Det måste ändå bli en extra guldstjärna till Mats Odell för att Dubai, i armkrok med Nasdaq, gick hem med affären OMX/Stockholmsbörsen. Det säger något om borgerlighetens flexibla moral och något om hur låga trösklarna måste vara i himmelen om Mats Odell ska få komma in.
Trots allt. Det har aldrig hållits några öppna val i Dubai. Någon verklig yttrande- eller organisationsfrihet är det inte tal om och medierna är i allt väsentligt statsägda. Makten ligger i händerna på fem familjer och högst upp, shejk Mohammed bin Rashid Al Maktoum, vars roll Fortune Magazine pedagogiskt beskrivit såhär:
”Think of Dubai as a corporation and Mohammed its chief executive – without a board of directors getting in his way”.

Dubai är en spekulationsekonomi som flyter på ett hav av fattig utländsk arbetskraft, bundna av slavliknande kontrakt, utan såväl strejkrätt som rätt att organisera sig fackligt.
Detta är detaljer som vår regering och dess principfasta liberaler fromt väljer att bortse från, eftersom ”staten gör en mycket bra affär”. Affärer är affärer och det har förstås inget med politik att göra.

En annan reflektion är att regeringen i sin iver att privatisera statens tillgångar säljer OMX till en annan stat. Jag kan i min enfald tycka att även detta är lite inkonsekvent, när regeringens hållning är att stater inte ska äga sådant som det privata kan hålla på med. Men, ja, den regeln kanske bara omfattar demokratier? Eller kanske bara vår egen stat?