”Finns det något sådant som en ’New York jew?’” undrade en person i publiken under komikern Fran Lebowitz Stockholmsbesök i våras.
Fram till ganska nyligen hade nog ingen reagerat på en sådan fråga. Vad skulle vara kränkande? Att det handlar om en intellektuell, lätt förvirrad svartmuskig person med komplicerad relation till sin skuldbeläggande mamma är väl bara flabb-kul?
Lebowitz svar uppfattade jag personligen som en milstolpe för förståelsen av antisemitismens innebörd: ”Ja, om du är antisemit.”
Händelsen satte vackert fingret på antisemitismens undflyende och svårfångade karaktär. Ingen vill kännas vid den, det är alltid någon annanstans ifrån den kommer och den lämnar sin stank i de mest skilda sammanhang.
Vi är för vita, för rika, illojala eller så älskas vi ihjäl av sådana som tar oss som gisslan för att få trycka till muslimer. På senare år har moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater gärna förlagt och isolerat antijudiska föreställningar till förort och islam.
Judehatet och attacker på judar i Malmö är allvarligt och sorgligt. Men hux flux så blir antisemitismen något importerat och ”osvenskt”. Sanningen är att Sverige har en lång och stabil antisemitisk historia.
Ledande sverigedemokrater är öppna med att judar aldrig kan bli riktiga svenskar och deras källor är väl förankrad i det tidiga 1900-talets ideologiska skrifter från den så kallade Unghögern.
Är judars säkerhet en stor fråga i dagspolitiken? I alla händelser står vi för första gången sedan slutet av 30-talet inför ett riksdagsval där etablerade partier och tidigare tydligt antirasistiska Liberalerna gör gemensam sak med ett parti med nazistiska rötter och med färska antisemitiska officiella uttalanden.
Därför är det intressant och välkommet att läsa rapporten Antisemitismen i Stockholms skolor, beställd av staden och utkommen i veckan. Rapportens författare, Kristin Wagrell, har haft Malmös rapport som förebild. Syftet med undersökningen är att förstå om och hur antisemitismen utgör ett problem i Stockholms grundskolor och gymnasieskolor samt presentera förslag om åtgärder. Slutsatsen som Wagrell drar i sin rapport är att ”på sina håll finns en brist på tid, kunskap och prioritering av skolans bredare uppdrag med värdegrunds- och demokratifrågor”. Rapporten konstaterar att det finns flera kunskapsluckor hos de undervisande lärarna och antisemitism som problem inte uppmärksammas i särskilt stor utsträckning, speciellt inte som en integrerad del av kärnverksamheten.
Vad värre är, är att Stockholmsrapporten endast har kunnat genomföras i kommunala skolor. Hur det ser ut på de fristående skolorna, där andelen examinerade lärare är betydligt lägre, förblir okänt. Rapporten föreslår ett antal åtgärder för att bemöta upp de olika sätt på vilka judiska elever känner sig utpekade, ensamma eller på annat sätt utsatta. Alla kräver ett stort engagemang från lärarnas sida. Hur det ska gå till i allt mer pressade och segregerade skolor, där kunskapsmålen inte ger minsta utrymme för komplexa frågor som berörs av samtida händelser och ideologiskt färgade intressen, är också en fråga som inte besvaras. Det är högermajoriteten med Miljöpartiet som beställt rapporten, densamma som sålt ut skolfastigheter och gynnat Barbara och Hans Bergströms imperium.
Antisemitism, förståelsen av hur Förintelsen kunde äga rum, vilka händelser och beslut som ledde till den, är något som kräver tid, kunskap och förtroende mellan alla parter i ett skolsystem. Det skulle visa på verkligt ansvar om man tog det på allvar, i stället för att ännu en gång bolla över det på den judiska minoriteten.
I en tidigare version har namnet på rapportförfattaren varit felaktigt. Forskaren Kristin Wagrell och ingen annan har lett arbetet med rapporten.
