Åker bil med morsan och vi lyssnar på radio. De pratar om flyktingkrisen, Medelhavet, alla ideella initiativ. De pratar om Sverigedemokraterna och opinionsundersökningar.
De pratar om att gruppen människor som vill begränsa och minska mottagandet av flyktingar har ökat i och med det som händer nu. De talar om att någon eller några av alla dessa människor på flykt någon gång kommer att berätta sin berättelse. Det kommer att skrivas böcker om det som händer nu.
Morsan säger: ”Alltså när jag tänker efter, hur kan man ens bestämma var folk ska bo.”
”Jag vet inte”, säger jag och funderar över skatter och skolor och sjukvård och pengar hit och dit, för jag är inte ett barn. Även om jag sitter i framsätet bredvid morsan.
Sen tänker jag på den där videon på den ungerska journalisten som fäller krokben. Alltså som fäller krokben för pappan som med sitt barn i famnen springer för livet. Hur kan någon som sett den videon vilja begränsa, försvåra och förhindra människor att komma till trygghet? Hur kan det gå till?
Hur kan argumentet ”vi kan ju inte ta hand om alla liksom” ens funka att säga i förhållande till den videon? I förhållande till verkligheten. Ska vi lämna pappan där på ängen?
Och sen tänker jag på att jag ju är ett barn på ett sätt, och på hur det barnet inte fattar någonting av vad som händer i världen och i Sverige just nu. Och sen tänker jag på vad det barnet har lärt sig och av vilka, förutom morsan då.
Jag tänker på alla böcker jag läste som liten och vad de lärde mig.
Och jag vet vad mina favoritfigurer skulle ha gjort och tyckt men vill ändå fråga.
Jag vill fråga dig Muminmamman.
Jag vill fråga dig Loranga.
Och dig Bamse, och vargen och till och med dig Kalle Anka, och lilla Sparvel och Stora Sparvel och Elvis Elvis och den ensamma mamman och Aslan och alla hästarna och flickan på stenbänken och Tummen och Mr. Tom. Anne Frank.
Jag vill kolla med er Dina och Dorinda hur ställer ni er till det här och jag undrar lite med dig Pippi, hur tycker du att vi ska lösa den här krisen? Hej Kamratposten vad tycker ni? Om du har ett äpple?
Sen tänker jag på hur det kunde bli så här.
Sen lyssnar jag på alla råd som alltid finns i mig, som har skapat mig och sen tänker jag att det kommer att ordna sig.
Jag är inte ett barn men precis som ett barn måste jag ändå tro och verka för att det ska göra det. Ordna sig.