De flesta hyllorna och hängarna är tomma, men här och där hänger några plagg kvar. I ena änden av lokaler går det att hitta rejäla arbetsoveraller av äldre modell. I den andra änden hänger en rad med frackar. Så stor kan spännvidden vara i en klädbutik som funnits i 97 år.

– Flyttlasset gick den 17 och 18 augusti, men själva flyttprocessen har vi haft med oss i många år. Sedan 2012 har vi haft en extern outlet för att börja tömma förråden. Vi har haft hur mycket grejer som helst i källare och på vinden. På slutet har vi sålt ut varor billigt under rubriken ”Centrum rensar”.

Vi ville inte bara kasta bort guldkornen bland de gamla sakerna. Intresset har varit extremt stort. Det värmer hjärtat, för jag hatar att kasta bort saker, berättar Johanna Lindgren Ringholt.

Hon är den fjärde generationen i familjen som driver butiken Centrumkläder, som hållit till i rymliga lokaler vid Meschplan, mitt i Kirunas gamla centrum. Men nu har denna butik, liksom nästan alla andra butiker och bostäder i området tömts och stängts igen. De flesta ska flytta till stadens nya centrum. Men några väljer att stänga för gott.

På det populära café Safari är det trångt. Många vill passa på att äta lunch eller ta en fika den sista dagen.

– Vi har tänkt hålla öppet till åtta ikväll, men vi får se. Vi kanske inte har något kvar att sälja då, säger en av de anställda innan hon skyndar vidare.

Redan 2004 kom LKAB med det omvälvande beskedet att stadens nuvarande centrum måste överges och rivas inom något årtionde. Bostadsområden där det bor 6 000 människor måste också flyttas. Orsaken är att malmkroppen som bolaget brutit sedan början av 1900-talet lutar i riktning mot staden.

I takt med att man bryter allt mer och djupare påverkas markförhållandena även ovan jord. Sprickor och förskjutningar gör att byggnader och ledningsnät kommer att ta skada.

Efter omfattande utredningar och diskussioner blev slutsatsen att flytten skulle gå till ett område några kilometer österut. Stadshuset blev färdigt 2018 och sedan dess har byggandet fortsatt. Nu är stora delar av det nya centrum färdigt, med butiker, hotell, bostäder och ett nytt kulturhus. Bygget av en ny gymnasieskola och simhall är på gång. Även sjukhuset måste flytta. Ett antal äldre hus har flyttats och 2025 väntar det djärvaste flyttprojektet. Hela den gamla träkyrkan ska transporteras till stadens nya centrum.

Johanna Lindgren lastar bilen full med några av de saker som inte kom med i det stora flyttlasset och vi får följa med till den nya butiken.

Här pågår en febril aktivitet in i det sista. Utanför butiken läggs det asfalt och inne i butiken fyller personalen på i hyllorna och prismärker. En skena till en gardin ska komma inom kort liksom en leverans av hyllor. Det är mycket som ska hinnas med på de 25 timmar som återstår till öppningen.

De nya lokalerna är mindre än de gamla, men ser väldigt inbjudande ut med stora fönster ut mot gatan och in mot gallerian. För Kirunaborna innebär det nya centrum att det mesta av det man behöver finns samlat inom ett väldigt litet område. Många kommer att kunna bo i eller nära centrum. De höga byggnaderna och galleriorna gör att man är mer skyddad mot det vissa dagar ganska kärva klimatet. Samtidigt är det nära till naturen för de som bor och vistas i centrum. Men trots de vackra nya byggnaderna och de uppenbara fördelarna är det känslomässiga steget till det nya stort.

– För mig väcker flytten alla slags känslor samtidigt. Länge dominerade brådskan att få komma in i de nya lokalerna. Men när vi har tömt de gamla lokalerna har vemodet kommit ikapp mig.

– Hade jag fått välja att skulle vi fått stanna kvar. Men samtidigt har huset sagt sitt. Det har uppstått sprickor. En del dörrar går inte längre att stänga för att huset har satt sig och det har uppstått läckor. Det är tydliga tecken på att vi inte ska vara kvar, säger Johanna Lindgren Ringholt.

Under dagarna i Kiruna får vi gång på gång höra Kirunabor ge uttryck för denna blandning av förväntan inför det nya och vemod över det gamla som går förlorat.

I grunden är framtidstron i Kiruna stark i dag. LKAB har kartlagt malmfyndigheter som räcker in på 2060-talet och under de närmaste årtiondena väntar enorma investeringar när produktionen ska ställas om till tillverkning av järnsvamp – rent järn – med hjälp av vätgas. En metod som innebär mycket stora minskningar av koldioxidutsläppen i de stålverk som använder produkterna. Bolaget talar om investeringar på uppemot 400 miljarder kronor i Malmfälten. Flera tusen arbetare kommer att behövas för att genomföra jättesatsningarna. Samtidigt finns det långt framskridna planer på en återöppning av koppargruvan Viscaria, väster om staden och ett australiskt bolag vill utvinna grafit i en stor fyndighet, utanför Vittangi, i den östra delen av kommunen.

Men visst finns det problem. Alla vi träffar talar om bostadsbristen. Det är extremt svårt att hitta en bostad och priserna för hus och bostadsrätter har stigit kraftigt. En förklaring är de många arbetare som redan i dag veckopendlar till jobb i Kiruna. Några exakta siffror finns inte men kommunala bostadsbolaget Kirunabostäders styrelseordförande Stefan Sydberg (M) bedömer att det handlar om mellan 1 500 och 2 000 personer. En del bor i bostadsmoduler som ställts upp på olika platser i staden. Men företag köper också upp villor för att säkra bostäder för sina anställda.

När stadsomvandlingen inleddes fanns det förhoppningar om att privata bygg- och fastighetsbolag skulle stå i kö för att få vara med om att bygga upp en helt ny stad. Men de förhoppningarna har än så länge kommit på skam. Mer krassa risk- och lönsamhetsbedömningar har varit avgörande. Det kan ta tid innan läget ljusnar.

– Nu är stadsomvandlingen inne i sin mest intensiva fas. Framemot 2030 kan vi nog ha någorlunda balans på bostadsmarknaden, säger Stefan Sydberg.

Arbetslösheten i Kiruna ligger långt under genomsnittet.

I juli var den 2,4 procent. Det var faktiskt lägst i landet. Men bostadsbristen gör det svårt att rekrytera personal till alla de lediga jobben som finns. Kommunens personalchef Ann-Sofie Reineström vittnar om att det i regel finns sökande som vill ta jobben i Kiruna, men att många vänder hem efter ett tag för att det inte går att hitta en långsiktig lösning på boendet. Listan på yrkesgrupper inom kommunen som det är brist på är lång: Utbildade undersköterskor, lärare, socionomer, förskollärare, barnskötare och IT-personal finns med i Ann-Sofie Reineströms uppräkning.

För de lärare som väljer att ta ett jobb i Kiruna är villkoren goda. Efter ett års arbete får man en extra månadslön. Nu finns förslaget att utvidga systemet så att två år ger två månadslöner och tre extra månadslöner betalas ut efter tre år. Även andra personalgrupper kan komma att omfattas av systemet. Men fortfarande kvarstår då problemet att de lärare som söker sig till Kiruna måste hitta tak över huvudet åt sig själva och kanske åt en hel familj.

För de stora relativt lågavlönade personalgrupperna inom den kommunala verksamheten är läget utsatt. Arbetsbelastningen är hög och för de som tröttnar på kommunen som arbetsgivare finns ofta alternativet att gå till ett betydligt mer välbetalt jobb inom gruvindustrin.

– Det är en väldig personalflykt. Hemtjänsten har fått minutstyrda scheman. Det ger arbetsförhållanden som inte är värdiga. 110 personer har slutat under det senaste året, säger Gunilla Eliasson, som jobbar i hemtjänsten och två dagar i veckan arbetar fackligt inom fackförbundet Kommunal.

– Det senaste exemplet är att sex anställda i Vittangi har sagt upp sig. De hade gjort sina scheman själva under 20 års tid. Nu tog kommunen över schemaläggningen och då valde de att säga upp sig.

– Från kommunen säger de att ”vi kan inte konkurrera med LKAB:s löner”. Men det handlar inte bara om lönerna. De som ringer till oss på Kommunal säger att de gillar sitt jobb, men att arbetsförhållandena gör att de inte orkar längre, konstaterar Åsa Johansson som jobbar som fritidsledare.

– Vi var ute på ett arbetsplatsbesök i början av sommaren. Två dagar innan semestern hade personalen inte fått besked om det skulle få semester eller inte.

Det har gått inflation i ordet ”utmaningar” under senare år, men i Kirunas fall är det träffande. Det storslagna projektet att flytta stora delar av staden ser ut att lyckas. Framtiden ser ljus ut för kommunens basindustrier och produkterna från LKAB kan dessutom bli en viktig byggsten i klimatomställningen. Jobb finns det i överflöd så det finns behov många nya Kirunabor. Men samtidigt gör bostadsbrist och obalanserna på arbetsmarknaden att det finns hinder på vägen mot en ljus framtid för både staden och kommunen.

Men den första september skjuts problemen i bakgrunden. Nu ska Kirunaborna äntligen få ta sitt nya centrum i besittning. Redan flera timmar innan butikerna ska öppnas har många sökt sig till området för att vandra runt i de nya kvarteren.

Strax före 12 har tusentals människor samlats mitt. Kirunabostäders ordförande håller ett tal från en provisorisk scen och berättar om att det är ett antal Kirunabor som har fått det ärofulla uppdraget att öppna dörrarna in till galleriorna. När applåderna efter talet precis har tystnat hörs klockspelet från klocktornet som fått följa med från det gamla stadshuset till det nya. Klockan har slagit tolv.

Johanna Lindgren och hennes far, Jan, har fått uppdraget att öppna en av dörrarna. Men just vid den dörren har någon detalj i tekniken hakat upp sig. Dörrarna öppnas inte för den stora klunga av människor som väntar på att få komma in. Men inom någon minut är en hjälpsam tekniker på plats och löser problemet. Dörrarna slås upp och Johanna och Jan kan hälsa alla välkomna i Kirunas nya centrum.