Ingen i hela världen verkade bry sig om dem. 100 miljoner extremt utnyttjade och förtryckta arbetare. Ingen politiker talade i deras sak. FN:s arbetsmarknadsorgan ILO hade ingen åsikt. Inte ens den internationella fackföreningsrörelsen engagerade sig.
Orsaken till likgiltigheten tycks ha haft fyra huvudorsaker: De är nästan alltid kvinnor. De är fattiga. De allra flesta är från det globala syd. De arbetar, och bor ofta, i rika människors hem utan insyn från andra.
Hushållsarbetarna, eller ”domestic workers” som de kallas på engelska, tycktes glömda av världen. Trots att de finns i alla länder. Trots att exemplen på extrem utsugning är många.
– De hade tagit ifrån mig mitt pass. Jag hade ofta 18 timmars arbetsdag. Jag tog hand om barnen, lagade mat, städade, diskade och tvättade. Ingen dag var ledig. Jag fick väldigt låg lön. Så pågick det i tre år tills jag blev sjuk. De köpte medicin till mig, men jag fick inte träffa någon läkare. Då rymde jag.
Det skakande vittnesmålet gavs av en kvinna från Zimbabwe på den solidaritetskonferens jag var med att arrangera i Dublin 2009, när jag arbetade med den irländska fackföreningsrörelsen. Den unga kvinnan hade lämnat Afrika i hopp om en bättre framtid hos en irländsk advokatfamilj. Men det blev ett helvete som bara tog slut när hon under flykten svimmade på en gata i Dublin och fördes till sjukhus. Hon fick kontakt med organisationen ”Domestic Workers Action Group” som förde saken till domstol. Ord stod mot ord. Inget kunde bevisas. Men hon kunde börja ett nytt liv. Självförtroendet växte i arbetet med de andra kvinnorna i aktionsgruppen.
Självorganisering och långvarig kamp gav resultat. Aktionsgrupperna i olika länder bildade ett nätverk. Den internationella fackliga rörelsen påverkades att inse att det inte handlar om ”hushållshjälpare” utan om arbetare och deras rättigheter. Efter hård kamp drevs frågan till en viktig delseger sommaren 2011. Då antog ILO konvention 189 om hushållsarbetarnas rättigheter. Äntligen var 100 miljoner arbetares existens erkänd och deras grundläggande rättigheter fastlagda.
Konventionen slår fast hushållsarbetarnas rätt att gå med i fackföreningar och att förhandla för bättre villkor. Likabehandling ska gälla jämfört med andra arbetstagare. Det innebär bland annat att hushållsanställda ska ha rätt till månadslön, veckovila och slippa bli utsatta för kränkningar. Migrantarbetare ska ha rätt till skriftliga kontrakt och rätt att kunna säga upp sig.
Hittills har tio länder i världen ratificerat konventionen så att den blivit juridiskt bindande i det egna landet. I EU finns det 2,6 miljoner hushållsarbetare. 89 procent är kvinnor. Hälften invandrare. Men bara Italien och Tyskland har ratificerat konventionen.
Den förenade vänstergruppen i EU-parlamentet organiserade i november månad en konferens för att öka opinionstrycket. Hushållsarbetare från olika EU-länder gav återigen skakande vittnesmål. En indonesiska som arbetat i Saudiarabien och England läste sin egen dikt om hårt arbete, vidriga villkor, usel lön, övergrepp och våldtäkt. Men sen hur livet vände när hon gick med den fackligt anknutna föreningen ”Justice for Domestic Workers”. Efter konferensen sa hon till mig: ”Min resa har varit så lång. Nu är jag en människa. Inte en slav”. Hennes ögon lyste hon av stolthet.
Förra veckan fick jag ett e-mail från Turkiet. En kvinna som läst om vår konferens vill ha mer information. Hon deltar i förberedelserna av ett stort möte som ska kräva att Turkiet ratificerar konventionen.
Jag blir glad. Hushållsarbetarna är inte längre glömda. Människor engagerar sig. Världen bryr sig.
