En husmoderstrend går över landet. Även i så kallade politiskt korrekta kretsar. Mina väninnor och jag byter stickbeskrivningar och brödrecept, ger bort egenhändigt syltad squash och tipsar om vilka av de diskhandskar marknaden erbjuder som är bäst.
Kanal 5 har under våren sänt serien Desperate Housewives. Uppkrupen i soffan med hemlagad tapenade på hembakade kex ser jag intrigerna i den falska överklassidyllen ta form. En snabbis med trädgårdsmästaren på det specialimporterade matsalsbordet. Serien är liksom gjord för att man ska skratta åt de där kvinnorna. Men när jag i reklampausen går ut i mitt kök för att hämta något att dricka slår den välputsade diskbänken mot mig med all sin glans. Och jag kan inte låta bli att le nöjt mot den. Men också le nöjt mot mattan som precis matchar den nymålade fondväggen, som matchar diskhanddukarna, som matchar grytlapparna. Rynka pannan när jag får syn på en oönskad fettfläck vid kylskåpshandtaget och fort avlägsna denna. Och då först slår det mig – jag är som dem!
”Det är inte bara jag” säger jag liksom halvhögt. De flesta väninnor i min ålder är likadana. Hur blev det så? Min generations mammor var till största delen förvärvsarbetande. Visst bakade mamma bröd och bullar ibland, men hon hyllade också de där vakuumförpackade vitlöksbröden när de kom och för all del quornfiléerna. Kanske våra mammor som var unga på sjuttiotalet inte lidit under husmodern-som-den-enda-goda-modern-doktrinen till lika stor del som tidigare generationer. Det är inte en verklighet för mig och mina väninnor att slå oss fria från. Nästan tvärtom. Vi flänger mellan universitetet, extrajobben och träningen – hemma är vi kortast tid under dagen och att komma hem är en lättnad. Att stå med händerna i en bunke och knåda en fullkornsdeg utan socker (nyttighetstrenden går hand i hand med husmoderstrenden) sådär härligt smidig ger ett leende som varken är krystat eller hurtigt. En känsla av ursprunglighet. Ett sätt att vägra suspekta ingredienser i mer eller mindre suspekta halvfabrikat. Kanske också ett sätt att trotsa den ständiga jakten på minuter – att låta åtminstone en del av vardagen vara tidsineffektiv.
Jag vet inte om jag uppfyller alla kriterier som borde ställas på en husmor. Jag är ingens fru. Jag är inte ens någons matte. Och mitt 42 kvadratmeter stora hem finns i den smärtsamt anonyma stockholmsförorten Trångsund. Är med andra ord varken en imponerande villa eller en lägenhet i innerstaden med stuckaturer och öppna spisar. Men jag har förstås en bulle i ugnen. En hel plåt faktiskt.