Gården innanför höghusen är oerhört idyllisk i den dåsiga eftermiddagsolen. Blomsterrabatter och trädgårdsmöbler gör ett gemytligt och prydligt intryck.
Soudabeh Ardavan bor på lagom avstånd från vatten och naturområde.
– Jag trivs här, det är fint och dessutom en bra blandning av invandrare och svenskar.
Hon bjuder på te och berättar att när hon sist gav en intervju, glömde både hon och journalisten att dricka teet.
Hela lägenheten är full av konstverk, färgglada sådana, hängande på väggarna och stående på hyllor och golv. Hon har gjort dem alla. Men av alla de tavlor hon gjorde i fängelset, hänger bara en på väggen, ett broderi föreställande kvinnor på en äng.
De andra har hon givit ut i en bok, över 200 konstverk. Många i svartvitt, gjorda med vanlig kulspets men ibland hjälpligt färglagda med te. De flesta inte större än ett svenskt id-kort. Hon gjorde miniatyrer för att kunna smuggla ut dem. De andra, som vakterna hittade, förstörde de. De som vakterna inte hittade förstörde hon själv, för att slippa bli bestraffad. Efter sex år började hon försöka smuggla ut konstverken, med hjälp av väninnorna i fängelset. Hon målade på små papperslappar och sydde ihop dem till små häften.
– Det hade inte varit möjligt för mig att måla och teckna utan hjälpen från mina väninnor. De ordnade papper och så småningom även färgpennor.
– En man som också suttit i iranskt fängelse, och som läst min bok, kom och hälsade på här hemma. Vi talade hela natten. Han var mycket ung när han satt fängslad, regimen tog ju även tonåringar. De unga pojkarna hade en egen avdelning och han var yngst. Precis som vi blev de tvungna att bevittna avrättningar av andra fångar. De blev dessutom tvungna att släpa liken till lastbilar. Vi gjorde det inte, vi vägrade, men vi var ju vuxna. De unga killarna vägrade inte, men de hjälpte honom så att han slapp.

Soudabeh Ardavan satt i fängelse under de stora massavrättningarna år 1988. När hennes mamma hörde talas om avrättningarna och fruktade att Soudabeh fallit offer, fick hon en hjärtattack och dog. Soudabeh släpptes efter åtta år. Hon kom till Sverige 1996.
– Det är en mycket bättre situation för exiliranier idag än förut. Tidigare var det många som var rädda för regimen dag och natt. Nu vill regimen visa att den accepterar demokrati, men det är bara för att behålla handelsavtal. Terrorn mot iranier i Tyskland, USA och Sverige är mindre. Men situationen i landet är mycket värre än förut.
Soudabeh Ardavan ser med oro på USA:s vapenskrammel. Hon anser att västvärlden spelar ett dubbelspel så länge den idkar handel med Iran.
– Handelsavtal håller ju kvar regimen vid makten. Det är mycket negativt.
– Om man ingår ekonomiska avtal, kan man också ställa krav. Att inga studenter eller journalister ska sitta i fängelse eller avrättningar ske.

Jag lyfter på locket till sockerskålen, tror jag, men finner russin. Den rätta sockerskålen står en bit bort på bordet och Soudabeh skjuter fram den skrattande.
– Jag äter gärna russin, det är en vana från fängelset. Där fanns inget socker men det fanns russin. Jag tycker fortfarande att det är gott.
Och hon fortsätter:
– Alla ekonomiska relationer är ju ett stöd till regimen. Den tjänar jättemycket pengar på att sälja olja och de används till vapen för att förtrycka folket. Det är klart att Irans regim försöker tillverka kärnvapen, det är klart. Men USA:s sätt att agera är helt fel. Om USA ville stödja oss, folket, eller motverka såna här dumheter, skulle de stödja oppositionen. Men det gör de inte, har aldrig gjort. Det borde inte vara flera miljoner iranier som flyttar ifrån vårt land.
Soudabeh Ardavan menar att motståndet mot förtrycket i Iran är betydligt mindre idag än tidigare.
– Regimen i Iran är som en maffia. Ingen vågar vara sig själv och alla försöker visa sig neutrala. Arbetarna som formade en rörelse de trycktes ner. Lärarna som hade en oppositionell rörelse.
– Om jag jämför med den tiden då vi satt i fängelse var kampen mot regimen mycket starkare. De lyckades kan man säga, de satte i fängelse och avrättade många. Idag har ingen några rättigheter, ingen får demonstrera på åttonde mars eller på första maj. Man får inte göra nånting. Idag är rörelsen mindre.
– Nu demonstrerar man också och blir fängslad, men skillnaden är att den tiden var precis efter revolutionen. Det var verkligen många som ägnade sig åt politik, men nu efter så många år av förtyck och avrättningar har folket bliv trött och splittrat.

– Det är 99 procent av befolkningen som är emot regimen. Problemet är att vi inte har någon som kan leda oppositionen, som folk skulle stödja. Om USA skulle attackera Iran och få bort regimen vet ingen vad som skulle hända.
Jag ber Soudabeh reflektera över landets moderna historia, från shah-tiden och framåt. Det är mycket om är annorlunda idag, säger hon.
– Vi har en lång historia av kamp. Först mot Storbritannien, som tog vår olja. Under den tiden uppstod många olika grupper med många olika sätt att kämpa. Under min tid var det främst USA:s intressen som vi motsatte oss.
– Regimen vill att folk ska leva som på medeltiden. Men det finns många, framför allt ungdomar, som vill leva ett modernt liv. Som man gör i väst.
– Under shah-tiden var det mycket förtryck men med Ayatollah Khomeini blev det ännu värre. För att man använde religionen som förtryck. Särskilt kvinnor drabbades av det. Det blev verkligen kaos.
Soudabeh Ardavan tillhörde en vänstergrupp och trodde på feminism och socialism. Hon engagerade sig starkt när revolutionen kom. Upproret mot shahen hälsade hon och andra med glädje, men efterhand insåg de att folket inte lyckats ta makten – den fundamentalistiska gruppen kring Ayatollah Khomeini tog över och förföljde oppositionella allt hårdare. Många demonstrerade och protesterade idogt mot Khomeini. Soudabeh var en av dem.
– Vi ägnade vårt liv åt att nå vårt mål. Ingen av oss hade något privatliv. Jag hade en stark tro på dessa idéer. Därför kunde vi härda ut och utstå en så lång tid under så hemska förhållanden som i fängelset.

Den cell som hon satt i var avsedd för tre, men ofta var de många fler kvinnor inträngda där, ibland så många som 40. Soudabeh visar en modell som hon gjort av fängelsecellen, och 40 lerskulpturer som trängs därinne.
Idag är oppositionen splittrad i många olika grupper, både i Iran och i exil i övriga världen. Också här i Sverige.
– Det är många olika grupper, en del mycket små.
Soudabe berättar att hon och några till försökte samla till en stödförening, för iranier som suttit fängslade. Det har inte gått, för motsättnignrna mellan olika grupperingar är så starka.
– Några tror på islam, andra är sekulära och bland dem finns också olika syn på hur man ska arbeta. En del vill ha dialog med regimen och andra vill det absolut inte. Alla har samma mål men vi är inte enade. En del är trötta på att organisera sig överhuvud taget.
– Situationen är mycket komplicerad. Oppositionen har inget alternativ. Regimen har mycket pengar som gör att den kan behålla makten.
– USA följer bara sina egna aggressiva ekonomiska mål. Det har inget att göra med folket. Det är inte rätt sätt att få demokrati. Se på Irak och Afghanistan. Där är det bara blod och kaos. Och kvinnornas situation har inte blivit bättre i Afghanistan.
– Demokrati kan man inte ta någonstans ifrån, det är en utveckling som man måste gå igenom. Vi måste själva göra det, i lugn och ro, och med utbildning. Vi vet inte vad som kommer att hända nu, men jag hoppas det inte blir som i Irak och Afghanistan.
Det är mycket få iranier i Sverige som skulle vilja se en attack på Iran, menar hon.
De finns men är en väldigt liten grupp. Varför har USA riktat sina blickar mot just Iran just nu? undrar jag.
– USA har alltid intresserat sig för Iran. Och i alla våra grannländer, Irak, Pakistan, Saudiarabien, Afghanistan, har USA tillgång till makten. Nu är det bara Iran kvar. Och Iran är lite speciallt, som samarbetar med Hizbollah, som hjälper islamistiska krafter. Enligt Irans regim ska alla muslimer i världen enas. USA har samarbetat med Irans regim men bara ekonomiskt, bara för olja. Nu är största problemet att Iran inspirerar och stödjer islam. Den tanken kom första gången från Khomeini, som sade att islam ska exporteras ut i världen.

Soudabeh Ardavan skulle gärna vilja återvända till sitt hemland om det vore möjligt.
– Ja jag vill gärna men det vore jättefarligt för mig. Om situationen ändrades vore jag den första att återvända! säger hon.
I Iran är dessutom de ekonomiska klyftorna stora och arbetslösheten mycket hög. Särskilt kvinnor har svårt att få jobb, trots att många har hög utbildning.
Soudabeh säger att hon, när hon kom till Sverige, hade typiska problem som invandrare får. Hon mådde oerhört dåligt efter tiden i fängelse. En del av Irans fångar klarar inte av att komma tillbaka som människor alls, säger hon.
Jag vet inte hur jag klarade mig, det var inte lätt. Bidrag är jättebra att få, men det är inte bra hela tiden. Det allra viktigaste är arbete. Om man får hjälp att få arbete kommer allt annat att lösa sig.
– Många såg det som en tillfällig flytt när de kom för att bo här i Sverige. För mig har det blivit som en dröm att återvända.