Det är surrealistisk kitschfest i vårens minst subtila roman, som Anna Remmets har läst.
Valérie och hennes underbara vecka
Vítezslav Nezval.
Övers Karin Mossdal.
Sphinx bokförlag.
Vítezslav Nezval (1900-1958) är en av de författare som var aktiva i den tjeckiska surrealistiska rörelsen. Det vill säga, innan han förkastade denna till förmån för stalinismen. Vid första anblick är dock hans roman Valérie och hennes underbara vecka, som nu utkommer på det lilla surrealistiskt inriktade förlaget Sphinx, mer pastisch över gotiken och den mörka folksagan än surrealism. Men gränsen mellan dem är förvisso inte vattentät. Surrealismen och gotiken delar intresset för det förträngda och drömlika och hur den omgivande verkligen kan formas och böjas av psykologiska tillstånd.
Det ”underbara” i Valéries underbara vecka ska förstås på samma sätt som engelskans ”wonder” snarare än på det odelat positiva vis som ordet numera brukar uppfattas som i svenskan. Den vecka som åsyftas är nämligen full av mer eller mindre skräckinjagande prövningar för den unga Valérie. Den inleds talande nog med att hon får sin första mens, och därefter avlöser de märkliga händelserna varandra. En ondskefull gestalt som ibland framträder som iller, ibland som människa, och som dricker hönsblod dyker upp i den lilla staden. Valéries nygifta väninna tycks bli attackerad av en vampyr, och hennes egen mormor förvandlas med hjälp av svartkonst till en ung kvinna.
Nezval paraderar medvetet alla gotiska klichéer på rad. Här finns de skrämmande identitetsväxlingarna, mysteriet med Valéries föräldrar och sexualiteten som en på en gång hotfull och lockande underström. Här finns också sagans inslag av initiationsrit (ett motiv som brukar läsas in i klassiska sagor som till exempel Rödluvan). När den unga kvinnan börjar menstruera framkallar det en konflikt med den äldre generationen (mormodern) som enligt normen bör avsäga sin existens som sexuell varelse men i det här fallet vägrar göra det och i stället börjar konkurrera med dotterdottern. Den hotfulla stämning som gör entré när Valérie får sin första mens knyter också an till det som ibland kallas ”female gothic”: gotiska inslag som på olika sätt speglar kvinnors utsatthet i patriarkatet och det hot om våld som är ständigt närvarande i heterosexuella relationer samtidigt som sexualiteten väcker (förbjuden) nyfikenhet. I Valérie och hennes underbara vecka illustreras denna ambivalens av å ena sidan den skrämmande illern som dricker hönors (vilka associeras med kvinnlighet) blod och å andra sidan hans unga och naiva medhjälpare som snarare tillskrivs könsöverskridande egenskaper och till exempel kläs i klänning vid ett tillfälle.
Hos Nezval finns ingenting subtilt. Denna roman är en pastisch och en parodi rakt igenom. Symboliken är övertydlig, dialogen komiskt stel, och gesterna stora. En kanske skulle kunna säga att romanens (antagligen avsiktligt konstruerade) karaktär av platt kuliss bidrar till att göra den mer surrealistisk än gotisk, eftersom gotik även i sin mest kitschiga form kräver en viss stämning. Vissa passager är småroliga, vissa till och med småkusliga, men upplägget räcker inte för en hel (om än ganska tunn) roman. Känslan blir densamma som när en betraktar en berusad person på en fest göra en överdriven imitation som visserligen är träffande men håller på alltför länge.