Signerat Jag har sett vuxna män gråta. Paketerade skuldra mot skuldra, lår mot lår. Tjugotusen knutna högerarmar höjda i salut mot fem män i läder på Sweden rock festivals stora scen.
Allt sitter som det ska. Motorcykeln rullas in under You’ve got
another thing comin och Rob Halford inleder Painkiller med ett skrik hämtat från en stucken gris.
Ett återförenat Judas Priest är inte bara återkomsten av världens största och kanske mest betydelsefulla metalband. Det var något större som klev ner från den uppspruckna junihimlen under den gångna torsdagnatten i Norje, Sölvesborg, Sverige. En känsla som de flesta som stod där, alltid möter med ett leende på läpparna, när de tänker eller talar om det. Oavsett om det är på fester, i lunchrummet på arbetsplatsen och som undanflykt från tråkiga släktmiddagar. ”Jaha, du var också med.”, ”Fan såg du dem i Scandinavium
-86”, ”Visst, med Wasp som förband” och så vidare.

För mig är det känslan när Peter räckte över hörlurarna till sin nyinköpta freestyle, där vi satt längst bak i skolbussen som alltid. Det var i tredje eller kanske fjärde klass och vi kunde inte slita oss från tonerna av numera klassiska alstren Run to the hills och Number of the beast dunkande mot trumhinnorna. Vi spolade tillbaka kassetten och satte på om och om igen, till dess batterierna naturligtvis tog slut. Sedan lånades, byttes och kopierades kassetter på kasetter i hundratal. Kopior kopierades på kopior till dess ljudbilden försvann i brus och knaster.
Känslan av den första konserten, de ljudliga timmarna i replokalen under fritidsgården varifrån berömmelsen skulle ta vid. Den första folkölen i samma replokal som Svante köpte ut till oss från Stationslivsen. Ett sexpack på lika många högstadiekillar med axel- till midjelångt hår.
De eviga striderna mellan ”glamrockare” och ”riktiga metal-fans”: Mötley Crue på den ena sidan och Bay area-trashen, Speed metal och den gryende death metal scenen på den andra. Nu verkar striden som bortblåst. Till och med jag kan instämma att den första Guns ’n’ roses-plattan inte rakt igenom va en ”bögplatta” eller ”tjejplatta”.
Minnena kommer tillbaka på slätten framför Sweden rock festivals scen.
Men när stånden utanför festivalområdet säljer t-shirts med texten ”Judas Priest. 100% gay metal”, som en följd av att metalikonen Rob Halford även fått titeln gayikonen, ja, då vet man att mycket trots allt har förändrats.