Helt orimligt är det inte att blanda ihop dem. Den åtta år äldre Wolf skrev även hon ett antal viktiga progressiva manifest under 1990- och 00-talen, främst bland dem den tredjevågsfeministiska debuten The Beauty myth (1990). Sedan mitten av 2010-talet har hon också varit känd som konspirationsteoretiker. Något som, av förklarliga skäl, bidragit mer till Kleins växande frustration.

”If the Naomi be Klein, you’re doing just fine./If the Naomi be Wolf, oh, buddy. Oooof.”, skaldade Internet roat.

Samtidigt som Klein fokuserade på klimatfrågan, vilket resulterade i bästsäljaren This changes everything (2014), drev Wolf konspiratoriska narrativ om allt mellan fejkade IS-avrättningar och ebolaviruset från sina Facebook- och Twitterkonton. 2019 stoppades den planerade USA-utgåvan av Wolfs doktorsavhandling om historisk homofobi efter att en radiojournalist avslöjat att att den bärande tesen byggde på en feltolkning av juridiska dokument. Samma år kampanjade Klein för Green New Deal och Bernie Sanders. Framtiden såg ljus ut.

Sedan hände något. En global pandemi kom att bidra till ett uppsving i den konspiratoriska miljön, och gjorde Wolf till althögerns nya darling.

På samma sätt som många sögs in i vaccinskepticism under karantäntiderna, beskriver Klein hur hon drogs in i fascinationen för sin namne i konceptet med skrämmande dubbelgångare, och hur det kunde jämföras med den värld – spegelvärld – där Wolf nu gjorde raketkarriär.

Det, visar det sig, är bara början. Den andra Naomi är den vita kanin som leder oss ned i ett nattsvart hål där senkapitalism, identitetssökande och fascism flätas samman på nya, gamla och svindlande sätt. Där ytterhögerns propagandister på andra sidan skrattspegeln inte bara gör anspråk på vänsterns terminologi för att använda den emot oss, utan också rekryterar med hjälp av läpparnas bekännelse till den systemkritik som borde ligga oss närmare till hands.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Känslan av att en mäktig elit skor sig på andras bekostnad och ljuger om det är korrekt. Men det handlar inte om några ondskefulla judiska bloddrickare eller vänsterakademiker, utan kapitalismens avsedda effekt, personifierad.

Därför bör vi enligt Klein, som till slut motvilligt utvecklar empati för sin egen dubbelgångare, göra detsamma med figurerna som rör sig på andra sidan spegelglaset. Ibland visar det sig kanske till och med att de onda dubbelgångarna är våra egna spegelbilder. På den mer obekväma sidan av metaforerna finns nämligen vår upptagenhet med de varumärkestvillingar vi byggt upp på nätet, liberala chimärer som distraherar oss från vår egen skuld i det strukturella förtrycket av arbetare i ”skuggvärlden”.

Det här blir till slut den svagaste aspekten av boken: Kleins försök att passa in sina många, och annars knivskarpa, spaningar om samtiden i dubbelgångarmetaforer på ett sätt som gör det utslitet. Det är en gimmick som inte alls behövs för att knyta ihop helheten, trots att mängden exempel och tankar som klämts in på dryga 300 sidor kan bli bitvis överväldigande.

Är Klein då till skillnad från sin namne fortfarande lika vass som när jag först läste henne på 1990-talet? Ja, faktiskt. Som politiskt tidsdokument och samtida antikapitalistiskt manifest är Doppelganger i mitt tycke lika stark som både No logo och The Shock doctrine. Boken är perfekt för alla som bättre vill förstå överlappningen mellan konspirationism, kapitalism och högerpopulism, och hur en modern vänster kan bemöta och bekämpa den. Om det är den Naomi som är Klein, då är vi alla fine.