Trots att jag är medveten om att det inte har något med själva filmens innehåll att göra, kan jag inte låta bli att tycka att det är talande att skådespelaren Dev Patel nominerades för bästa manliga biroll på årets Golden Globe-gala för sin huvudroll som indienadopterade Saroo Brierley i bioaktuella Lion. Talande eftersom det är nästan löjligt vanligt att adopterade reduceras till att vara just birollskaraktärer i berättelserna om dem själva, och i stället tilldelas funktionen att stötta den egentliga huvudpersonen: bilden av adoption som något okränkbart gott.
Lion är tyvärr inget undantag. När jag såg filmen trodde jag att jag skulle få följa en adopterads tuffa sökande efter sina traumatiskt borttappade rötter, men fick i stället ta del av ännu en berättelse om det goda adoptivmödraskapet, något som förs fram och försvaras av filmens alla kvinnliga talande karaktärer.
Lion går aldrig ner på djupet kring vad det innebär för Saroo att vara adopterad och samtidigt medveten om att han haft en familj som ofrivilligt förlorat honom. De få scener som bjuder på ögonblick som andas av hans transrasiala erfarenheter (Var kommer du ifrån? Hejar du på Indien eller Australien?) avfärdas snabbt med humor och skratt, och inga av de biografiska detaljer som jag personligen reagerar starkt på (att vara fem år gammal och plötsligt byta språk, byta kost, lukter, klimat, föras till ett vitt land, få nya föräldrar och få höra sitt namn uttalas felaktigt), ges något relevant utrymme i filmen. Kanske är det just detta som drabbat Saroos olycklige adoptivbror, vars liv och öde hade varit långt mer intressant att gestalta, men som då inte hade kunnat tjäna bilden av den goda adoptionen. I stället utgör brodern ett motexempel till den våta modersdröm som Saroo genom Dev Patels gestaltning förkroppsligar.
Saroo är välanpassad, attraktiv och tacksam, och han försäkrar ömt sin adoptivmamma (och tröstar då samtidigt den tårfyllda biopubliken), att hans indiska mamma inte på något sätt utgör ett hot mot adoptivfamiljen.
Lion sällar sig till det tröttsamma överflöd av ytliga och sentimentala adoptionsgestaltningar från väst, som främst bekräftar varför vita kvinnor upplever sig kallade att rädda och adoptera ”brunhyade” barn – vilket vi genom adoptivmamman Nicole Kidmans darrande röst får veta hände Sue Brierley i unga år. Utan dem skulle det inte finnas några möjligheter för den så kallade tredje världens alla borttappade barn. Att adoption skulle vara en komplex fråga som också handlar om globala orättvisor, kolonialism och rasism, det är inget vi ska behöva bekymra oss om.
