BEIRUT Biltutorna bildar en slags ljudbild som inte går att ignorera, och taxibilen vi sitter i har inte rört sig tio centimeter de senaste minuterna. Karim Obeide, taxichauffören som kör mig svär högt över bilkön, på ett sätt som är väldigt typiskt för Libanon. Han drar sig inte för att blanda in varken Ehud Olmert, hans systrar, hans mamma, eller deras könsorgan när han förbannar kriget som nu hemsöker Libanon.
Vi befinner oss i Choueifat, som ligger en bit utanför Beirut, och skälet till den orubbliga bilkön är att det ungefär tre kilometer längre ner finns en bensinmack som fortfarande säljer drivmedel.
Det föranleder kilometerlånga köer, som oftast tar timmar att ta sig igenom.
Förarna brukar stänga av motorerna, för att inte tomgångsköra upp den dyrbara bensin de fortfarande har kvar, och köerna stoppar naturligtvis upp den övriga trafiken.
Diskussionen om hur stor bränslereserven var började mer som en spekulation, för tre veckor sedan.
”Undrar hur länge bensinen kommer räcka?” var det någon som sa, och frågan påminde oss andra om det faktum att Libanon är ett av få länder i Mellanöstern som inte har någon egen olje- eller bränsleproduktion.
Men eftersom det var få bedömare som trodde att vansinnet skulle pågå så länge som det gjort, så togs frågan inte upp på allvar förrän ungefär en vecka senare. Då började bensinmackarna ransonera bensinen, och man fick inte tanka för mer än 30.000-40.000 libanesiska lire, vilket är motsvarande 200-230 kronor. Priset för en liter är dessutom skyhögt emot det normala. Till och med bensinmackarna utanför Beirut och i södra Libanon började ransonera sin försäljning, och människor vallfärdade till byar i avkrokar som låg helt avsides, i sin jakt på bensin. Vissa gjorde till och med den långa resan norrut, in i Syrien, för att fylla tanken med syrisk bensin, som är 90-oktanig, till skillnad från den 95-oktaniga libanesiska.
Nu, när det gått ytterligare en vecka, så har situationen blivit ohållbar.
När jag skulle åka ner till Dahiye sist, stadsdelen i Beirut som israelerna bombat mest frekvent, så bad min värd mig att hålla utkik efter bensinmackar i stadsdelen som fortfarande sålde bensin. Även om man aldrig skulle vågat köra in där, när de bombade, så var jakten på bensin nu så desperat att det kanske var värt att riskera livet för en full tank, eller ens en halvfull.
Ryktet om bensinmackar som fortfarande har något kvar i tankarna sprider sig via sms och telefonsamtal vänner emellan. Det är inte sällan ett samtal som tas upp i taxin, som ett tecken på god vilja mellan förare och kund. Nu har de flesta bensinmackar sålt slut på sina sista dyrbara droppar, och ingen vet riktigt vad som kommer att hända nu.
Karim skakar långsamt på huvudet när vi kör förbi bensinkön, och ser mackens ägare sätta upp koner för infarten, för att signalera att han också fått slut på bensin i tankarna. Men situationen har blivit värre allteftersom tiden gått, och det är inte bara bilarna som drabbas.
Konsekvenserna av landets törst på drivmedel påverkar precis allting. Det handlar inte bara om bensin till fordon, ambulanser och matleveranser, utan också om gas till elförsörjning, och el till reningsverk.
Elkraftverket i Nabatiya var – som Flamman kunnat berätta tidigare – ett av de första och mest inriktade målen för de israeliska bombningarna. Det besköts vid inte mindre än tre tillfällen, just när släckningsarbetet började bli under kontroll. Det är nu sedan länge helt utslaget, och med det försvann ungefär en tredjedel till hälften av Libanons elförsörjning.
Det har gjort att man på sjukhus, bårhus, myndigheter, tv- och radio-stationer och andra viktiga inrättningar, såväl som i privata bostadshus, fått använda elgeneratorer, som drivs på bränsle, och även det börjar nu att ta slut, om det inte redan gjort det.
När jag talade med en anonym källa inom FN, så berättade denna att det fanns två uppskattningar på hur länge drivmedlet skulle räcka. Den mest optimistiska sade att det skulle dröja fram till måndag om en vecka. Den mest pessimistiska bedömningen lyder att det torde vara slut inom en eller några dagar.
Sjukhusen i Libanon skulle få slut på drivmedel i slutet av den här veckan, om inget radikalt hände.
Samma FN-källa berättar också att Libanon importerar 90 procent av sitt matbehov utifrån, och de resterande tio procenten kommer ifrån den skörd som nu ligger på åkrarna och ruttnar. Det har i ungefär en och en halv veckas tid funnits två bränslefartyg med destination Libanon som suttit fast i hamnen på Cypern, inväntandes tillstånd från Israel för att lägga till vid hamnen i Beirut, och lindra något av den akuta bränsledriften.
– Problemet är att Israel nu dissekerat landet, och att navelsträngen kapats. Även om vapenvilan nu skulle respekteras, vilket jag inte tror, så är vägarna ofarbara, landsdelarna isolerade från varann, och i byar som Rumeishe, som är en kristen by i söder, så har människorna där druckit smutsigt, förorenat vatten i snart två veckor. Libanon har dessutom tvåhundra hiv-patienter som inte kunnat få sina bromsmediciner, och utöver det finns det ett antal tusen njursjuka människor som inte kan få dialysbehandling.
Under kriget har Libanon helt eller delvis varit strömlöst, beroende på var man råkar bo, och Syrien har ”donerat” el till grannlandet, vilket lett till att framför allt Damaskusborna fått stå ut med strömavbrott, i solidaritet med människorna i Libanon.
Men strömavbrotten påverkar också libaneserna mentalt.
Att sitta i en beckmörk lägenhet, med tunna stearinljus som enda ljuskälla och höra bombkrevaderna utanför, är en väldigt obehaglig känsla. Tryggheten som elektriciteten ger försvinner, och min vän Sara sitter som förstelnad med rädslan tydlig i ögonen. Hon biter sig nervöst i underläppen, och väntar på nästa bombattack.
När den väl kommer så känns den i huden, och alla bilarna på gatan börjar tjuta, av den massiva tryckvågen som orsakas av bomben.
Saras rädsla kommer sig av att hon som barn fick ett krossat glasfönster över sig, när en bomb slog ner i en närliggande stadsdel. Nu klarar hon inte av ljuden från kriget som pågår runtomkring oss.
Vi pratar om Sverige, om min stundande hemresa, och om hur gärna hon skulle vilja följa med mig bort från sorgen och skräcken som överskuggar hennes land.
Själv reagerar jag inte lika starkt som Sara gör på bombningarna.
I skenet av ett stearinljus förklarar jag att min brist på rädsla kommer sig av tryggheten i att veta att jag när som helst kan lämna Libanon. Jag kan när som helst ta mig ut ur landet, tillbaka till ett liv där elen aldrig bryts, där bensinen inte ransoneras, och där barn aldrig behövt vara rädda för att bomber ska låta krossat glasfönster regna över dem.
Jag skall åka tillbaka till ett land som påminner om Libanon för fyra veckor sedan.
Men det är ett Libanon som känns väldigt avlägset härifrån.