Nyheter/Utrikes 17 mars, 2021

I bakhuvudet på Joe Biden

Efter att USA:s kongress i förra veckan antog ett historiskt stimulans­paket har många ut­ropat ny­liberalismens definitiva död. Men även om Vita huset nu struntar i budget­under­­skottet, upp­rättar en temporär välfärds­stat och stärker arbetares rättig­heter är det osäkert hur djupt brottet faktiskt är med den nyliberala ortodoxin.

Förra onsdagen antog USA:s kongress president Joe Bidens så kallade American Rescue Plan. Totalt innehåller paketet åtgärder till ett värde av 1,9 biljoner dollar, eller ungefär 16 200 miljarder kronor. Det motsvarar 9,1 procent av USA:s BNP, vilket är nästan dubbelt så stort som Barack Obamas stimulanspaket från 2009, som landade på motsvarande 5,5 procent av BNP. Paketet beräknas mer än fördubbla USA:s BNP-tillväxt för detta år, från 3,3 till 6,5 procent, och kommer att öka den globala årliga tillväxten med en procentenhet. Enligt OECD är paketet så stort att USA:s produktion i slutet av nästa år beräknas ligga en procent över den prognostiserade pre-covid-kurvan. Det är en statlig ekonomisk stimulans av en magnitud som inte har skådats i västvärlden på många decennier. New York Times kallade det för ”den största fattigdomsbekämpande ansträngningen på en generation”. Tillsammans med förra årets räddningspaket på 2,2 biljoner respektive 900 miljarder dollar, ses American Rescue Plan nu därför av många som ett definitivt brott med den nyliberala eran i USA och en återgång till den föregående New Deal-erans mer statligt präglade kapitalism.

Till de mest omskrivna delarna av paketet hör en rad reformer som innebär att USA i praktiken upprättar en tillfällig välfärdsstat. Bland annat kommer ett tillfälligt barnbidrag att införas för familjer med låga inkomster, arbetslöshetsförsäkringen kommer att förlängas och varje amerikan med en så kallad justerad brutto­inkomst lägre än 75 000 dollar om året kommer att ges en check på 1 400 dollar. Ytterligare åtgärder är riktade mot pensionssystemet, sjukvården, hyresmarknaden, skolor och lokala myndigheter. Enligt journalisten Eric Levitz innebär detta att paketet är den enskilt största direkta förstärkningen av amerikanska arbetares köpkraft i USA:s historia. Med tanke på att allt detta sker i ett läge där USA:s statsskuld är rekordhög och budgeten är långtifrån balanserad, är det uppenbart att det Demokratiska partiet har lämnat den ekonomiska åtstramningen bakom sig. Men innebär det att USA, och därmed indirekt resten av västvärlden, nu också har lämnat den nyliberala eran?

Tim Barker är doktorand i modern historia vid Harvard-universitetet och arbetar på en avhandling om USA:s militära utgifter under kalla kriget. Han menar att landet håller på att genomgå ett historiskt skifte, men är skeptisk till att den nyliberala eran är över.
– Man måste komma ihåg att i USA har nyliberalism inte alltid varit synonymt med ekonomisk sparsamhet. Ronald Reagan, George W. Bush och Donald Trump ökade alla underskottet med större siffror än regeringarna under den föregående eran. Det som har varit utmärkande är hur Demokraterna har svarat på nyliberalismen genom att bli extremt sparsamma. Från Jimmy Carter till Obama har Demokraterna varit mycket mer noggranna med att balansera budgeten än Republikanerna. Nyliberalismens död har utropats många gånger förut och jag tror att det är för tidigt att säga att den är över. Men vi bevittnar just nu ett historiskt skifte så till vida att Demokraterna har blivit mer villiga att utforska potentialen i underskottsfinansiering än de har varit på flera årtionden. De fattigdomsbekämpande inslagen i paketet utgör ett steg i riktningen mot den typ av sociala utgiftsprogram som Demokraterna har rört sig bort från sedan 1960-talet, säger han till Flamman.

Historikern Matt Karp menar i sin tur att det inte bara är Demokraterna utan hela det amerikanska politiska etablissemanget som har rört sig åt vänster i budgetfrågor. I en artikel i Jacobin ifrågasätter han idén att Bidens paket skulle vara en ny version av The New Deal genom att påpeka att det var Republikanerna som drev igenom förra årets stimulanspaket på totalt 3,1 biljoner dollar. Dessutom fick Bidens paket stöd av vd:ar för 170 större företag, inklusive Goldman Sachs och Google. Det faktum att republikanen Mitt Romney hade lagt fram ett eget förslag vars barnbidrag var generösare än Bidens säger också en del.
Den enda delen av paketet som direkt utmanade företagsledarna var förslaget om att höja minimilönen till 15 dollar i timmen. Det röstades ned av Republikanerna och några konservativa Demokrater i senaten och slopades sedan, trots att regeringen hade kunnat tvinga igenom det.

Det kanske allra viktigaste argumentet mot idén att American Rescue Plan skulle utgöra ett brott med nyliberalismen är att nästan alla välfärdsåtgärderna är tillfälliga. Direktutbetalningarna, arbetslöshetsförsäkringen, barnbidragen, allt kommer att upphöra vid årets slut, om inte tidigare. Demokraterna kan så klart välja att förlänga dem, men inget tvingar dem till det. Den enskilt viktigaste orsaken till att de skulle göra det är förmodligen mellanårsvalet 2022.
Stora ekonomiska investeringar tenderar dock att få långtgående konsekvenser som ibland är oförutsägbara. Tim Barker tror att motståndet till att förlänga åtgärderna kommer att öka, men påpekar också att sociala program brukar vara svåra att avskaffa när de väl kommit på plats.
– Jag tror att när den ekonomiska expansionen börjar växa i styrka kommer vi att få se mer och mer krav på att åtgärderna ska dras tillbaka. Särskilt om inflationen börjar gå upp snabbt, men för tillfället är det omöjligt att veta om det kommer att hända. Vad som är viktigt är att stora delar av pengarna i paketet är direkta och ovillkorliga utbetalningar till barnfamiljer. Historiskt har allmänna program som detta varit svåra att rulla tillbaka senare för politiker – till och med Tea Party-rörelsen försvarade Medicare [sjukvårdsförsäkring för äldre, reds. anm.] och socialförsäkringen, säger Tim Barker.

Inom den amerikanska fackföreningsrörelsen är tongångarna desto positivare. För Ryan Kekeris som är kommunikationsansvarig för fackförbundet International Union of Painters and Allied Trades i Hanover, Maryland, utgör stimulanspaketet ett tydligt brott med den tidigare politiken.
– Det är definitivt ett brott med nyliberalismen. Lagen ger amerikanska arbetare direkta utbetalningar, ökar de sociala utgifterna och ger mer pengar till fackliga pensionsfonder. Den nyliberala konsensusen har sedan Bill Clintons dagar inneburit att välfärd kopplas till arbete. Båda partierna har haft en samsyn i detta sedan välfärdsreformen 1996. Stimulanspaketet följer inte det ramverket och det är ett enormt steg i rätt riktning, säger han.

För Ryan Kekeris är det tydligt att Bidens regering är öppen mot vänstern och att den därför går att pressa vänsterut. För honom innebär stimulanspaketet att organiserade arbetares position stärks betydligt gentemot kapitalet.
– Det har definitivt stärkt den amerikanska vänstern och den amerikanska arbetarrörelsen. Många delar av innehållet är saker som arbetarrörelsen länge har krävt, såsom höjda pensioner och bättre sjukförsäkring. Jag tycker att lagen visar att Bidens regering är öppen för påtryckningar från vänster, säger han.
Det är inte heller någon hemlighet att vänstern har varit viktig för att paketet skulle bli så expansivt som det blev. Den första personen som Biden tackade efter att det hade röstats igenom i förra veckan var Bernie Sanders, vars agiterande för lagen i och utanför kongressen han menade var avgörande.

För arbetar- och fackföreningsrörelsen är dock inte stimulanspaketet i sig den viktigaste lagförändringen. Parallellt med paketet har regeringen tagit fram ett lagförslag som specifikt riktar sig till fackföreningarna. Den så kallade Protecting the Right to Organize Act, eller PRO Act, syftar till att täppa till alla de kryphål som har gjorts i den grundläggande arbetsmarknadslagen National Labor Relations Act sedan den drevs igenom av Roosevelt 1935. Till exempel skulle den förbjuda företag från att kategorisera anställda som frilansare eller privatkonsulter, göra det svårare för arbetsgivare att hindra arbetare från att grunda fackklubbar genom att förbjuda dem från att hyra in anti­fackliga konsulter, samt förbjuda dem från att ersätta strejkande arbetare med strejkbrytare.

För Ryan Kekeris är PRO Act det definitiva beviset på att Joe Bidens regering står på arbetarnas sida.
– Jag är relativt ung, bara 30 år, men det är redan uppenbart att Biden är den mest arbetarvänliga presidenten under min livstid. Han har redan gjort mer än vad Obama och Bill Clinton gjorde för organiserade arbetare. Jag tror att det riktiga provet för hans regering blir hur hårt han kämpar för PRO Act. Lagen skulle bli den första positiva arbetsmarknadsreformen sedan 1935 och skulle kraftigt stärka våra möjligheter att organisera, strejka och löneförhandla kollektivt, säger Ryan Kekeris.

Med tanke på fackföreningarnas historiskt svaga ställning i USA är det förståeligt. I dag är mindre än elva procent av USA:s arbetare fackanslutna, och i många så kallade right to work-stater, det vill säga konservativa delstater där fackmedlemskap är förenat med höga kostnader och ibland till och med gör det omöjligt att anställas, är siffran ofta lägre än så.
Tim Barker menar att PRO Act, tillsammans med infrastruktursatsningen som Biden planerar därefter, kommer att vara avgörande för amerikanska arbetare.
– USA:s arbetare befinner sig i en historiskt svag position, men även om antalet fackanslutna inte har ökat finns tecken på att den offentliga opinionen håller på att bli mer positivt inställd till fackföreningar. De viktigaste striderna kommer att vara den om PRO Act och infrastrukturpaketet som Biden vill få igenom därefter. Det har ännu inte lagts fram men kommer också att innehålla flera delar som stärker fackföreningarna, säger han.
PRO Act har redan röstats igenom av det demokratiskt kontrollerade representanthuset. Men den lär inte passera senaten, där Republikanerna förväntas använda sig av byråkratiska fördröjningsmetoder för att stoppa den. Frågan är därför hur beredd Biden är att ta strid för lagen och tvinga fram nya omröstningar. Med tanke på hans förflutna finns det viss anledning att misstro hur hängiven regeringen är den nya arbetarvänliga linjen.

Joe Biden har sedan 1980-talet varit en av de viktigaste personerna i den nyliberala kontrarevolutionen mot New Deal-erans sociala landvinningar. Det kan så klart bero mer på politisk pragmatism, än ideologisk övertygelse. Men det faktum att hans regering lät frågan om höjd minimilön dö efter att den röstats ned antyder att Bidens vilja att ta strid för arbetare kanske inte är så stark som många nu tror. För fackföreningsrörelsen var det ett svidande nederlag.
– Det gör så klart ont. Minimilönen på 15 dollar har länge varit ett mål för arbetarrörelsen, sedan Obamas tid, och det är frustrerande att den inte kom med i stimulanspaketet. En av orsakerna till att vi kommer att kampanja intensivt för PRO Act är att många av de politiker som hävdade att de var för minimilönen inte röstade för den när det var dags att skrida till handling. Vi vill undvika en upprepning av det med Pro Act, säger Ryan Kekeris, vars fackförening har ingått en koalition med rörelser som Sunrise Movement, Communication Workers of America (CWA), Democratic Socialists of America (DSA) och Working Families Party för att mobilisera arbetare och utöva påtryckningar på politiker för att de ska rösta för PRO Act.

Om Joe Biden kunde ge upp frågan om att höja minimilönen till 15 dollar – som i sig är långt ifrån de 24 dollar i timmen som lönen i dag hade legat på om löneutvecklingen hade följt produktivitetsutvecklingen, som var fallet fram till det nyliberala brottet i mitten av 1970-talet – vad finns det då för garantier att han inte överger andra progressiva förslag?
Enligt Tim Barker bör man dock inte se Biden som varken en övertygad nyliberal eller en progressiv New Deal-president, av det enkla skälet att ideologi spelar en mindre roll än vad man kan tro i amerikansk politik.
– I amerikansk historia har ideologi sällan varit stark nog att driva på förändringar på egen hand. Till och med Abraham Lincoln, som var en ideologiskt övertygad medlem av ett radikalt anti-slaveri-parti, kunde inte föreställa sig att slaveriet kunde avskaffas förrän inbördeskriget bröt ut. Men även om omständigheterna – i detta fall pandemin, recessionen och Demokraternas valförlust 2016, som många nu skyller på åtstramningen – har varit viktiga spelar ideologin fortfarande en viss roll. Detta främst på ett negativt sätt: vilken Bidens positiva vision än må vara så tycks han inte vara en ideologisk motståndare till underskottsfinansiering som många andra Demokratiska presidenter har varit.
– I detta sammanhang är det intressant att notera att Biden, som är 78 år gammal, kanske är gammal nog att minnas Roosevelts, Trumans och Lyndon Johnsons Demokratiska parti. Han har enligt rapporter låtit hänga ett porträtt av Roosevelt i ovala rummet i Vita huset. I jämförelse var Obama mycket yngre och hade ideologiskt helt formats av Reagans era, som Obama har beskrivit som den mest samhällsomvälvande presidenten under hans livstid, säger Tim Barker.
Han tillägger dock att en återgång till en mer statsinterventionistisk politik av New Deal-snitt inte förbättrar situationen för alla, särskilt inte utanför USA.
– Oavsett hur lindrande Bidens politik kan verka i jämförelse måste man komma ihåg att USA under New Deal-eran drogs med en rad djupa sociala problem, inklusive en ofärdig välfärdsstat, genomgående hög arbetslöshet och rasistiskt motiverad ojämlikhet, för att inte nämna en återkommande imperialistisk utrikespolitik, säger Tim Barker.
Med tanke på den linje Biden hittills har tagit mot Kina och Venezuela, som bara avviker marginellt från Trumps politik, är det tydligt att ett eventuellt brott med nyliberalismen på hemmaplan inte nödvändigtvis kommer att innebära någon som helst förändring i USA:s imperialistiska ambitioner .

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 21 september, 2023

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Sáminuorra, Klimatalliansen och European Environmental Bureu är några av organisationerna som talar på Sergels torg under lördagen. Foto: Tuija Roberntz.

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 21 september, 2023

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

I flera städer har det arrangerats demonstrationer mot förslaget om informationsplikt. Foto: Oscar Olsson/TT.

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz
Psykolog.
Ledare 20 september, 2023

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Regeringen skär ned på värnandet av Östersjön och andra svenska vatten – men framställer det som en satsning. Foto: Kustbevakningen/TT.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 20 september, 2023

En vanlig kille

Sjuhundra sidor killbeundran i den nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson. Foto: John Raoux/AP.

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr