TEGUCIGALPA Hundra dagar vid makten fyller nu vänsterregeringen i Uruguay, ett land med drygt tre miljoner invånare. Traditionellt ekonomiskt beroende av Argentina, Brasilien men framför allt av Internationella valutafonden.
Uruguay inte bara deltar i integreringen av Simon Bolivárs dröm, ett enat Latinamerika. Den nya vänsterregeringen har anslutit sig till den nya kontinentala tv-kanalen TV-Sur, som Hugo Chávez menar ska utgöra en motpol till det USA-vänliga CNN. Det är en erfaren reporter från Uruguay som basar över den nya kanalen.
I en intervju med den brasilianska nyhetsbyrån Adital, understryker viceministern för hälsovårdsministeriet, Miguel Fernández Galeano, att det politiska programmet, som fronten av demokratiska revolutionära vänsterkrafter gick till val på i oktober förra året, står över regeringspolitiken
– Är det något som kännetecknar de senaste 15 årens vänsterstyre i huvudstaden Montevideo så är det just troheten till de programmatiska förslagen.
Inget återförstatligande
På alla områden, till exempel hälsovårdssektorn, har man påbörjat den nödvändiga skilsmässan med den tidigare nyliberala regeringspolitiken. Denna kännetecknades av att staten inte uppfyllde sin roll som stat och regering, säger Miguel Fernández, som dock avvisar talet om att det skulle handla om en återförstatligande av offentliga verksamheter.
– Nej, det handlar i stället om att återvinna ledningskriteriet, som betyder att staten intar en ledande roll i samhällsutvecklingen. I vårt fall innebär det att definiera socialpolitiken med utgångspunkt från tillgång för allmänheten och respekt för de mänskliga rättigheterna.
Fernandez menar att denna nyorientering i Uruguay kan avläsas på flera plan. Inom hälsovårdssektorn har den tagit sig uttryck i att man försöker skapa ett integrerat system, som ska kurera symptomen snarare än att bedöva smärtorna. Det handlar om, som viceministern säger, att skapa ett system ”där patienterna och de anställda görs delaktiga i utövandet av verksamheten i en offentlig sektor med större öppenhet”.
Enorm klyfta i sjukvården
Fernandez understryker också vikten av att förändra finansieringen av till exempel hälsovårdssektorn, där det råder en enorm klyfta och polarisering mellan anslagen till den privata och offenliga sjukvårdssektorn. Målet är att staten är ytterst ansvarig för sjukvården utan att denna förstatligas, en ekvation som många vänsterkritiker i Latinamerika anser vara omöjlig. En vänsterregering som administrerar en sjukvård med transnationella kapitalintressen, från till exempel företaget Colsanitas, går inte ihop, menar kritikerna.
– Vi tog över en verksamhet som hade kollapsat fullständigt. Här infördes modeller från andra länder, som i första hand vände sig till de grupper som har pengar att betala för sjukvårdstjänsterna, understryker Fernandez. Idag kostar den privata sjukvården staten 480 dollar per person medan den allmänna uppgår till 170 dollar och år.
Folkligt deltagande
Hälsovårdsministeriets viceminister menar att de hundra dagar av vänsterregering i Uruguay karakteriseras av att politiken står över ekonomin. I denna till synes motsägesefulla ekvation utgör befolkningens deltagande i det demokratiska utövandet en grundbult. Frasen är i dag lite solkad i Latinamerika och erfarenheterna från Brasilien och dess flaggskepp Porto Alegre kanske inte är de bästa, med tanke på att Lulas PT förlorade kommunalvalet förra året i denna stad. Så länge vänsterregeringarna i Latinamerika inte tar itu med de strukturella förändringarna, förblir talet att nya modeller är möjliga bara populistiskt tal. Det menar till exempel James Petras, USA-ekonom och en av den revolutionära vänsterns främsta debattörer och en stark kritiker av Lulas politiska process i Brasilien.
Men Miguel Fernandez och regeringen i Uruguay menar att vissa etapper i denna process måste konsolideras innan processen kan fördjupas. En av dessa etapper är just deltagandet från befolkningen, organ som kan likställas till viss del med de samarbetsorgan som infördes på svensk arbetsmarknad av de Palmeledda regeringarna på 1970-talet. Vänstern betraktade dessa som ”klassamarbetsorgan” mer än organ för inflytande för de anställda.
