Nyheter/Utrikes 18 november, 2021

Vänstern i ledarposition inför Chiles presidentval

Två år efter protesterna som ledde till en ny grundlag håller vänstervågen i Chile i sig. Nu kan landet för första gången sedan Allendes dagar få en vänsterpresident. Men den nyliberala ordningens sammanbrott innebär också att monster uppstår på den andra sidan av det politiska spektrat.

Chile har länge betraktats som både en ekonomisk framgångssaga och ett av Latinamerikas politiskt mest stabila länder. Men i början av oktober 2019 utbröt en serie demonstrationer som vände upp och ned på flera etablerade sanningar. Bakom de radikaliserade ungdomarna som utmanade polisen visade sig stå en tyst majoritet som stödde kravet på djupa förändringar i den ekonomiska modellen. Resultatet blev att en folkomröstning utlystes om huruvida en ny grundlag skulle skrivas.

Efter en oväntad paus på över ett år på grund av pandemin återkom rörelsen och segrade i folkomröstningen. I våras kom nästa seger då valet till grundlagsförsamlingen som ska utarbeta den nya konstitutionen gav en stor majoritet åt de olika gräsrots- och vänsterlistorna.

Men ett viktigt steg återstår. Under hela den dramatiska resa som landet har genomgått har det styrts av den högerkonservative presidenten Sebastian Piñera. Under protesternas mest intensiva period verkade hans grepp om makten vara på väg att lossna, men demonstranterna lyckades aldrig höja intensiteten den sista biten som krävdes för att få regeringen på fall. Därefter räddades han kvar av pandemin som satte stopp för fortsatta gatuprotester.

Nu går dock Piñeras mandat­period mot sitt slut och parlaments- och presidentval närmar sig, med en första omgång den 18 november och en utslagsomgång – som det högst troligt blir – en månad senare, den 19 december.

På den sida som står proteströrelsen närmast såg det länge ut som att Kommunistpartiets okonventionelle borgmästare Daniel Jadue skulle bli presidentvalskandidat. Han beskrivs ofta i media som ”den enda politiker demonstranterna respekterar”. Han förlorade dock primärvalet i somras mot Gabriel Boric, en studentaktivist och en av grundarna till Frente Amplio (Breda fronten). Detta parti grundades 2017 med ambitionen att, precis som namnet antyder, bli en ny bred, odogmatisk vänsterprogressiv allians. Kommunistpartiet har nu slutit upp bakom Borics kandidatur.

– Med Jadue hade vi kunnat få en fördjupning och acceleration av den revolutionära processen. Men vi tror ändå att Boric som president kommer bli ett steg framåt på samma väg. Det förändrar inte inriktningen, säger Manuel Ahumado, kandidat till kongressen för Kommunistpartiet i huvudstaden Santiago, till Flamman.

Vänstern ligger nu oväntat bra till inför den första valomgången på söndag. Det beror på att de traditionella maktpartierna har diskrediterats allt mer de senaste åren.

Den 10 november kom det senaste slaget mot president Piñera. Då röstade underhuset för att ställa honom inför riksrätt, efter att hans företag hade avslöjats ha gömt undan intäkter från en omstridd gruvaffär på Brittiska Jungfruöarna som en del av Pandora-läckan. Omröstningen blev kaotisk då det var oklart om parlamentariker som misstänktes ha covid-19 skulle tillåtas rösta. En ledamot höll också ett 15 timmar långt tal för att ge en kollega tid att avsluta sin karantän.

Det är inte troligt att det går att samla en tillräcklig majoritet i senaten för att fälla Piñera, och även om det skulle göra det skulle det bara förkorta hans mandat med några månader. Men processen har blivit ytterligare en belastning för den sittande regeringskoalitionens kandidat, Sebastian Sichel, som redan lider av att han ses som den djupt impopuläre Piñeras arvtagare. Opinionsmätningarna placerar honom först på femte plats.

– Mittenhögern hade tappat stöd dramatiskt redan före denna skandal, konstaterar Jorge Andres Atria Curi, samhällsvetare vid Centret för studier av konflikter och social sammanhållning vid universitetet i Santiago.

Samtidigt har också den en gång så mäktiga mittenvänstern förlorat väljarnas förtroende. Den socialdemokratiska alliansen La Concertación har regerat Chile under 24 av de 30 år som gått sedan diktatorn Augusto Pinochets avgång och är det tydligaste uttrycket för en latinamerikansk variant av ”tredje vägens” socialdemokrati. Men medborgarna har fått allt svårare att urskilja skillnaden mellan La Concertación och Piñeras konservativa höger. Det är en viktig orsak till det låga valdeltagandet de senaste valen: 2013 var det under 50 procent i första omgången och i den andra uppnåddes det spektakulärt låga 42 procent. Den desillusionerade känslan avspeglades även i proteströrelsen 2019, där en majoritet av demonstranterna tog avstånd från partipolitiken.

Nu tycks dock socialdemokratin ha reducerats till en spillra av sitt forna jag. Yasna Provoste, som är kandidat för La Concertacións arvtagare, får under tio procent i mätningarna. Både den traditionella högern och mittenvänstern har alltså blivit förbisprungna av de senaste årens utveckling. I stället är det en ny kraft som tycks bli Borics huvudmotståndare.

José Antonio Kast kommer från en familj av tyska invandrare och har en äldre bror som var minister och centralbankschef i Pinochets regering. Han uppträder alltid oklanderligt korrekt och saknar de yviga manér som utmärker andra högerpopulister som Trump, Bolsonaro och Duterte. Men han är omisskännligen det chilenska uttrycket för samma politiska våg.

Kasts specialitet är att ge formellt korrekta rättfärdiganden för reaktionära uppfattningar. Han är till exempel kritisk mot att kommuner hissar pride-flaggan med argumentet att ”platsen tillhör enbart den nationella flaggan”. Han erkänner att människorättsbrott begicks under diktaturen men tonar ned dem i det ena fallet efter det andra, och berömmer diktaturens ekonomiska politik. Bland hans förslag finns totalt abortförbud, hårdare straff och byggandet en vallgrav längs landets norra gräns.

Medan andra högerpopulister ibland är eklektiska i den ekonomiska politiken, hör Kast till Latinamerikas mest renläriga marknadsliberaler.

– Kasts bärande tema är säkerhet. Det är något som det inte talades mycket om för fem–tio år sedan men det har blivit ett starkare tema i dag med ökad otrygghet i samhället, och det är samtidigt ett problem som inget parti har en genomarbetad lösning på, säger Jorge Andres Atria Curi.

Kommunisternas Manuel Ahumado menar i sin tur att det är en del av en medveten strategi.

– Högerns linje är skräcken som politisk strategi, baserad på fejknyheter, iscensatta provokationer och repression, och med vad som i princip är en diktatur som mål.

Denna strategi har även gynnats av ett ökat fokus på invandring. I slutet av september utspelade sig dramatiska scener i norra delen av landet längs gränsen till Peru och Bolivia. En demonstration mot invandring slutade med att ett läger för migranter från Venezuela och Haiti revs och deras tillhörigheter brändes på bål. Demonstranterna anklagade migranterna för att vandalisera allmänna platser och ligga bakom en brottsvåg. Attacken fördömdes från större delen av det politiska spektrat i Chile, men den bidrog också till att föra upp migration på agendan inför valet.

En enkätundersökning som gjorts av Jorge Andres Atria Curi och andra forskare visar att omkring hälften av befolkningen ser invandring som en orsak till problem, vilket betyder att frågan har potential att svänga valresultatet. Detta har också fått konkreta konsekvenser för valrörelsen: Kast har de senaste veckorna gått om Boric och tagit ledningen i flera opinionsmätningar.

Men chilenska opinionsmätningar är inte kända för sin precision. Att de är opålitliga är en av få saker som i princip alla är överens om. Vad detta beror på är dock föremål för debatt: är det på grund av svårigheterna att hitta ett representativt urval, eller, som delar av vänstern anser, ett resultat av avsiktlig manipulation? ”Opinionsmätningar i Chile visar vad eliterna vill att de ska visa, och i dag samlar sig eliten kring Kast”, skriver till exempel webbtidningen Rebelión.

– Alla undersökningar är tendentiösa, så vi betraktar läget som helt öppet, men är inte rädda för en utslagsomgång mot Kast, säger Manuel Ahumado.

Men om dagens opinionsmätningar bara är någorlunda rättvisande, så visar de med all önskvärd tydlighet att det som så länge karaktäriserade den chilenska politiken – nämligen den starka konsensus i mitten om vad som i praktiken är högerpolitik, och som har lett till den politiska apatin – har förbytts i sin motsats: nu står landet inför ett val mellan de två mest polariserande kandidaterna sedan diktaturens slut.

Enligt Jorge Andres Atria Curi är det i huvudsak en generationell konflikt.

– Det är mycket svårt att veta om opinionsundersökningarna fångar samma grupper som också går och röstar. De äldre, som är mer konservativa i genomsnitt och mer påverkade av retoriken om säkerhet, röstar till stor del av vana. En avgörande fråga blir därför om den unga generationen, som stod i spetsen för demonstrationerna och har mycket mer progressiva värderingar, bryter sitt tidigare mönster av lågt deltagande och tar sig till valurnorna. Det skulle ha en stor positiv effekt för Boric och Frente Amplio, säger han.

Den stora chocken för det chilenska etablissemanget 2019 var inte de kaotiska studentkravallerna som utlöstes av avgiftshöjningen i kollektivtrafiken, utan de massdemonstrationer som genomfördes några veckor efter de första protesterna. Detta eftersom de visade att det fanns ett brett folkligt missnöje med den förda politiken.

Den studie som Curi och andra gjort visar till exempel att mellan 55 och drygt 60 procent av befolkningen föredrar att staten tar ansvar för utbildning, vård och pensioner, medan motsvarande siffror inom det rikare befolkningssegmentet är långt mindre.

– Boric kampanj propagerar för en stat med sociala rättigheter, ett återtagande av pensionerna från de privata pensionsfonderna, ett återtagande av kontrollen över strategiska naturresurser, en arbetsmarknad baserad på kollektivavtal i stället för individuella avtal, säger Manuel Ahumado.

Samtidigt är han lite sparsam med specifika vallöften, och det finns en anledning till det.

– Den nya statens natur är inte något som bara Boric eller bara Frente Amplio ska besluta om, den ska följa de linjer som dras upp i den konstituerande församlingen, som ligger mycket närmare folket i sin helhet.

Men hur fungerar det då att bedriva kampanj, när det är svårt att ge besked om vilken konkret politik väljarna röstar för?
– Vi menar att en seger för Boric också innebär en stat och en regering som kommer att försöka utveckla nya vägar för direkt konsultation med folket, som samarbetar nära med den konstituerande församlingen, för att den nya konstitutionen och den nya statsmodellen så långt som möjligt ska vara folkets verk, säger han.

Oavsett vem som vinner kommer den framtida presidenten och parlamentet att behöva regera parallellt med den konstituerande församlingen. Det innebär att den nye presidentens mandatperiod kan bli kort, eftersom det inte är osannolikt att församlingen utropar nya val som ska hållas i enlighet med den nya konstitutionen, så fort den är skriven och bekräftad i en ny folkomröstning.

– Skulle det bli en seger för Kast kommer det antagligen att bli en konfliktfylld relation, eftersom hans uttalade agenda att krympa staten går på tvärs med vad majoriteten i den konstituerande församlingen vill ha, säger Jorge Andres Atria Curi.

Om vänstern vinner är det i stället ekonomiska problem som kommer att stå högst på agendan, tror han.

– Vinner Boric blir det säkert en närmare och mer harmonisk relation med församlingen. Där blir utmaningen en annan, nämligen att Chile står inför en besvärlig ekonomisk situation efter pandemin. Det kommer att bli svårt att hitta utrymme för alla reformer man vill genomföra. Det gäller då för Boric och det vänster-progressiva blocket att se till att de objektiva problem och begränsningar som de kommer att ställas inför inte uppfattas som misslyckanden för den nya ekonomiska modellen.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 10 juni, 2023

Blott Sverige svenska bög-krusbär har

Efter den uppmärksammande serien "Under kniven" är Erik Galli nu aktuell med serien "SD-bögar". Foto: Albin Händig.

Sverige har genomgått en homonationalistisk process de senaste femtio åren. SD har väldigt lite att göra med den, menar SVT-journalisten Erik Galli.

Det gröngrå havet glittrar och klippor och barrskog i högsommarskrud speglas dallrande på vattenytan. Solen smeker två mäns ryggar. De sitter nära varandra, utan att kropparna möts, men en hand nuddar en axel, ett huvud lutar sig mot det andra. Vi är på en hemlig plats någonstans i Stockholms skärgård, en av de allra sista icke-digitala mötesplatserna för gay gemenskap. Här möts män över generationer, klassgränser och politisk hemmahörighet. Den zornska idyllen bildar slutscenen i SVT-journalisten Erik Gallis serie SD-bögar om den svenska varianten av homonationalism. I tre avsnitt får tittaren följa hans sökande efter svaret på frågan: Hur kunde sprickan uppstå och hur har han själv kunnat missa vad som pågått? Han slår följe med två homosexuella män med nyckelpositioner inom extremhögern: Bulletins krönikör Luai Ahmed och EU-parlamentarikern och sverigedemokraten Johan Nissinen. Med hjälp av en osynlig överenskommen gaysamhörighet uppstår ett samtal präglat av en förtrolighet som följer med i alla avsnitt.

Redan med sin omtalade serie Under kniven visade Erik upp sin speciella journalistiska metod: att ställa sig jämsides med den grupp han skulle granska. De fördomar och den moralism som omger skönhetsoperationer, träffade honom som själv gått igenom ett och annat lyft, likaväl som de intervjuade.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Kultur 09 juni, 2023

Magdas städare avslöjar arbetarrörelsens kris

"Rent åt helvete" gör upp med den smutsiga städbranschen. Foto: Tove Falk.

Städyrket är ett av de vanligaste kvinnoyrkena i Sverige och samtidigt ett av de mest osynliga. “Rent åt helvete” släpper in dagljus över den ruttna branschen. Städaren Melinda Kandel har läst.

Journalisten och författaren Elinor Torp är aktuell med en ny bok om arbetslivskriminalitet, denna gång med städbranschen som skådeplats. Rent åt helvete (Mondial) tar avstamp i den decemberdag 2021 då ett utlöst inbrottslarm gjorde städerskan Chilo till statsministerns städerska med hela svenska folket. I medierna målades Chilo, som bara skulle in och städa som vanligt, ut som ett hot mot rikets säkerhet. Hon deporterades snart till Nicaragua.

Den dåvarande statsministern och ledaren för partiet som en gång stod på arbetarnas sida, har å sin sida hållit sig undan. ”Magdalena har ingen lust att prata”, får Torp veta av en pressekreterare, efter att i närmare ett års tid sökt den dåvarande statsministern.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Ledare 09 juni, 2023

Gäller inte det sociala ansvaret våra leveransbud?

När Budbee får frågor om kollektivavtal hänvisar man i stället till sin uppförandekod. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Företag skryter gärna om sina etiska och hållbara riktlinjer – men de är ofta bara ord på ett papper. För samtidigt anlitar många företag postbud med slavlika arbetsvillkor.

När företag är öppna med hur de ska driva sin verksamhet på ett etiskt och ansvarsfullt sätt brukar de ofta ha ett styrdokument som kallas ”uppförandekod”. Denna innehåller i regel jämställdhet, intressekonflikter, arbetsmiljö, eller allmänna etiska frågor som är förenliga med företagets vision och värderingar.

En del företag drar upp växeln ännu mer och presenterar kapitel om social hållbarhet eller miljömedvetenhet. Optikföretaget Synsam presenterar så många som elva principer, som inkluderar ”förbud mot barnarbete, tvångsarbete och korruption. Principerna innefattar även krav på säkerhet och skäliga arbetstider. Utöver BSCI:s principer kräver Synsam även att alla transportörer och speditörer ska ha kollektivavtal för sina medarbetare.”

Synsam är inte ensamma om att påstå sig ta socialt ansvar. Flera andra företag stoltserar gärna med sitt miljöarbete, krav på hållbarhet och kollektivavtal med samarbetspartners. Apoteket lovar att ”åstadkomma goda arbetsvillkor och minska risken för barnarbete, tvångsarbete och diskriminering”, och Linas Matkasse jobbar utifrån fokusområden som är ”kopplade till FN:s globala mål för hållbar utveckling: matsvinn, råvaror, resursförbrukning och hälsa”.

Klickar man sig vidare till valet av leveransbud på exempelvis Synsam visas dock en annan verklighet. Vilket är att du får Airmee som alternativ för paketleverans.

Om vi slutar bry oss om arbetsvillkoren för dem som kör våra paket, kan företagen lika gärna stryka sina etiska riktlinjer.

Leveransföretaget Airmee är ett gigföretag som redan har tecknat avtal med flera svenska företag och driver nära samarbete med dessa. Julia Lindblom på tidningen Arbetaren har nyligen avslöjat hur buden på Airmee vittnar om slavliknande villkor med ständig övervakning. Ändå beskriver samarbetspartnerna på sina hemsidor hur hållbarhet är av högsta prioritet. Goda sociala villkor i hela leveranskedjan utlovas. Men i sista etappen, när kunden ska få sitt paket, överlämnas det av en terminalarbetare som saknar kollektivavtal.

En studie från 2013 (”Private Regulation and Trade Union Rights”) visar också att uppförandekoder bara uppnår en liten eller ingen effekt på arbetsvillkoren. Varför är det svårt att få svar på, men det kan bero på att företag väljer att införa policyer – utan att veta hur de ska implementeras.

Det är förstås utmärkt att företag vill ta mer ansvar för mänskliga rättigheter och miljöansvar. Det har lett till uppförandekoder och miljöcertifieringar, samt lagar som kompletterar hur socialt ansvar ska stärka arbetare och miljöarbete. Däremot borde företag fråga sig varför de upprättar uppförandekoder utan att först kartlägga syftet med koden. Att anamma sociala riktlinjer är ett första steg i rätt riktning, men blickarna måste höjas mot det faktiska sista steget: leverantören.

När Transportarbetareförbundet frågade leveransbolag om de har kollektivavtal fick de inte något svar av Airmee. Det snarlika företaget Budbee hänvisade till sin uppförandekod. Där hittade facket inte någon information om vad företagets arbetare faktiskt tjänar.

Att kunna erbjuda något så flexibelt som hemleverans är säkert till stor nytta för både företag och kunder. Men om vi därmed slutar bry oss om arbetsvillkoren för dem som kör våra paket, kan företagen lika gärna stryka sina etiska riktlinjer. En god arbetsmiljö bör inte bara gälla Synsams och Apotekets egna anställda, utan även dem som jobbar för paketföretagen.

Yasmine Abdullahi
Ledarskribent i Flamman.
Utrikes 08 juni, 2023

Ryska statsvetaren: ”Det mest idiotiska kriget i landets historia”

Rysk kravallpolis arresterar två unga män under en fredsdemonstration. Foto: AP.

Den ryska statsvetaren Greg Judin har slagits medvetslös för sin fredsaktivism – ändå fortsätter han att protestera. Han besökte Flammans redaktion för ett poddsamtal om det ryska motståndet.

Dagen efter Putins invasion av Ukraina publicerade Flamman en text av den ryska politiska filosofen och aktivisten Greg Judin, som dömde ut kriget som det mest ”vettlösa” i Rysslands historia. Några dagar senare greps han och slogs medvetslös av polis under en antikrigsdemonstration i Moskva.
På en resa genom Stockholm tittar han förbi Flammans redaktion för en intervju. Han är lång, välartikulerad, och vill inte höra ett ord om att han är modig.

– Det var inte bara en brutal invasion av ett grannland, utan av en kulturellt närstående nation som vi delar en lång historia med. Dessutom riktades invasionen i stort sett mot hela världen – inte för att den nödvändigtvis fördömde den, men handlingen var idiotisk då den isolerade Ryssland från det kulturområde som det hör hemma i.

Han säger att Vladimir Putin inte har någon som helst chans att vinna kriget.

– Det finns inte ens någon förståelse av hur en seger ska definieras. Kriget har inte bara förstört relationen till ukrainarna, utan även till alla grannländer. Tidigare talades det om ett ”slaviskt broderskap”, men vad återstår av det efter den här invasionen? Kriget kommer att ha katastrofala konsekvenser för mitt land. Det är verkligen det mest idiotiska kriget i landets historia.

Så håller befolkningen med om det, eller sväljer de propagandan? Enligt Greg Judin är frågan felställd.

– Det första man måste förstå är att Ryssland är ett djupt avpolitiserat samhälle. Folk vill inte ha någonting med politik att göra. Om du vill förstöra en fest i Ryssland så kan du börja prata politik.

Det här skedde inte över en natt utan var en viktig del av Putins politik.

– Så fort Putin vann makten började han odla en nihilistisk inställning till politiken, och han lyckades. Det är en del av hans nyliberala kurs där ekonomin prioriteras över politiken, och allt som betyder något är pengarna på fickan – allt annat är värdelöst. Så om du frågar mig om ryssar tycker si eller så blir mitt svar: de bryr sig inte.

Greg Judin satt även fängslad 2011, när han protesterade mot Putins grundlagsändring som skulle låta honom sitta en tredje presidentperiod – och därmed cementera sin egen makt. Han beskriver detta som en ”brytpunkt”, när det var en öppen fråga om Ryssland skulle fortsätta med allmänna val eller bli en diktatur.

– Det som händer nu är resultatet av vad som hände då. Det var då han konsoliderade sitt monarkiska styre.

Jag ber Judin kartlägga hur den ryska vänstern och fredsrörelsen ser ut.

– För det första har de officiella partierna ingen betydelse. Formellt sett har vi ett flerpartisystem men i själva verket styrs de alla från Kreml. De finansieras till och med därifrån. De har kuratorer på presidentkontoret som övervakar deras uttalanden och beteende.

Den ryske statsvetaren Greg Judin har gripits och misshandlats för sin aktivism. Han berättar om det ryska motståndet mot Putins regim i det senaste avsnittet av Flammans podd Norrskenet. Foto: Flamman.

Detta kallas för den ”systemiska oppositionen”.

– Systemets gränser är väldigt tydligt definierade. Om du anser att Vladimir Putin ska få styra så länge han vill, då får du verka inom systemet. Annars utesluts du omedelbart. Så det vi pratar om nu är den ”antisystemiska oppositionen”.

Men där utanför är det oerhört svårt att formalisera sig som organisation. Alla ansökningar om att bilda ett parti avslås, och man blir omedelbart måltavla för den hemliga polisen, förklarar Judin.

– Så genom åren har folk lärt sig att institutionalisera sin aktivism på till synes apolitiska sätt. Den ideella organisationen Memorial är ett exempel på det – de spelar en viktig kulturfunktion genom att bevara minnet av Sovjetunionens brott, vilket inte är strikt politiskt. Men de har uppenbarligen politiska sympatier, och så fort du intar någon sorts självständig politisk position är du slut.

En annan väg är att etablera organisationer med endast delvis politisk agenda som Aleksej Navalnyjs stiftelse mot korruption, som förvandlades till en politisk rörelse och ett proto-parti. De flesta rörelser utanför systemet är antingen vänster eller liberala, då högern inte har samma problem med den politik som bedrivs inom systemet.

Vissa aktörer har lärt sig att spela inom systemets begränsningar. Bland annat använder de ”smart röstande” där alla oppositionella samlas bakom en enda kandidat, så att valet blir en omröstning för eller emot det styrande partiet. Detta har dock blivit svårare, och i april 2022 avslöjades det att både Apple och Google på Putins order censurerade Navalnyjs listor över föreslagna kandidater.

Andra försöker luckra upp gränsen mellan den politik som förs inom och utanför systemet, som den demokratiska socialisten Mikhail Lobanov (intervjuad i Flamman nummer 49/2021).

– Till slut blev denna strategi väldigt farlig för Kreml. Systemet blev så instängt att det till och med i systempartierna började uppstå ett motstånd som ibland hade effekt. Till exempel 2019 när Navalnyj och andra använde den smarta omröstningsstrategin, vilket oftast innebar att man röstade på kommunistpartiets kandidat. Vad Lobanov gjorde var att kombinera den kvardröjande respekten för Sovjetsystemet med intresset bland unga för nya vänsterrörelser, en allians som framstod som mycket farlig för styret.

Redan före kriget hårdnade stämningen i Ryssland, med förbudet mot Navalnyjs rörelse och nedstängningen av Memorial. Det senare handlade inte främst om att de grävde fram brott under Stalineran, utan att de upprätthöll kapaciteten för politisk organisering utanför systemet.

– Alla försök till kollektiv handling stoppas omedelbart. Intressant nog gäller det även rörelser som stödjer regeringen. Även de är farliga! Inför kriget arrangerades en demonstration av militärer för att visa att det ryska folket stödjer invasionen. Dessa människor blev omedelbart arresterade. Det är så denna regim fungerar. Den gör allt för att avpolitisera samhället. Alla initiativ riskerar att leda över i att självständiga tankar formuleras.

Därför ser Greg Judin Ryssland som ett extremt exempel på den nyliberala politiska logiken.

– Allt som överskrider ens privata ekonomiska intresse betraktas med misstänksamhet. För vem i hela friden bryr sig om andra människor?

Denna inställning kan dock vara på väg att ändras. I en enkätundersökning som Judins universitet genomförde bland unga ryssar frågade de: ”Vilket land borde vara en förebild för Ryssland?” De flesta svarade att det inte spelar någon roll, för att inget ändå kommer att förändras. Men på andra plats kom Sverige.

– Sverige är förstås en symbol – för mer solidaritet, engagemang och respekt mellan människor. Så det finns önskemål om det. Alla vill egentligen ta hand om varandra och styra över sitt eget land, så den här situationen kommer inte att hålla för alltid. Den här klyftan mellan generationerna gör att jag i slutändan är hoppfull.

Lyssna på hela intervjun: soundcloud.com/norrskenetpodd

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Krönika 08 juni, 2023

Soldater och Stridsfordon 90 under övningen Våreld på P7 Revingehed. Foto: Johan Nilsson/TT.

Revingefältet var fram till 1960-talet ett jordbrukslandskap med plats för kvarnar, fruktodling, bränneri, smedjor och ett par mindre fabriker. Här ligger sand- och grustäkter samt våtmarker som kan utgöra viktiga livsmiljöer för många arter. Det gäller inte minst Krankesjön, en av Skånes viktigaste fågelsjöar, och en ranch för ekologiskt jordbruk.

Men nu är det slut med mycket av detta. Försvarsmakten har sedan länge kört ut de permanent boende från fältet, och kräver nu att få utöka sina krigsövningar till den grad att kossorna inte längre kan vara kvar. Det är bara ett av många exempel på hur miljöintresset får kröka rygg för män i gröna uniformer.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jens Holm
red@flamman.se
Rörelsen 07 juni, 2023

Förstatliga och ställ om Sveriges oljeraffinaderier!

Preemraff i Lysekil är ett av Sveriges fem oljeraffinaderier. Foto: Thomas Johansson/TT.

Den svenska klimatrörelsen står inför två huvudsakliga utmaningar. Den ena handlar om vikten av att ställa krav med potential att dra med sig många människor. Ett sådant är sannolikt målsättningen att införa avgiftsfri kollektivtrafik i våra kommuner. Utsläppen av växthusgaser kommer till hela 20 procent från privatbilismen och kravet har dessutom en progressiv fördelningsprofil då nästan alla medborgare bidrar via skattsedeln. Notera också att människor längst ned på samhällsstegen, de som uppbär försörjningsstöd, inte betalar någon inkomstskatt!

Den andra handlar om att resa mer systemöverskridande krav. Det räcker inte med att i allmänna ordalag tala om hur förödande det rådande tillväxtparadigmet är eller vilka miljömarodörer de stora multinationella bolagen är. Kravet att de kvarvarande fossila resurserna måste stanna kvar i marken eller havsdjupen är också i sig otillräckligt. Det som behövs är konkreta analyser, strategier och krav riktade mot det fossila kapitalet, endast så kan vi komma åt den faktiska makten.

På svensk botten saknar vi nästan helt fossila naturtillgångar, utan det blir nästa steg i förädlingskedjan som aktualiseras – raffinaderierna. Vi har i dagsläget fem raffinaderier: Preemraff och St1 i Göteborg, Nynas i Nynäshamn och Göteborg samt dessutom Preemraff i Lysekil. Kravet som bör resas är att dessa raffinaderier förstatligas och att en omställning till miljövänlig och samhällsnyttig verksamhet äger rum: antingen om det går att utnyttja befintlig infrastruktur och teknisk kompetens eller om det är andra anläggningar och teknik som måste till. Ingen ska dock behöva bli arbetslös utan de anställda erbjuds fortsatt sysselsättning i den nya strukturen.

Det som behövs är konkreta krav riktade mot det fossila kapitalet.

Det hela är en process som inte går att få på plats i en handvändning, men ett sjuårsperspektiv – med 2030 som mål – kanske är en rimlig tidsrymd? Sedan måste vi givetvis fundera över vägar att genomföra denna ägaromställning samt vilka alternativa verksamheter som kan vara passande – men utan en betydande folklig mobilisering kommer dock alla goda intentioner att stanna på förslagsstadiet.

Kravet ovan bör också länkas in i ett vidare perspektiv. Förnyelsebar energi – alternativt en ren energieffektivisering – måste gå in och täcka behovet från den raffinerade oljan för om vi i stället importerar samma produkt och volym går poängen förlorad. Det gäller också att åtgärden sprids och väcker genklang bortom våra egna gränser, att strukturella planer upprättas i land efter land och att transnationella samarbeten uppstår, utifrån vetskapen om att de fossila jättarna har sina tentakler utspridda över hela världen.

Anders Karlsson
Socialistisk Politik
Krönika/Kultur 07 juni, 2023

Flerstämmigt. Körsång för integration och som levande kulturarv. Foto: Janerik Henriksson/TT.

När skolornas underfinansiering och skolbibliotekens existens står på spel är det förstås lönlöst att dra en lans för skolkören. Trots att det är en lyckans port till språk och gemenskap.

Hugo Alfvén var en otrolig kompositör. Hans körstycken fångar med såväl mulna som glittrande klanger de få dagarna av bitterljuv svensk försommar med iskallt vatten, syréndoft, solreflexer och ett plötsligt sus när en il rusar genom björkens nyutspruckna lövverk. Att han 1941 framträdde officiellt i det naziockuperade Norge och 1937, alltså före det ökända Bollhusmötet, öppet protesterade mot att en svart jazzmusiker skulle spela på Grand Hotel, är inget man tänker på till tonerna av Uti vår hage, tonsatt för exakt hundra år sedan och som just nu hörs i blomsterprydda kyrkor och på skolgårdar. 

Sången, som enligt rykten handlar om receptet till en hemkokt abortmedicin, är ett paradstycke som ingår basrepertoaren i Sverige informellt mesta elitskola: Adolf Fredriks musikklasser, grundad det ödesdigra året 1939. Här blandas den kulturella medelklassens barn med läkarfamiljer från Bromma och enstaka vanlisar som sållats fram i de tuffa inträdesproven som utförs när barnen är tio år. Några få går vidare till en musikkarriär, medan de flesta andra tar över sina föräldrars yrken eller blir jurister. Mina judiska invandrarföräldrar kände inte till skolan, trots att jag var glad i att sjunga och hade mina lyckligaste stunder i skolkören i Brannhällskolan i Orminge. Utan sångfröken Inger och nothäftet Nu sjunger vi hade mitt liv vare sig blivit fyllt av musik eller introducerat mig intravenöst till den svenska visskatten och senare i livet, när jag som tonåring sökte till Musikgymnasiet, till det europeiska kulturarvet med Bachs Magnificat och Mozarts Requiem.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Inrikes 06 juni, 2023

Vänsterkonferens hoppas bryta den fackliga S-dominansen

Lisa Ledin (NÄTA, kvinnligt nätverk inom Byggnads), Silvana Vretoska (Kommunal), Karin Stöckel (Gruvarbetarkvinnor) i ett samtal om kvinnors organisering under ledning av Eva Nikell. Foto: Tuija Roberntz.

”Bygg facket starkt” är temat för Vänsterpartiets fackliga rikskonferens, som ägde rum den 2–4 juni på ABF-huset i Stockholm. Bland utmaningarna märks organiserandet av unga och kvinnor, samt ett kvardröjande socialdemokratiskt grepp om förbunden.

På träpanelen är röda banderoller upptejpade. ”Sportvänstern” står det på en, ”Arbetare förena er” på en annan. Ett sorlande gäng fackligt aktiva vänsterpartister rör sig långsamt in i Sandlersalen på ABF-huset. Vi ska lyssna på ett panelsamtal om kvinnors organisering.

I panelen som leds av Eva Nikell sitter Karin Stöckel från Gruvarbetarkvinnor, Lisa Ledin från det kvinnliga nätverket Näta inom Byggnads och Silvana Vretoska från Kommunal. Samtalet rör sig mellan allt från sexuella trakasserier, policyer som förblir pappersprodukter, och ”gravidfrågan” som Karin Stöckel uttrycker det.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Inrikes 05 juni, 2023

”Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Qatar kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se