Två år efter protesterna som ledde till en ny grundlag håller vänstervågen i Chile i sig. Nu kan landet för första gången sedan Allendes dagar få en vänsterpresident. Men den nyliberala ordningens sammanbrott innebär också att monster uppstår på den andra sidan av det politiska spektrat.
Chile har länge betraktats som både en ekonomisk framgångssaga och ett av Latinamerikas politiskt mest stabila länder. Men i början av oktober 2019 utbröt en serie demonstrationer som vände upp och ned på flera etablerade sanningar. Bakom de radikaliserade ungdomarna som utmanade polisen visade sig stå en tyst majoritet som stödde kravet på djupa förändringar i den ekonomiska modellen. Resultatet blev att en folkomröstning utlystes om huruvida en ny grundlag skulle skrivas.
Efter en oväntad paus på över ett år på grund av pandemin återkom rörelsen och segrade i folkomröstningen. I våras kom nästa seger då valet till grundlagsförsamlingen som ska utarbeta den nya konstitutionen gav en stor majoritet åt de olika gräsrots- och vänsterlistorna.
Men ett viktigt steg återstår. Under hela den dramatiska resa som landet har genomgått har det styrts av den högerkonservative presidenten Sebastian Piñera. Under protesternas mest intensiva period verkade hans grepp om makten vara på väg att lossna, men demonstranterna lyckades aldrig höja intensiteten den sista biten som krävdes för att få regeringen på fall. Därefter räddades han kvar av pandemin som satte stopp för fortsatta gatuprotester.
Nu går dock Piñeras mandatperiod mot sitt slut och parlaments- och presidentval närmar sig, med en första omgång den 18 november och en utslagsomgång – som det högst troligt blir – en månad senare, den 19 december.
På den sida som står proteströrelsen närmast såg det länge ut som att Kommunistpartiets okonventionelle borgmästare Daniel Jadue skulle bli presidentvalskandidat. Han beskrivs ofta i media som ”den enda politiker demonstranterna respekterar”. Han förlorade dock primärvalet i somras mot Gabriel Boric, en studentaktivist och en av grundarna till Frente Amplio (Breda fronten). Detta parti grundades 2017 med ambitionen att, precis som namnet antyder, bli en ny bred, odogmatisk vänsterprogressiv allians. Kommunistpartiet har nu slutit upp bakom Borics kandidatur.
– Med Jadue hade vi kunnat få en fördjupning och acceleration av den revolutionära processen. Men vi tror ändå att Boric som president kommer bli ett steg framåt på samma väg. Det förändrar inte inriktningen, säger Manuel Ahumado, kandidat till kongressen för Kommunistpartiet i huvudstaden Santiago, till Flamman.
Vänstern ligger nu oväntat bra till inför den första valomgången på söndag. Det beror på att de traditionella maktpartierna har diskrediterats allt mer de senaste åren.
Den 10 november kom det senaste slaget mot president Piñera. Då röstade underhuset för att ställa honom inför riksrätt, efter att hans företag hade avslöjats ha gömt undan intäkter från en omstridd gruvaffär på Brittiska Jungfruöarna som en del av Pandora-läckan. Omröstningen blev kaotisk då det var oklart om parlamentariker som misstänktes ha covid-19 skulle tillåtas rösta. En ledamot höll också ett 15 timmar långt tal för att ge en kollega tid att avsluta sin karantän.
Det är inte troligt att det går att samla en tillräcklig majoritet i senaten för att fälla Piñera, och även om det skulle göra det skulle det bara förkorta hans mandat med några månader. Men processen har blivit ytterligare en belastning för den sittande regeringskoalitionens kandidat, Sebastian Sichel, som redan lider av att han ses som den djupt impopuläre Piñeras arvtagare. Opinionsmätningarna placerar honom först på femte plats.
– Mittenhögern hade tappat stöd dramatiskt redan före denna skandal, konstaterar Jorge Andres Atria Curi, samhällsvetare vid Centret för studier av konflikter och social sammanhållning vid universitetet i Santiago.
Samtidigt har också den en gång så mäktiga mittenvänstern förlorat väljarnas förtroende. Den socialdemokratiska alliansen La Concertación har regerat Chile under 24 av de 30 år som gått sedan diktatorn Augusto Pinochets avgång och är det tydligaste uttrycket för en latinamerikansk variant av ”tredje vägens” socialdemokrati. Men medborgarna har fått allt svårare att urskilja skillnaden mellan La Concertación och Piñeras konservativa höger. Det är en viktig orsak till det låga valdeltagandet de senaste valen: 2013 var det under 50 procent i första omgången och i den andra uppnåddes det spektakulärt låga 42 procent. Den desillusionerade känslan avspeglades även i proteströrelsen 2019, där en majoritet av demonstranterna tog avstånd från partipolitiken.
Nu tycks dock socialdemokratin ha reducerats till en spillra av sitt forna jag. Yasna Provoste, som är kandidat för La Concertacións arvtagare, får under tio procent i mätningarna. Både den traditionella högern och mittenvänstern har alltså blivit förbisprungna av de senaste årens utveckling. I stället är det en ny kraft som tycks bli Borics huvudmotståndare.
José Antonio Kast kommer från en familj av tyska invandrare och har en äldre bror som var minister och centralbankschef i Pinochets regering. Han uppträder alltid oklanderligt korrekt och saknar de yviga manér som utmärker andra högerpopulister som Trump, Bolsonaro och Duterte. Men han är omisskännligen det chilenska uttrycket för samma politiska våg.
Kasts specialitet är att ge formellt korrekta rättfärdiganden för reaktionära uppfattningar. Han är till exempel kritisk mot att kommuner hissar pride-flaggan med argumentet att ”platsen tillhör enbart den nationella flaggan”. Han erkänner att människorättsbrott begicks under diktaturen men tonar ned dem i det ena fallet efter det andra, och berömmer diktaturens ekonomiska politik. Bland hans förslag finns totalt abortförbud, hårdare straff och byggandet en vallgrav längs landets norra gräns.
Medan andra högerpopulister ibland är eklektiska i den ekonomiska politiken, hör Kast till Latinamerikas mest renläriga marknadsliberaler.
– Kasts bärande tema är säkerhet. Det är något som det inte talades mycket om för fem–tio år sedan men det har blivit ett starkare tema i dag med ökad otrygghet i samhället, och det är samtidigt ett problem som inget parti har en genomarbetad lösning på, säger Jorge Andres Atria Curi.
Kommunisternas Manuel Ahumado menar i sin tur att det är en del av en medveten strategi.
– Högerns linje är skräcken som politisk strategi, baserad på fejknyheter, iscensatta provokationer och repression, och med vad som i princip är en diktatur som mål.
Denna strategi har även gynnats av ett ökat fokus på invandring. I slutet av september utspelade sig dramatiska scener i norra delen av landet längs gränsen till Peru och Bolivia. En demonstration mot invandring slutade med att ett läger för migranter från Venezuela och Haiti revs och deras tillhörigheter brändes på bål. Demonstranterna anklagade migranterna för att vandalisera allmänna platser och ligga bakom en brottsvåg. Attacken fördömdes från större delen av det politiska spektrat i Chile, men den bidrog också till att föra upp migration på agendan inför valet.
En enkätundersökning som gjorts av Jorge Andres Atria Curi och andra forskare visar att omkring hälften av befolkningen ser invandring som en orsak till problem, vilket betyder att frågan har potential att svänga valresultatet. Detta har också fått konkreta konsekvenser för valrörelsen: Kast har de senaste veckorna gått om Boric och tagit ledningen i flera opinionsmätningar.
Men chilenska opinionsmätningar är inte kända för sin precision. Att de är opålitliga är en av få saker som i princip alla är överens om. Vad detta beror på är dock föremål för debatt: är det på grund av svårigheterna att hitta ett representativt urval, eller, som delar av vänstern anser, ett resultat av avsiktlig manipulation? ”Opinionsmätningar i Chile visar vad eliterna vill att de ska visa, och i dag samlar sig eliten kring Kast”, skriver till exempel webbtidningen Rebelión.
– Alla undersökningar är tendentiösa, så vi betraktar läget som helt öppet, men är inte rädda för en utslagsomgång mot Kast, säger Manuel Ahumado.
Men om dagens opinionsmätningar bara är någorlunda rättvisande, så visar de med all önskvärd tydlighet att det som så länge karaktäriserade den chilenska politiken – nämligen den starka konsensus i mitten om vad som i praktiken är högerpolitik, och som har lett till den politiska apatin – har förbytts i sin motsats: nu står landet inför ett val mellan de två mest polariserande kandidaterna sedan diktaturens slut.
Enligt Jorge Andres Atria Curi är det i huvudsak en generationell konflikt.
– Det är mycket svårt att veta om opinionsundersökningarna fångar samma grupper som också går och röstar. De äldre, som är mer konservativa i genomsnitt och mer påverkade av retoriken om säkerhet, röstar till stor del av vana. En avgörande fråga blir därför om den unga generationen, som stod i spetsen för demonstrationerna och har mycket mer progressiva värderingar, bryter sitt tidigare mönster av lågt deltagande och tar sig till valurnorna. Det skulle ha en stor positiv effekt för Boric och Frente Amplio, säger han.
Den stora chocken för det chilenska etablissemanget 2019 var inte de kaotiska studentkravallerna som utlöstes av avgiftshöjningen i kollektivtrafiken, utan de massdemonstrationer som genomfördes några veckor efter de första protesterna. Detta eftersom de visade att det fanns ett brett folkligt missnöje med den förda politiken.
Den studie som Curi och andra gjort visar till exempel att mellan 55 och drygt 60 procent av befolkningen föredrar att staten tar ansvar för utbildning, vård och pensioner, medan motsvarande siffror inom det rikare befolkningssegmentet är långt mindre.
– Boric kampanj propagerar för en stat med sociala rättigheter, ett återtagande av pensionerna från de privata pensionsfonderna, ett återtagande av kontrollen över strategiska naturresurser, en arbetsmarknad baserad på kollektivavtal i stället för individuella avtal, säger Manuel Ahumado.
Samtidigt är han lite sparsam med specifika vallöften, och det finns en anledning till det.
– Den nya statens natur är inte något som bara Boric eller bara Frente Amplio ska besluta om, den ska följa de linjer som dras upp i den konstituerande församlingen, som ligger mycket närmare folket i sin helhet.
Men hur fungerar det då att bedriva kampanj, när det är svårt att ge besked om vilken konkret politik väljarna röstar för?
– Vi menar att en seger för Boric också innebär en stat och en regering som kommer att försöka utveckla nya vägar för direkt konsultation med folket, som samarbetar nära med den konstituerande församlingen, för att den nya konstitutionen och den nya statsmodellen så långt som möjligt ska vara folkets verk, säger han.
Oavsett vem som vinner kommer den framtida presidenten och parlamentet att behöva regera parallellt med den konstituerande församlingen. Det innebär att den nye presidentens mandatperiod kan bli kort, eftersom det inte är osannolikt att församlingen utropar nya val som ska hållas i enlighet med den nya konstitutionen, så fort den är skriven och bekräftad i en ny folkomröstning.
– Skulle det bli en seger för Kast kommer det antagligen att bli en konfliktfylld relation, eftersom hans uttalade agenda att krympa staten går på tvärs med vad majoriteten i den konstituerande församlingen vill ha, säger Jorge Andres Atria Curi.
Om vänstern vinner är det i stället ekonomiska problem som kommer att stå högst på agendan, tror han.
– Vinner Boric blir det säkert en närmare och mer harmonisk relation med församlingen. Där blir utmaningen en annan, nämligen att Chile står inför en besvärlig ekonomisk situation efter pandemin. Det kommer att bli svårt att hitta utrymme för alla reformer man vill genomföra. Det gäller då för Boric och det vänster-progressiva blocket att se till att de objektiva problem och begränsningar som de kommer att ställas inför inte uppfattas som misslyckanden för den nya ekonomiska modellen.
