Valerie Solanas, den prostituerade toppstudentskan som sköt Andy Warhol, har kommit in i finrummet.

Taggade unga tjejer vallfärdar. Och gubbarna och tanterna som går på teater med samma frekvens och självklarhet som andra ser på tv, uppbådar all sin styrka för att inte låta sin konstnärliga blick grumlas av förskräckelse över lesbiska våldtäkter och manshatar-veta-hut.

Sara Stridsberg har omarbetat sin roman om Valerie Solanas, Drömfakulteten, till pjäs. Boken i all ära, men att få se Ingela Olsson göra en Solanas i kött och blod slår det mesta. Solanas’ stjärnglans springer förvisso främst ur hennes hyperintelligenta och rasande roliga bruk av ord, men dessa ord förlänas komplett kraft först genom Olssons kompromisslösa intagande av scenen.

Valerie Solanas blev först berömd för att hon försökte ha ihjäl Andy Warhol. Det var 1968, och Valerie kände att popkonstnären fått för mycket kontroll över hennes liv. Och eftersom hon rent allmänt såg män som värdelösa missfoster fanns ingenting som hindrade henne från att skjuta honom.

Ett förlag kom på idén att rida på uppmärksamhetsvågen kring mordförsöket och publicerade Solanas numera kultförklarade SCUM Manifesto. ”SCUM. Society for cutting up men”, säger Olssons Solanas till den prydlige och insmickrande förläggaren och jag fullkomligt vrider mig av skratt. Det är svårt att i ord förklara den befriande komiken i denna banbrytande Solanas-attityd, så perfekt gestaltad av Olsson.
Jag tror det är den där självklarheten med vilken hon tar plats med ord och åsikter som är fullkomligt abnorma för detta samhälle. Jag tror det är just däri, i denna självklarhet, som Solanas, Stridsbergs och Olssons feministiska gärning ligger.

Simon Norrthons Andy Warhol, som ett tag tar den intellektuella tjackhoran Solanas under sina vingar för att sedan svika henne, utgör en talande kontrast till Solanas.
Medan Valerie intar varje scen och varje möte med robust bestämdhet, vinglar Andy omkring småfnissande och till synes utan någon som helst integritet eller inre stomme. Det är strålande av Norrthon. Vad finns egentligen därinne? Där bakom den ofantliga berömmelse som Warhol rönt? I mötet mellan Valerie och Andy blottläggs världens absurda könsmaktsordning på tydligaste vis och Solanas uppochnervända SCUM-värld, där männen tillskrivs alla de avhumanifierade karaktäristika som traditionellt tillskrivs kvinnor, känns inte alldeles orimlig.