Den yttersta ledningen är oåtkomlig för folkviljan. Parlamentet saknar legitimitet. Folk vet inte ens namnet på sina företrädare. Missnöjet är utbrett: möjligen stödjer mer än hälften systemet. Talar vi om Vitryssland? Uzbekistan? Nej, det är Europeiska Unionen. Och det är baske mig inte unionens fel.
Den djupaste kris denna union råkat ut för utlöstes den senaste gången befolkningen misslyckades med sitt uppdrag – folkomröstningarna om konstitutionen 2005. Folk fick onekligen chansen att uppföra sig, men ack. Ta ansvar för framtiden, det ville de inte. De stängde dörren själva. Nu blir det inga fler folkomröstningar.
Frågan är om det räcker. Tanken är nu att EU skall fortsätta med avregleringen av ekonomierna. Det kommer bli minst lika bra i sjukvården som det blev för el-konsumenterna. Ändå kan det bli problem. Jean-Claude Juncker har formulerat problemet slagkraftigt: ”Vi vet alla vad som bör göras, vi vet bara inte hur vi skall bli återvalda när vi har gjort det”. Ni förstår: Alla är ju överens om detta, utom surpupporna som släpar sig till valurnorna.
EU måste förbi detta. Och lyckas ofta. Lagom till 50-årsfirandet ryker spelmonopolen, utan att en enda människa bett om det. En sak skall du veta: EU arbetar på till och med när du inte vet om det, som en Florence Nightingale med en senildement dåre. Det är omsorg som driver. Kärlek.
EU är ju ett alldeles strålande projekt. Men befolkningen håller inte måttet.
