Anna Odell är en konstnär och filmregissör som provocerar i allt hon tar sig för. I examensarbetet Okänd, kvinna 2009–349701 iscensatte hon en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm, för att belysa vem som har rätt att definiera sanningen inom psykvården.
2013 kom långfilmen Återträffen, där hon gör upp med skoltidens mobbare och i filmen X&Y (2018) undersökte hon identiteter som till stora delar fokuserar på sex.
I sitt senaste videoverk Undersökningen, som är specialgjord för Göteborgs filmfestival, granskar Anna Odell sårbarhet. Hon bjuder in män med makt till att diskutera jämställdhet och empati. Verket är indelad i två delar där Odell i ena delen samtalar med bland annat Jan Guillou, Thomas Bodström, Mark Levengood och Börje Salming. I den andra delen får publiken, om de vill, sitta i en gynekologstol och få reda på vilka av de medverkande som också vågade hoppa upp i stolen.
Med Undersökningen provocerar Anna Odell således igen och det är ett skickligt grepp att låta publiken sitta i en iscensatt gynekologmottagning och interagera med verket. Men Undersökningen är inte lika vasst som hennes tidigare verk, även om det alltid är intressant att granska manssamhället och ställa det till svars. De flesta av oss som har besökt en gynekologisk avdelning tycker nog aldrig att det är behagligt att vänta på att få sitt namn uppropat. Särskilt när en vet vilken typ av undersökning som komma skall. Det är inte som att vara hos tandläkaren, som en av de deltagande männen säger. Det är också tanken med gynstolen: Att låta publiken och männen sätta sig i en sårbar situation och släppa kontrollen och makten ifrån sig.
Samtalen med männen är intressanta men tyvärr inte revolutionerande. Vissa av oss vill tro att samhället har gått framåt men vi gnor fortfarande samma sjabbiga fläck. Det visar Undersökningen tydligt. Vissa av männen behandlar Odell som en skolflicka som håller på med något galet och crazy och vill absolut inte gå med på hennes tokerier enbart för att vara snälla.
Men det är svårt att inte bli provocerad och förbryllad när en man år 2020 tycker att det är ”äckligt” när en konstnär ber honom visa sig sårbar genom att lägga sig i en gynstol. Jag kommer på mig själv att tänka ”finns det sådana reliker kvar. Trots #metoo och diskussioner om Tindermannen?”. Till min glädje hör jag en ung man i publiken säga till sitt sällskap att verket fick honom att fundera över kvinnors utsatthet. Den yngre generationen ger oss hopp.
Undersökningen sätter igång tankar om hur män med makt tänker. Det som gnager i mig är urvalet av deltagarna. Kunde hon inte hitta intressantare namn än Börje Salming och Mark Levengood? Kanske några yngre män med makt eller någon med icke-svenskklingande namn. Då hade diskussionen möjligen blivit intressantare och inte så förutsägbar.