Mehdi Ghezali har kommit hem. Många hade nog velat kunna dra en suck av lättnad, men frågetecknen hade hopat sig redan innan flygplanet landat.
En åklagare har inlett förundersökning mot Ghezali – baserat på information han fick av USA vid ett besök på Guantanamobasen i somras.
USA:s utrikesdepartement har via Dagens Nyheter vid flera tillfällen hävdat att den svenska regeringen utfärdat garantier för att Ghezali inte i framtiden ska utgöra något hot mot USA. Säpoövervakning, kanske reserestriktioner är de antaganden som ligger närmast till hands.
DN:s källa hävdar att den svenska regeringen måste förneka förekomsten av garantier, för inrikespolitikens skull. Det skulle helt enkelt inte se bra ut inför hemmaopinionen.
Påståendet kan stämma, men även motsatsen; att det är USA som inte vill tappa ansiktet i sitt ”krig mot terrorn” genom att ”lättvindigt” ha släppt dem man nyss pekat ut som farligast av de farliga.
Det lär dröja länge innan allmänheten kan få veta vem som ljuger i just det fallet. En mätare kan bli utfallet i det eventuella åtalet och hur åklagaren ämnar se på åren i lägret. Kanske till och med den uråldriga rättsprincipen ne bis in idem – inte två gånger för samma sak – är struken ur den svenska samtiden.

Flera partier kritiserar nu regeringen, för att mörka innehållet i en eventuell uppgörelse med USA, för att ha agerat skandalöst passivt i kampen för Mehdi Ghezali. Ingen rättstänkande människa kan säga något om sakinnehållet i den kritiken.
Men inga situationer uppkommer av en slump. Hur en regering agerar beror delvis på den internationella spelplanen och förhandlingsstyrka gentemot motparten, men också vilka ramar som sätts av den församling som valt densamma. Riksdagens majoritet har varit med och bäddat för detta själva.
Aldrig hördes några protester från samma partier när regeringen Persson i oktober 2002 deklarerade sin ”solidaritet” och ”oförblommerade” stöd till USA:s anfall mot Afghanistan.
Aldrig restes några invändningar när Persson och Freivalds, själva och via EU, vid upprepade tillfällen deklarerat vikten av att ”stärka den transatlantiska länken”. När sådana ord kommer från högsta EU-nivå, mitt under brinnande aggressionskrig, ska man vara närmast imbecill för att inte förstå vilken prioritetsordning som gäller på politisk nivå.
Aldrig satte riksdagen ned foten mot den rättsliga undantagskultur som det så kallade kriget mot terrorismen skapat i USA, och som EU kopierat.
Det hördes inget från konstitutionsutskottet när Sverige spelade med i den nya USA-styrda sanktionsregim som gjorde tre svenska medborgare rättslösa och berövade sina tillgångar. Inga ministrar tvingades avgå, inga markeringar har gjorts. Tystnaden har varit i det närmaste total under de två år som gått sedan Ahmed Yusuf och hans advokat Thomas Olsson lämnades att ta sig an EU-domstolen själva.

Riksdagen var tyst när EU-parlamentet krävde att EU:s ministerråd skulle agera för fångarna på Guantánamo. Riksdagen har inte protesterat mot det fördjupade samarbetet och informationsutbytet mellan säkerhetstjänster och polis, syftande till att samla enorma mängder integritetskränkande information – om oss alla – hos USA:s myndigheter, utan starka garantier för hur informationen ska få användas.
Tvärtom. Utvecklingen har haft sina starkaste påhejare i samma partier som nu försöker plocka billiga politiska poäng. Folkpartiet och kristdemokraterna, och deras hantlangare på ledarsidorna, har skyllt regeringen för mjukhet när opinionen tillfälligt har stoppat regeringens mest uppenbara kryperier.
Detta inför en USA-regering som slår sönder konstitutionen också på hemmaplan. Ett USA där alltmer desperata röster hörs från medborgarrättsrörelsen, ett USA där ledande jurister menar att de fyra ledande i USA-regimen (Bush, Cheney, Rumsfeld och Ashcroft) har samlat ihop till flera åtal vardera – inte för brott mot den tänjbara folkrätten utan mot USA:s egen konstitution.

I förra veckan, samma dag som Ghezali kom hem, publicerade Flamman en artikel om Guantánamofångarnas möjlighet att driva skadeståndsprocess mot USA. Det finns inga skäl att vara optimistisk.
Men Mehdi Ghezali och hans advokat Peter Althin har – för självrespekten, för den mänskliga värdigheten – inget annat val än att försöka. Två och ett halvt år i koncentrationsläger får helt enkelt inte passera obemärkt.
Eller vad säger samma regering som vid upprepade tillfällen de senaste åren säger sig ha lyft upp mänskliga rättigheter till första prioritet i den svenska utrikespolitiken?
De tänker i alla fall inte bistå Mehdi Ghezali med någon rättshjälp, det har Laila Freivalds deklarerat. Hellre ställa Ghezali själv under åtal.
Det är ett meddelande till Mehdi Ghezali, till Ahmed Yusuf och till oss alla. Avsändaren är regeringen, men fem av riksdagens sju partier har tillhandahållit papperet och pennan. Och de andra EU-topparna har varit med och formulerat innehållet: Skyll dig själv, klara dig själv. Makten har viktigare saker att göra än att hjälpa sina svartskallar.
De frotterar sig hellre med USA:s mest kriminella regering genom tiderna.