Helene lämnade för en tid sedan sin man sedan 15 år tillbaka. Då hade hon under lång tid blivit misshandlad och kränkt. Hon hoppades på att kunna bo kvar i det gemensamma huset tillsammans med barnen, hon blev även tilldömd huset i tingsrätten. Men mannen överklagade till hovrätten och fick rätt.
– Allt var klart, jag hade kopplat in låssmed och kronofogden för att få tillgång till huset, sedan kom det beskedet.
Mannen fick huset till stor del på grund av att deras 14-åriga dotter tidigare uttryckt en önskan om att bo heltid hos pappan. Alltså räknade domstolen med att han skulle ha ett barn boende hos sig hela tiden samt de övriga tre varannan vecka och därför vara i större behov av bostaden.
Problemet är bara att han sedan dess inte har kunnat ta hand om barnen. Mannen är svårt sjuk och har missbruksproblem som gör det svårt för honom att fungera som förälder.
I stället har barnen tillbringat stor del av tiden i en jourfamilj under de veckor de skulle ha bott hos pappan. Helene har fått flytta runt i andra hands-bostäder där hon har haft svårt att ha barnen hos sig. Detta trots att hon, med en fast anställning och i övrigt ordnade förhållanden borde ha goda förutsättningar att vara en fungerande vårdnadshavare.
– Nu är jag och barnen utspridda över kommunen, medan han är kvar i huset, konstaterar hon.
Hon säger att det känns som om hon är den som misshandlat och misskött sig i stället för tvärtom. Socialtjänsten har inte kunnat erbjuda någon annan hjälp till henne än boende på vandrarhem.

Berusad med treåringen
När vi träffas har hon dagen innan fått ett sms från en före detta granne om att polis och socialtjänst varit och besökt huset på eftermiddagen.
– Jag ringde till barnens jourfamilj och fick veta att barnen fanns där och mådde bra, men de ville först inte säga vad som hade hänt.
Till slut fick hon reda på att mannen uppträtt berusad i det lokala centrumet, med sig hade han haft deras treåriga barn. Förbipasserande slog larm och barnen hämtades till jourfamiljen. Det är enligt Helene inte första gången något liknande händer. Mannen har även misshandlat henne vid flera olika tillfällen.
– Sådant som att han kallade mig hora, drog mig i håret eller spottade snus på mig var vardag, det hände varje vecka.
Ett antal gånger har hon även råkat ut för grövre misshandel. Vid ett tillfälle när hon var gravid knuffade han in henne i en sänggavel så att hon gjorde illa nacken. Hon kan fortfarande, flera år senare känna av skadan. En annan gång ledde misshandeln till en revbensfraktur.

Tog tillbaka anmälan
Innan Helene slutligen lämnade sin före detta man hade hon gått ifrån honom flera gånger för att sedan gå tillbaka igen. För några år sedan anmälde hon honom för misshandel, men tog sedan tillbaka anmälan. I somras gjorde hon även en anmälan om olaga hot, där sms som mannen skickat till henne finns dokumenterade av polisen. Det finns även viss dokumentation på hennes misshandelsskador.
Hon och hennes man har sedan det yngsta barnet föddes för drygt tre år sedan gått i familjeterapi. Men hon tycker att hon har mött lite förståelse för sin situation. Mycket gick ut på att de skulle försöka undvika bråk.
– Jag har fått höra att det är bra om jag och exmannen kan samarbeta och prata med varandra, men hur ska man kunna samarbeta med någon man är rädd för?
Det var även en skrivelse från en av terapeuterna som blev avgörande när exmannen bedömdes som i störst behov av huset.
Enhetschefen på barn- och familjeenheten i den Stockholmskommun som Helene bor i kan inte kommentera just det fallet. Men generellt säger hon att det görs en bedömning i varje enskilt ärende om det finns behov av hjälp med social lägenhet.
– Annars är det Stockholms bostadsförmedling som man ska vända sig till, där det finns möjlighet att få förtur för särskilda fall. Helene har dock inte beviljats förtur.
Vad gäller parets familjerådgivare, som är ett företag som kommunen köper tjänster av, tycker hon agerandet låter märkligt, lösryckt ur sitt sammanhang, men har svårt att kommentera det utan att veta mer om vad som egentligen sagts.

Kvinnor stannar för barnen
Helene har fram till nyligen fått hjälp med boende av Kvinnojouren. Nu har hon till slut fått tag på en permanent lägenhet som gör det möjligt för henne att ha barnen hos sig.
– Men jag vill ändå berätta om det här för att visa hur det kan vara. Det är inte så konstigt att kvinnor stannar kvar i misshandelsförhållanden om man tvingas vara ifrån sina barn och inte får hjälp med annat boende.
Flamman har även varit i kontakt med Helenes man. Han förnekar att han ska ha varit berusad när han haft hand om barnen.
Däremot säger han att det förekommit visst fysiskt “tjafs” i deras relation, men det har varit ömsesidigt och inte alls så grovt som påstås.

”Kvinnor blir inte tagna på allvar”

Helene har fått höra på möten med socialtjänsten att det ”vore bra om hon och exsambon kunde sätta sig ner och prata”. När sambon tilldömdes huset låg det henne till last att hon ansågs som ovillig att samarbeta.
Carina Ohlsson, förbundsordförande för Sveriges kvinnojourers riksförbund, känner inte till just Helenes fall. Men generellt säger hon att det ofta förekommer att misshandlade kvinnor känner att de inte blir tagna på allvar.
– Har man blivit utsatt för ett brott är det helt orimligt att man ska sätta sig ner och prata med förövaren. Om det är så att mannen säger sig vara villig att gå i samtal och samarbeta, men inte kvinnan måste man också ställa sig frågan vad det kan bero på.

I vissa fall är det oundvikligt att ha ett visst samarbete även då det förekommit misshandel i relationen, till exempel när det gäller vårdnad och umgänge med barnen. Men Carina Ohlsson påpekar att samhället då har en skyldighet att hjälpa till för att det ska kunna ske på ett säkert sätt. Det bör göras en riskbedömning från fall till fall. Socialtjänsten kan bland annat hjälpa till med hämtning och lämning av barn, en typisk situation då våld eller hot kan uppstå.
– Det kan aldrig vara så att man ska tvingas att gå på möten tillsammans med någon som man är rädd för.
Carina Ohlsson reagerar även starkt när hon får höra att paret gått i gemensam samtalsterapi.
– Har det gått till så, är det ren okunskap. I misshandelsförhållanden ska man genast skilja på parterna för att ge individuell terapi. Jag kan tycka det är väldigt synd att man inte verkar ha tagit vara på den kunskap kring de här frågorna som faktiskt finns.