Jag läste också Tintin i Kongo när jag var barn. Men det var på 1980-talet och de vuxna sa åt oss tänka på att farbrorn som tecknade Tintin tyckte illa om negrer (på den tiden sa man fortfarande negrer) och därför ritade dem som fula och jättekorkade. Vi fick en kort historielektion och lärde oss att ifrågasätta.
Och vi visste ju redan hur afrikanerna såg ut på riktigt. Vi hade sett dem på Barnjournalen och i böckerna om folkets kamp i Sydafrika. De svarta var för oss varken obildade eller elaka, de var modiga människor som slogs för sin frihet.

Kanske är det därför jag har svårt att förstå uppståndelsen kring negerläpparna i Tintin i Kongo. Det är ingen nyhet att det finns gammal rasistisk kultur präglad av kolonialismen.
Det är inget problem att barn utsätts för reaktionär kultur, det må vara Kalle Anka, Lille Viggs julafton eller Tintin i Kongo. Utan bara om de inte får någon motbild.

Idag är vi förstås alla européer och skolbarnen uppmuntras väl inte längre att ifrågasätta och de lär sig väl inget om hur världen söder om Madrid ser ut. Då kan det vara skönt med en historia fri från krig, konflikter och folkmord. Inte minst för Tintins hemland Belgien – Europas mörka hjärta och en av historiens värsta kolonialmakter. Vem vill tänka på att den lysande serietecknaren Hergé faktiskt var en ganska osympatisk person som ritade rasistiska stereotyper av både svarta, indianer och kineser?
Problemet är bara att historielösheten fördummar och hindrar oss från att förstå vår egen historia. Sveriges koloniala förflutna är inte lika storslaget som Belgiens. Men de rasistiska strukturerna finns givetvis även i vår tradition.

Vad som är ont och gott är sällan svartvitt. Pippi Långstrump är huvudsakligen en radikal bok som värnar om barns rättigheter. Rasismen (i form av pappa negerkungen) är bisak.
Men den finns där. Den försvinner inte av att vi förnekar den.
Pippis pappa var inte inflyttad entreprenör i Afrika utan han var just negerkung. Det bör problematiseras, inte glömmas bort.