Våldet, erotiken, havet och genreblandningen återkommer när Mara Lees återgår till poesin.
Kärleken och hatet
Mara Lee.
Albert Bonniers förlag.
Författaren och översättaren Mara Lee har tidigare skrivit såväl skönlitterär prosa som essäistik samt en avhandling i litterär gestaltning. Hennes nya diktsvit, Kärleken och hatet, bär spår av alla dessa genrer, vars gränser Lee fortsätter att nedmontera. Här finns litteraturteoretiska resonemang, mångfaldiga referenser till andra författare och stycken som gränsar mot prosa. Lee slår an tonen i början när hon skriver om den franska författaren Marguerite Duras som enligt Lee ”lärt två generationer kvinnor att känna sambandet mellan modern och havet.” Också hon själv skildrar en mor som river upp sår i sin dotter, även om denna mor saknar Duras modersgestalters nästan sublima destruktivitet. Tvärtom verkar hon fjärran och kylig. Dikterna skildrar spänningsfältet mellan denna mor och hennes skapande dotter, ett skapande som modern ofta kritiserar skoningslöst men samtidigt nästan i förbifarten, utan att tänka på hur orden drabbar.
Lees språk är ofta konfrontativt, ibland fyllt av lågmäld vrede och förtvivlan. Modern tilltalas med ett direkt och skoningslöst ”du”: ”Känner du dig obekväm i denna kategori, känns den trång? […] Ett enkelt Du kommer att duga bra. Ja, du kommer till och med att känna en viss nåd. Jag lovar.”
Samtidigt kommenterar Lee genomgående textens (och därmed både moderns och jagets) fiktionalitet. ”Modern i min bok är inte min mor./ Modern i min bok är inte du” skriver hon på ett ställe.
I bokens andra del vidtar en annan berättelse, även om de givetvis egentligen är en och samma och glider in och ut i varandra. Diktens jag möter här en man en varm sommardag vid vattnet. Det antyds att han är nazist, och efter att ha blivit antastad av honom ger sig jaget ut i vattnet där han badar med sina vänner och börjar dränka honom samtidigt som hon åtrår hans kropp. Denna märkliga scen ekar verkligen av Duras med sitt sammanfogande av våld, hat, erotik och hav. Denna del, som är mer prosaisk än den tidigare fortsätter när diktjaget många år senare lever med en man som kanske är samma man, kanske inte. Han begår i alla fall ett indirekt våld mot henne genom att vara blind för rasismen hon utsätts för, och raderar en essä som hon skrivit. Kanske är det egentligen inte en partner som skildras, utan den vita, manliga blicken? Blicken som villkorar och kväver skapandet?
Det litterära skapandet är centralt i Kärleken och hatet, och ofta ekar tankar från avhandlingen När Andra skriver: Skrivande som motstånd, som i sin tur var mycket litterärt njutbar att läsa. Mara Lee rör sig obehindrat och vanvördigt mellan olika genrer, och det är bara att hoppas att hon fortsätter med det, för hon är en författare med ett helt eget tilltal som gör att en vill dyka ner i hennes språk och tankar och stanna där.