström vågat gå in mer i hur rätten till assisterad befruktning för ensamstående ändå utmanar bilden av hur en familj ser ut, i stället för att vifta bort den potentiellt intressanta frågan med att männen förstås alltid kommer att behövas. Samma sak gäller avsnittet som ställer frågan om varför det ses som viktigt med utseendemässig matchning och vad det gör när priviligerade människor skaffar barn som liknar dem själva. Men kanske blir det någon annans uppgift att utveckla och gräva djupare i – sådant finns det också mer av i Josefin Oleviks bok Den befriade familjen från 2016. Självstående erbjuder perspektiv på det barnskaffande som sker på egen hand, vilket är nog så viktigt.

Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Ledare 31 maj, 2023

Sverige borde ha råd med mjölk till barn

I Köping tvingas kommunen dra ned på mjölken för barn i skola och förskola. Foto: Hasse Holmberg/TT.

De brutala nedskärningarna som vi ser över hela landet är bara en försmak. Smärtgränsen måste vara nådd snart.

Det knakar överallt och gör dessutom ont.

I ett hårt och utdraget förlopp plågas hushållen fortfarande under inflationen när kostnaderna fortsätter att öka. Nu står välfärden på tur – inflationen och räntorna innebär en katastrof för kommunernas och regionernas ekonomi. Under våren har SKR krävt besked om krisstöd från regeringen i hopp om att kunna freda kommuners och regioners budgetarbete inför 2024. Man har förgäves påpekat att den exceptionella situationen kräver extra tillskott och att fungerande välfärdsinstitutioner behöver ekonomisk stabilitet och förutsägbarhet för att kunna fungera på ett adekvat sätt.

Något besked från regeringen har dock inte kommit. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) tycks snarare sätta en ära i att vara så undflyende som möjligt. I fredags meddelade hon via TT att hon ”följer frågan och återkommer med höstbudgeten”.

Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid.

Själv förväntar jag mig inga mirakel. Elisabeth Svantessons prestationer hittills är inte imponerande. Vi har i dagsläget EU:s sämsta tillväxt. Vi har en uppseendeväckande passiv finanspolitik utan några som helst krisinsatser. Därtill har vi en åtstramningspolitik som hotar att kväva landets ekonomi ytterligare under en nedgång. Förutom skattesänkningar som inflationsförsäkrar höginkomsttagares inkomster står regeringen handfallen.

Under tiden tvingas grundskolan i Göteborg kapa 500 tjänster. Från södra Sverige larmar sex regiontoppar, moderater såväl som socialdemokrater, om en kommande vårdkris. Flera av landets sjukhus går mot underskott och fyra av fem kommuner har inte kunnat räkna upp budgeten i takt med inflationen. 2024 kommer bli ett hårt år, men det börjar redan nu.

I Köping sker det ofattbara när kommunen tvingas dra in mjölken för förskolebarn och skolbarn för att klara budgeten. Mjölken är viktig för att få i sig viktiga näringsämnen, särskilt för mindre barn som äter mindre mängder mat vid måltiderna. Många äter dagens nyttigaste mål just i förskolan och skolan. Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid. Inte ens det verkar Sverige klara av.

Välfärden är redan kraftigt eftersatt efter en lång tid av underfinansiering där skattesänkningar och subventioner har prioriterats framför social infrastruktur, av borgerliga såväl som av socialdemokratiskt ledda regeringar. Hur den kommer att se ut efter ytterligare ett ekonomiskt stålbad går knappt att föreställa sig.

I ett mail till Aftonbladet skriver Elisabeth Svantesson: ”Jag kommer inte att lämna kommuner och regioner i sticket.” Det låter inkännande, men i själva verket knakar det och gör ont i samhällskroppen. Så ont att en rad olika yrkesgrupper börjar värna om sina intressen. Här ryms bland annat Sveriges Lärares nationellt uppmärksammade demonstrationer mot nedskärningar i skolan.

Frågan är om trycket kan bli så hårt att det knakar och gör ont även i regeringen. Jag hoppas det.

Laila Vianden
Ledarskribent i Flamman.laila.vianden@flamman.se
Okategoriserade 30 maj, 2023

”SD-bögar” klipps om efter hot mot dragqueens

Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.
Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.

Arbetet med den nya dokumentärserien ”SD-bögar” har kantats av utmaningar. Stockholm Pride ställde inte upp på att bli intervjuade och i sista stund klipptes serien om, efter hotelser mot dragqueens.

Med sin nya dokumentärserie ”SD-bögar” hoppas SVT belysa en allt mer framträdande grupp av homosexuella sverigedemokrater. Under arbetet med programmet har journalisten Erik Galli intervjuat sverigedemokratiska väljare, politiker och debattörer.

­– Med tanke på den misstro som många sverigedemokrater har för journalister och SVT blev jag förvånad över att det var just Stockholm Pride som avböjde att ställa upp på en intervju, säger Erik Galli till Flamman.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Krönika/Kultur 30 maj, 2023

Ilja Kabakov 1932–2023. Postsovjets viktigaste konstnär har gått ur tiden. Foto: Marty Lederhandler/Ap.

Ilja Kabakov såg Sovjets misslyckande som ett exempel på fallna utopier – kapitalismen inkluderat.

I helgen avled konstnären Ilja Kabakov, 89 år gammal. Med sina spöklika iscensättningar av solkiga kommunistiskt dekorerade officiella rum, satte han ljuset på de auktoritära systemens självdestruerande natur. Hans konst skrivs in i historien som den postsovjetiska världens paradigmskifte, kanske den egentliga starten för den postmoderna installationen.

Som konststudent minns jag väl hans verk Jag finns här på utställningen Revir på Kulturhuset i Stockholm 1994. På den tiden drevs Kulturhuset av en arbetsgrupp av medelålders kvinnliga curatorer och medan Moderna Museet precis som i dag favoriserar mer oförargliga anglosaxiska konstnärer, spanade sådana som Elisabet Haglund och Sissi Nilsson in konstens mer oväntade och vibrerande nervcentra. Jag finns här bestod av en installation, ett rum som med några få attribut framkallade det så kallade ”röda hörnet” – den partilokal som fanns på varje företag och institution i Sovjet. En ideologisk inrättning där det pampigt röda ersatts av smutsbrunt och trasiga glödlampor som signalerar att festen är över.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Ledare 29 maj, 2023

Strategiska stämningar – högerns nya vapen mot pressfriheten

Torypartiet och Italiens bröder är två av många europeiska högerpartier som försvarat ”slapps”, strategiska stämningar för att motverka granskningar. Foto: Alberto Pezzali/AP.

Stämningar mot journalister har blivit en vanlig metod för att tysta granskningar. Men samtidigt som både Mathias Wåg och Bianca Meyer utsätts för metoden i Sverige, så försöker våra EU-representanter urvattna unionens försök att bemöta den.

Förra veckan hölls rättegången mot Mathias Wåg. Vänsterjournalisten, som bland annat har belönats med Guldspaden, stäms för grovt förtal för att 2018 ha beskrivit högerextremisten Dan Lindberg som ”en av Sveriges ökändaste dömda nazister” på Twitter. Detta som kommentar på en artikel i högerextrema Nya Tider, som kräver svar från Expressens dåvarande chefredaktör Thomas Mattsson, och där Lindberg beskrivs som ”journalist”.

Relevant information när någon anklagas för att smita undan ”granskning”, kan tyckas.

Samtidigt pågår ett liknande fall där högerextremisten Nick Alinia har stämt Bianca Meyer för ett januariavsnitt av hennes podd Unge Meyers lidande, med titeln ”Att håna en nazistpyssling”. Där kallar medpoddaren Jonatan Unge honom för ”nassepyssling”, med hänvisning till Alinias extremism i längd och åsikter.

Bakom båda stämningarna står den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som kallar sig själv ”Förtalsombudsmannen”. Då det i båda fallen handlar om 20 000 kronor – en summa som lätt kan kampanjas ihop – motiveras stämningarna knappast av pengar. Troligen inte heller om den skada som individerna har lidit, med tanke på att de själva har mångfaldigat spridningen av denna bortglömda tweet och månadens nyord ”nazistpyssling”.

I stället handlar det om att göra det svårare att prata explicit om extremhögern, och därmed även att granska den. Poängen är inte ens att vinna, utan att göra försvararen – och i förlängningen oss alla – för rädd och trött för att upprätthålla sina granskningar.

Internationellt kallas denna strategi för slapp eller strategiska rättegångar mot allmänhetens deltagande (”strategic lawsuits against public participation”). Den har på senare år blivit ett viktigt verktyg i händerna på alla som vill undvika granskning, i synnerhet kriminella nätverk och högerregeringar.

Den 1 juni hördes vittnesmålet från stjärnjournalisten Roberto Saviano, som har stämts av Italiens tidigare inrikesminister Matteo Salvini som han – även det på Twitter 2018 – har kallat ”ministern för den kriminella underjorden”. I november stod han också inför rätta för att ha kallat premiärminister Georgia Meloni och hennes vice Salvini för ”jävlar” (bastardi) på grund av deras uttalanden om migranter, och en tredje tvist gäller hans beskrivning av kulturministern Gennaro Sangiuliano som en ”medioker journalist och Putins levnadstecknare”.

Det finns många exempel bland Moderaternas systerpartier i Europa, som grekiska Ny Demokratis förföljelse av den holländska journalisten Ingeborg Beugel för hennes rapporter om hur landet behandlar flyktingar. Storbritannien har under Torypartiet blivit ett europeiskt centrum för ”slappar”, som inkluderar oligarken Roman Abramovitjs stämning av journalisten Catherin Belton för hennes bok Putins krets (Bonniers, 2021) och det kazakiska gruvbolaget ENRC:s stämning mot journalisten Tom Burgis för hans bok om ”smutsiga pengar”. Båda journalister vann sina mål, men till priset av mycket tid och pengar. Ändå stoppade Torypartiet i november en lagändring som skulle göra det svårare att tysta granskningar via domstolarna. Metoden är använd sedan länge av högerpartier i Polen, Ungern och Slovenien.

Den 27 april 2022 tog EU fram ett direktivförslag för att motverka dessa attacker mot pressfriheten, till applåder från bland annat organisationen Case (”Coalition against slapps in Europe”). Sverige har som ordförandeland varit ansvarigt för att ta fram ett kompromissförslag. Hur regeringen har agerat? Du vet redan svaret.

Som tidningen Journalisten har rapporterat menar Case att det svenska förslaget är ”självdestruktivt, går tvärtemot syftet med direktivet och undergräver dess andemening.” Enligt organisationen är lagen så urvattnad att den endast täcker en tiondel av de 570 slapp-målen som identifierats, förlorar sin avskräckande effekt då skadeståndsklausulen tagits bort, samt definierar ”ogrundade” påståenden så snävt att lagen blir oanvändbar.

Det ligger en stark symbolik i att Unesco utser den svenska tryckfrihetsförordningen till världsminne samma år som Sverige tappar en placering i det pressfrihetsindex som sammanställs av Reportrar utan gränser. Detta sedan riksdagen i januari röstade igenom den ”spionlag” som ska försvåra för granskningar som kan skada Sveriges förhållande till andra länder. Bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot.

Att Tidölaget – känt för att förespråka ”journalistrugby” mot reportrar – skulle ta hoten på allvar är knappast troligt. Snarare lär detta bli ännu ett område där Sverige en gång i tiden excellerade, men där de senaste årtiondenas högergir har gjort oss till medelmåttor.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Kultur 29 maj, 2023

Vem blir smalast och snyggast?

"Flickdjur" är danska Cecilie Linds åttonde bok. Foto: Laerke Posselt.

I “Flickdjur” är besattheten av att inte äta en fråga om kontroll, (auto)erotik och att göra sig tom och mottaglig för andras drömmar.

”Vem vill inte knulla en tjej på femton” säger en man i Flickdjur. Och det räcker att se på hur dagens reklam kapitaliserar på och sexualiserar ungdom för att instämma. Sällan har skönhetsideal varit så närvarande, tillgängliga och inflytelserika. Genom att leka med och omfamna klyschor skriver Cecilie Lind utmanande om flickskap, ätstörning och barns sexualitet.

Cecilie Lind (f. 1991) debuterade 2010 och har sedan dess gett ut åtta böcker. Flickdjur, översatt från danska av Jonas Rasmussen, är en 176 sidor lång roman med formen av en långdikt, i betydelsen att styckena är oregelbundna i sin längd: ibland är de en sida, men i de flesta fall är de några rader korta. Linds språk är starkt poetiskt och späckat med dramatiska övergångar och bilder ur flickdjurens universum – en värld bestående av päls, sidenklänningar och rosor.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Utrikes 27 maj, 2023

Här står klimatförändringarna folket upp till halsen

På Bulacans gator är klimatförändringarna en del av vardagen. Foto: Jonas Sjöstedt.

Ständiga regnstormar tvingar invånarna i filippinska Bulacan att vada i vatten. Nu kräver de förändring – men emot sig har de stora kapitalintressen. Jonas Sjöstedt rapporterar från klimatförändringarnas frontlinje.

Det är eftermiddag, vattnet stiger sakta och täcker allt fler gator i Bulacan strax norr om Manila. Vattnet svämmar över stadens gator nästan alla eftermiddagar. Har det regnat mycket eller om tidvattnet är högt så att havsvattnet tränger in blir det ännu värre.

I det smutsiga vattnet flyter sopor. En hund står och äter ur en kastad blöja. Flugorna surrar i luften. Folk vadar genom det smutsiga vattnet.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Nyheter 26 maj, 2023

Vänstern behöver en kommunistisk horisont

Lisa Jonasson, "Spelrum" (Collage av pappersklipp och trä, 2021). Foto: Nora Bencivenni.

En vänster som slutar tänka bortom kapitalismen blir konservativ, skrämd och kan enbart föreställa sig framtiden i form av dystopier. I den tredje delen av Flammans utopiserie letar Mathias Wåg efter de frön till ett annat samhälle som kapitalismen sår överallt.

Vi älskar våra dystopier. Vi frossar i nyheter om förfallet, trots att det skrämmer oss. Våra partier tävlar om vem som kan måla upp mörkast framtidsscenario och mobilisera hämndkänslor mot utpekade syndabockar som beskylls för katastrofen. På våra sociala medier lyfts det mest upprörande innehållet fram av algoritmerna. Vår populärkultur översvämmas av berättelser om undergången och postapokalypsen, den ödelagda jorden där zombierna eller mördarmaskinerna driver runt. Dystopierna har vi överallt, utopierna ser vi ingenstans.

En av Sveriges radios populäraste poddar är P3 Dystopia, som nu är inne på sitt femte år. P3 Dystopia är ”podden om allt som går åt helvete”, om ”saker som står på spel” och ”vår tids stora ödesfrågor”. Avsnitten handlar om olika större katastrofscenarier som klimatförstörelse, krig, svält, pandemier, regnskogsskövlingar och gigantiska vulkanutbrott. Men den levererar också dystopiska skildringar av mer vardagliga fenomen, som det slitsamma lönearbetet, influerare, hälsoindustrin, ungas klimatångest, tappad framtidstro, drogbekämpning, identitetspolitik och reklam. Programmet tar tendenser som finns i dag och driver dem till sin spets, ser hur de skulle kunna utvecklas till framtida katastrofer om de fortsätter på samma bana som nu. Dramatiserade scenarier blandas med kommentarer från forskare och filosofer, som vrider och vänder på hotbilderna.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Rörelsen 26 maj, 2023

Släta inte över problemen med islamism

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi är ”stolt” över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Foto: Jessica Gow/TT.

Yasmine Abdullahi skriver i en ledare i Flamman nummer 19 om Jimmie Åkesson, SD och islamhat. Hennes artikel är starkt vinklad och måste bemötas, då det faktum att det finns islamhat och att muslimer ofta diskrimineras i det svenska samhället bara är en del av problematiken kring islam i Sverige. Att SD är ett osympatiskt främlingsfientligt parti gör inte islamisterna och deras politik mera sympatisk.

Muslimska brödraskapet, som mer än andra varit ideologiska inspiratörer och format islams agenda hos oss, anser sig vara talesmän för ett av Gud inspirerat perfekt samhällssystem. Detta står följaktligen över allting och kan inte kritiseras. Muslimska brödraskapet är mot sekulär lagstiftning och anser att lagarna i ett samhälle ska härledas ur sharia. Islam utgår från Koranen och den så kallade heliga seden, sunna. Denna grundläggande hållning innebär att Muslimska brödraskapet är i opposition till de sekulära värderingar som råder i Västvärlden inom bland annat kvinnors rättigheter, yttrandefrihet, hbtq-rättigheter och religionsfrihet för alla.

Givet är att social sammanhållning och integration blir svåra att genomföra, då sådana trossatser styr tanke och handling.

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi förklarar i DN att han är stolt över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Det säger allt om hans livssyn. Någon revolt mot denna totalitära övertygelse har inte märkts bland andra ledande svenska muslimer.

Muslimska Brödrarskapet grundades 1928 men fick vind i seglen och spred sina läror med framgång först i och med den iranska revolutionen 1979, som radikaliserat islam. Kortkort och annan lätt klädsel försvann efterhand i stora delar av den muslimska världen. Slöjan, hijab, blev uniform för anständiga kvinnor.

Den europeiska vänster, som en gång kämpade solidariskt med den spanska arbetarklassen mot francofascismen, lyfte inte ett finger då deras kamrater som stött ayatollah Khomeini, blev förföljda och mördade tillsammans med kurder. Islamofascismen segrade och sitter alltjämt kvar vid makten. Hur kan Yasmine Abdullahi kritisera motstånd mot slöjan som förtryckande religiöst förbud, då hon vet vad som hänt de kämpande kvinnorna i Iran?

När ska sanningen börja få genomslag i alla kretsar i Sverige? Det är bittert att erkänna strukturella misstag, men någonstans måste det börja. Inte minst för de muslimers skull som bara vill vara ifred och sköta sin relation till Gud på egen hand.

Yasmine Abdullahi svarar direkt:

Hej Ullmar,

Det är intressant att du fokuserar på islamism, när min text handlar om islamofobin. Inte en gång uttrycker jag stöd för odemokratiska ideologier. Jag undrar också varifrån du får att muslimer i Sverige skulle efterleva det muslimska brödraskapets linje. Det kanske kommer som en överraskning, men studier visar att majoriteten av svenska muslimer inte är medlemmar i något samfund.

Jag är inte emot att Sverige undersöker vad som föder extrema tankesätt. Men man behöver för den skull inte avfärda ett av de största problemen som Sverige har – nämligen den växande islamofobin.

Yasmine Abdullahi