Nyheter/Utrikes 16 november, 2019

Hustrumisshandlarnas paradis

Trots en revolutionär tradition av lagstiftning om jämställdhet och reproduktiv hälsa har Ryssland aldrig haft en lag mot våld i nära relationer. I dag går utvecklingen dessutom bakåt och sedan två år är utsatta kvinnor helt skyddslösa. Det har lett till en motrörelse på sociala medier.

De riskerar att få upp till 20 års fängelse. Kristina, Angelina och Maria Chatjaturjan väntar på sin rättegångsprocess, åtalade för överlagt mord på sin far som hade utsatt de tre döttrarna – respektive 19, 18 och 17 år gamla – för sexuellt våld, våldtäkter och fysisk misshandel. Det var den 27 juli 2018.

Flickornas hårda straff har fått den feministiska aktivisten Anna Popova att dra igång en kampanj mot sexistiskt våld på sociala medier. På Instagram, Vkontakte (ryska Facebook) och Twitter publicerar miljontals användare foton på sina ansikten som sminkats med skador och blåmärken. 16 miljoner kvinnor har utsatts för våld i nära relationer enligt de senaste siffrorna från ryska statens federala statistikbyrå Rosstat (1), från 2012.

I denna undersökning som gjorts med ett representativt urval av 10 000 kvinnor mellan 15 och 44 år svarade var femte intervjuperson att hon utsatts för fysiskt våld av sin partner minst en gång i sitt liv. Enligt Anna-centret, som 1993 blev den första organisationen i landet att bistå offren, misshandlas en kvinna till döds av sin partner eller ex-partner var 63:e minut – det motsvarar 8 300 offer per år.

Ryssland är ett av få länder i världen som inte har någon specifik lagstiftning på detta område. I juli förra året bestraffade Europa­domstolen för mänskliga rättigheter för första gången Ryssland i ett mål rörande våld i nära relationer. Straffet var ett skadestånd på 20 000 euro till målsägaren Valerija Volodina, som hävdade att hon inte fått tillräckligt skydd av sitt lands myndigheter. Europa­domstolen slog fast att det juridiska tomrummet och bristen på skyddslagar visar på en systematisk oförmåga att komma till rätta med problemet. Av Europarådets 47 medlemsländer är det bara Ryssland och Azerbajdzjan som varken har ratificerat eller skrivit under Istanbul-konventionen om förebyggandet av och kampen mot våld mot kvinnor och våld i hemmet från 2011. I sin dom slog Europadomstolen fast att de ryska myndigheterna ”är ovilliga att erkänna problemets allvar”. Fyra liknande mål väntar på att tas upp av domstolen.

Bristen på specifik lagstiftning kan delvis förklaras av det tvetydiga arvet från den sovjetiska rätten. Vid grundandet placerade sig Sovjetunionen i spetsen för kvinnors rättigheter. Redan 1917 antogs ett dekret om ”äktenskapets upplösning” som i stort legaliserade skilsmässa. Samma år gav bolsjevikerna kvinnor rösträtt. 1920 blev Sovjetunionen den första staten att legalisera abort. För att befria kvinnorna från hushållsarbete inrättades daghem, tvättstugor och kantiner under Alexandra Kollontajs översyn, den första kvinnliga ministern i modern historia, som bland annat även krävde att den monogama kärleken skulle avskaffas. Målet var att förstöra familjen som borgerlig institution.

Men på 1930-talet rullade Josef Stalin tillbaka alla dessa landvinningar. Då kvinnorna hade svårt att hitta partners på grund av de stora förlusterna under första världskriget och inbördeskriget var legaliseringen av skilsmässa inte alltid till deras fördel. Ensamstående mödrar, vars antal sköt i höjden, översköljde domstolarna med sina klagomål på uteblivna underhållsutbetalningar. Drivna till misärens brant valde de flesta att göra abort. Myndigheterna oroade sig för att födslotalen skulle sjunka. Denna verklighet i kombination med främjandet av personer ur bondeståndet inom partileden bidrog till att tumskruvarna drogs åt. ”Kvinnofrågan och den sexuella frågan ansågs per dekret vara officiellt lösta”, förklarar sociologen Mona Claro. ”Den sovjetiska familjen var hädanefter skyldig att vara stabil och fertil” (2). 1936 blev abort olagligt och skilsmässoprocessen betydligt krångligare. Efter kriget uppnådde denna pendelartade rättsliga rörelse balans mellan den den revolutionära traditionen som delvis hade återkommit och viljan att stärka familjeenheten som centrerades kring barnet.

Myndigheterna som var medvetna om det uppenbara glappet mellan lagen och folks vanor började göra eftergifter efter Stalins död. 1955 legaliserades abort igen. Tio år senare underlättades skilsmässoprocessen. Makten var dock fortsatt besatt av den demografiska frågan. ”Det socialistiska samhället fäster stor vikt vid skyddet av och uppmuntrandet till moderskapet, liksom vid garantierna för en lycklig barndom”, försäkrade Äktenskaps- och familjelagens grunder som antogs 1968. Denna lag gjorde det möjligt att ta ut skilsmässa genom att helt enkelt ange sitt civilstånd – men bara för par utan barn. Om äktenskapet ansågs vara en privat affär som staten bör hålla sig utanför var det en annan sak ifall paret hade barn.

I detta sammanhang härleddes våld mot kvinnor inte till mäns strukturella dominans (som officiellt hade utrotats). För myndigheterna berodde det bara ”på ’dåliga sovjetiska medborgare’ som missbrukar alkohol eller som reproducerar förrevolutionära familjetraditioner”, enligt sociologerna Françoise Daucé och Amandine Regamey. Polisen såg å sin sida ”våld mellan äkta makar antingen som störande av den allmänna ordningen eller som ’familjeskandaler’ i vilka ordningsmaktens ingripande främst bör leda till försoning” (3). I synnerhet om det finns barn inblandade.

Den sovjetiska lagstiftningen var mycket avancerad i fråga om civil jämställdhet mellan män och kvinnor – låt oss inte glömma att kvinnor i Frankrike gavs rätt att utöva ett yrke eller öppna ett bankkonto utan sin mans medgivande så sent som 1965. Den underkastade även kvinnor och män samma straffrättsliga standard. Varken offrets kön eller typen av rådande (eller tidigare) relation till gärningsmannen togs i beaktande.

Under 1990-talet började de feministiska organisationerna, som snabbt förökade sig, att kämpa för införandet av västerländska normer i förebyggandet av våld i nära relationer. Under trycket från internationella organisationer har Ryssland flera gånger planerat att stifta en speciell lag i frågan: på 1990-talet, 2012, och igen 2014.

I juli 2016 uppnådde regeringen en blygsam framgång. Att misshandla en ”närstående” (maka/make, barn, bror eller syster) blev en försvårande omständighet (artikel 116 i brottsbalken). Ordet ”närstående” indikerar tydligt vad lagstiftarna vill skydda: det är familjen som måste skyddas från våldet, inte kvinnorna. Samtidigt innebär denna lag att straffen lättas för övergrepp som begås i det offentliga rummet av en okänd (förutom i fråga om återfallsbrott). Det är en välkommen utveckling i ett land som är känt för sina hårda straff och där fängelserna är överfulla.

Lagen har retat upp den ortodoxa kyrkan och andra försvarare av den traditionella familjen, som anser att den är diskriminerande. De pekar på det faktum att medan en okänd gärningsman som anfaller en person på gatan inte längre riskerar fängelsestraff, kan en far som tillrättavisar sitt barn nu hamna bakom galler. ”Samvetsgranna föräldrar kan hotas av straffpåföljder på upp till två års fängelse (i händelse av återfall) för varje tillgripande av våld i uppfostran av sina barn, även om de är måttliga och omdömesgilla”, skriver Moskvapatriarkatets kommission för familjefrågor upprört på sin hemsida.

I samma tonläge uttrycker sig senatorn Jelena Mizulina. Hon står i frontlinjen i kampen för avskaffandet av konceptet ”närstående” och kritiserar vad hon kallar ”örfilslagen”. Efter att vid upprepade tillfällen ha föreslagit åtgärder för att begränsa aborträtten och beskatta skilsmässor förklarar hon att våld i nära relationer ”inte är det huvudsakliga familjeproblemet, till skillnad från svordomar och brist på ömhet och respekt, speciellt från kvinnans sida. Vi kvinnor är svaga varelser och vi blir inte upprörda när man slår oss. När en man slår sin kvinna uppstår inte samma upprördhet som när en man förödmjukas” (4).

Ramaskriet uppnår snabbt sitt mål: 2017 försvinner varje omnämnande av ”närstående” från brottsbalken. Kreml låter genom sin talesperson meddela att ”betecknandet av vissa gester inom familjens hägn som ’våld i nära relationer’ [är] ur juridisk synvinkel att dramatisera saken”. De feministiska organisationerna oroar sig å sin sida för att situationen har blivit ännu mer kritisk än före 2016. I teorin riskerar en våldsam förövare visserligen ett fängelsestraff på mellan tio dagar och tre månader, men dessa straff utdöms väldigt sällan. Eftersom familjerelationen mellan angriparen och offret inte längre utgör en försvårande omständighet kan en domare numera antingen ålägga en make att betala en enkel bot på 5 000 rubel (ungefär 70 euro), eller, ifall misshandeln inte lett till en sjukhusvistelse, utdöma det lägsta möjliga straffet. ”Det är samma summa som för en felparkering eller för att röka på en plats med rökförbud”, säger Julia Gorbunova som 2018 författade en rapport för Human Rights Watch med titeln ”Jag skulle kunna döda dig, ingen skulle stoppa mig”. I händelse av återfallsförbrytelse kan böterna stiga till 40 000 rubel (560 euro). De dras dock oftast från parets gemensamma bankkonto…

Det är ingen underdrift att säga att inget har gjorts i Ryssland för att skydda kvinnor från en våldsam partner. Ungefär två timmar från Moskva tar härbärget Kitej, vars adress av säkerhetsskäl är hemlig, emot offer för våld i nära relationer. Varje år sedan det öppnade 2013 hyser detta privata härbärge utan kostnad mellan 30 och 40 kvinnor tillsammans med deras barn. Det är en droppe i havet; bristen på härbärgen är skriande. 2010 fanns enligt officiell statistik (5) bara 22 sociala härbärgen i Ryssland. Och ett krav är att kvinnorna är skrivna i staden där centret ligger, vilket är omöjligt för de flesta. ”Jag tvingas ständigt avvisa gäster”, beklagar Kitejs chef Aljona Sadikova. ”Jag undviker att skicka dem till religiöst eller statligt styrda härbärgen eftersom de har en retorik baserad på försoning, förlåtelse och förståelse mellan makar som är helt bakvänd.”

2019 betraktas våld i nära relationer fortfarande som par­dispyter, och polisens reaktioner pendlar mellan förnekande och hån, förlöjligande och passivitet. Valerija Volodina, den första kvinnan att vinna en tvist inför Europadomstolen, fick flera gånger höra att det bara var ett ”bråk mellan älskare” när hon anmälde misshandeln hos polisen.

Utöver kommunistpartiets senator Jurij Sineltjikov, som under debatten om lagförslaget i Duman påminde om att ”de ryska traditionerna vilar inte på att kvinnor ska uppfostras med piskan, som vissa försöker övertyga oss om”, var det få ledamöter som protesterade mot det. Regeringspartiet Enade Rysslands ledamot Andrej Issajev försäkrade tvärtom att han ville visa att han och hans kolleger inte skulle ”kopiera de överdrifter som vi ser i Västeuropa”. Denna refräng som har varit på modet de senaste åren ställer de traditionella ryska värdena mot ett dekadent väst som anses försöka pådyvla Ryssland sina värden genom utländska agenter. Det är även sekreteraren för Ryska organisationen för föräldrastöd Vera Nikolajevnas (6) syn. Hon försäkrar oss om att ifall konceptet ”närstående” inte hade strukits ur artikel 116 skulle det ha inneburit att ”föräldrar skulle hamna i fängelse för lite smisk, precis som i Europa. Sedan skulle våra barn adopteras av homosexuella europeiska par”. I ett sådant läge är det uppenbarligen inte så farligt om kvinnor berövas ett grundläggande skydd från våld i hemmet. Och då spelar det ingen roll om inrikesministern Vladimir Kolokoltsev redan i december 2017 erkände att böter inte är en effektiv förebyggande åtgärd.

Systrarna Chatjaturjans nästa rättegångsförhör kommer att äga rum denna höst. Det blir ett tillfälle att se om detta fadersmord kan göra att lagen ändras. Under tiden fortsätter ryska sociala medier att översvämmas av användare som fotograferar sig täckta av blåmärken och blod i protest mot straffriheten.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.

Fotnoter


”Reproduktiv hälsa i Ryssland 2011” (på ryska), Rosstat (studie sponsrad av FN:s befolkningsfond), september 2012, www.gks.ru
Mona Claro, «Interpréter et transformer? La ”question des femmes” et la ”question sexuelle” dans les sciences sociales soviétiques», Clio. Femmes, genre, histoire, nr. 41, Paris, 2015.
Françoise Daucé och Amandine Regamey, «Les violences contre les femmes en Russie: des difficultés du chiffrage à la singularité de la prise en charge», Cultures & Conflits, nr. 85-86, Paris, 2012.
Från den privata tv-kanalen Dojd, den 28 september 2016.
Françoise Daucé och Amandine Regamey, «Les violences contre les femmes en Russie», a.a.
Hon föredrog att uppge sitt patronymikon snarare än sitt efternamn.

Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 21 september, 2023

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Sáminuorra, Klimatalliansen och European Environmental Bureu är några av organisationerna som talar på Sergels torg under lördagen. Foto: Tuija Roberntz.

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 21 september, 2023

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

I flera städer har det arrangerats demonstrationer mot förslaget om informationsplikt. Foto: Oscar Olsson/TT.

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz
Psykolog.
Ledare 20 september, 2023

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Regeringen skär ned på värnandet av Östersjön och andra svenska vatten – men framställer det som en satsning. Foto: Kustbevakningen/TT.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 20 september, 2023

En vanlig kille

Sjuhundra sidor killbeundran i den nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson. Foto: John Raoux/AP.

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr