Det var inte min idé att skaffa hund, det var maain frus. Hade jag haft en annan fru skulle jag därför inte ha någon hund. Dessutom hade jag haft en annan fru.
Det var en ren tillfällighet att det blev just hon, och sedan alltså även hunden. Vi råkade stå några meter ifrån varandra på en mottagning, och jag började prata med henne, och sedan bjöd jag henne på middag, och efter några år gifte vi oss och till slut skaffade vi hund.
När vi träffades var hon inte det minsta intresserad av hundar. Tvärtom. Hon tyckte illa om dem. Vi började jogga tillsammans, och ju mer vi joggade desto mer avog blev hon. När de kom springande mot oss medan de viftade på svansen blev hon rädd.
– Du behöver inte vara rädd när de viftar på svansen, sa jag. De vill bara lära känna dig.
Hon ville inte lära känna dem, utan blev bara rädd. Och räddare och räddare blev hon. År efter år arbetade hon upp en ren hundfobi. Ibland när vi var ute och sprang fick hon syn på en lös hund långt borta, och tvingade mig att stanna och istället promenera sakta, för att inte utmana hundens jaktinstinkter. Och läxa upp hundägaren som inte kopplat hunden. Och skriva insändare mot lösa hundar.
Min hustru hade alltså blivit mycket hundrädd. Därför förvånade det mig när hon för några år sedan började prata om att skaffa hund.
– Du som är så hundrädd, sa jag. Dessutom är du ju allergisk mot pälsdjur.
Då tystnade hon. Men en tid senare pratade hon hund igen.
Hennes hundintresse ökade mer och mer. Hon köpte böcker om hundar och lånade alla böcker som fanns på biblioteket om hundar. Det förvånade mig att det fanns så många hundböcker. På kvällarna låg hon och läste den ena hundboken efter den andra. Jag behövde inte fråga som förr vad det var hon läste.
Det var alltid en hundbok.
Jag sköt på problemet, och tänkte att hundintresset nog skulle minska efter ett tag. Vi köpte ett sommarhus i skärgården, och det höll oss engagerade ett år.
Sedan började hon prata hund igen.
Efter en tid for hon med sin son i hans bil till en kennel för att titta på en lämplig hund. Men hon var fortfarande så rädd för hundar att hon inte vågade gå ur bilen. Så det blev ingen hund den gången.
Men till slut tog hon mod till sig och for till en annan kennel och köpte en hund, en lagotto som även allergiker kan ha. Vi hade förberett oss noga. Hon hade läst ännu fler böcker, och vi hade köpt en stor bur och bitben och koppel och sköna filtar. För mig var det rena déjà-vu-upplevelsen – hade jag inte varit med om detta förut?
Jo, men inte med en hund, utan med tre barn som alla var mycket små när de kom hem från BB och nu är mycket stora. Det var likadant när min hustru kom ner för den långa stigen på landet och jag stod där nere och hon hade en filt i famnen och där tittade en liten darrande valp upp som gnydde svagt och flämtade med öppen mun.
Två månader senare var valpen dubbelt så stor, och darrade inte, utan hade blivit livlig och självsäker, och trodde att alla människor älskade henne, och ville bli slickade i ansiktet. Denna totala förtröstan fick mycket riktigt en del att vekna.
Hon var helt inställd på att det var vi som var hennes närmaste och att det var hos oss hon skulle bo. Denna förtröstan har sedan befästs ännu mer.
Nu är hon en del av vår familj. Det hade jag aldrig trott.
