Konflikter inom vänsterorganisationer är alltid mer komplicerade än man först kan tro. I Ordfrontfallet finns åtminstone tre saker inblandade: en politisk konflikt, en konflikt kring nedskärningar och personalpolitik, samt frågan om journalistens yttrandefrihet. Och det ligger nog en hel del i att få känner till hela historien. Det är lättare att av sociala skäl eller politiska band i andra frågor ta ställning för den ena eller andra sidan.
Men inget av detta gör frågan omöjlig att begripa sig på. En person, Björn Eklund, har avskedats strax efter ett offentligt bråk kring den så kallade Ljugoslavien-artikeln. Om VD Gertrud Åström, vilket hon påstår, inte avskedat Eklund för bråket kring artikeln, utan av samarbetssvårigheter, är det förmodligen världshistoriens sämst valda tidpunkt – några månader efter föreningens mest uppslitande politiska debatt på åratal. Det är mycket möjligt att han borde fått sparken – ingen utomstående kan egentligen exakt veta – men en ledning som månar om den känsliga sammansättning Ordfront är skulle betett sig annorlunda. Den skulle också insett att en kontroversiell sparkning med stöd i privata konsultföretag i strid med facket skulle väcka stor misstänksamhet hos medlemmar och skribenter.

När väl denna fråga kommit att prägla hela föreningens debatt, borde de styrande i Ordfront, om de velat driva igenom sin linje, insett att den inte gick att hålla borta från stämmans bord. Det är helt riktigt att personalfrågor normalt inte skall behandlas på kongresser och stämmor, men här kom denna personalfråga att handla om en av föreningens politiska hjärtefrågor och åtminstone att uppfattas som en snöpning av en obekväm åsikt. Då är det inte rimligt att föreningens medlemmar bara skall sitta och vänta på AD:s dom, speciellt inte i det klimat som rått kring hela Ordfrontbråket.
Här träder en annan tung faktor in: de övriga medierna.Under hela tiden har mediebevakningen på ett enögt sätt närmast företrätt Ordfrontledningens syn på konflikten. Man har gått så långt att man inte velat publicera det öppna brevet från några av förlagets mest kända författare, Noam Chomsky, John Pilger, Arundhati Roy och Tariq Ali. Till dags dato är oss veterligen enbart Flamman som publicerat brevet, trots att det har alla kännetäcken en riktig nyhet skall ha i vårt lilla land: kända namn och hårda ord i en intressant konflikt.

När nu stämman tillrättavisade ledningen började istället majoriteten förtalas som vänsterextremister, författare med egenintressen eller kompisar till Björn Eklund. Det, om något, är ett dåligt tecken inför processen när såren skall läkas. Det duger inte att förfalla till så låga argument om man menar allvar med att värna Ordfronts bredd och att man skall kunna komma överens i framtiden