Efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen diskuterar vänstern hur partiet skall bemötas. Flamman inleder denna vecka en serie om hur vänstern i Europa bemött sina högerextrema partier. Denna vecka börjar vi med Danmark, där Vänsterpartiets systerparti Socialistisk Folkeparti gått från avståndstagande till – samarbete.
I Danmark samlar Dansk Folkeparti omkring 15 procent av väljarna, ett parti som Sverigedemokraterna ser som sin stora förebild. Även väljarna har en hel del gemensamt med de svenska SD-väljarna. Enligt vänsterpolitikern och statsvetaren Marie Fugl kan Danskt Folkeparti ses som underklassens politiska projekt. Jag möter henne på Danish School of Education i norra Köpenhamn. I den utpräglat akademiska miljön röstar ingen på Dansk Folkeparti.
– Vi har fått en ny presschef här på universitetet. Första gången vi satt ner och fikade tillsammans med en tredje kollega tog det oss fem minuter innan vi började prata om Dansk Folkeparti, och om hur förskräcklig Pia Kjaersgaard är. Där satt vi, tre välutbildade kvinnor, och direkt hittade vi vår gemensamma samlingspunkt. Vi människor gör så för att komma närmare varandra. Det är inte i första hand för att ta avstånd från andra grupper, säger Marie Fugl.
Marie Fugl har intresserat sig för varför vi röstar som vi gör och i hennes undersökning intervjuar hon bland annat väljare från Dansk Folkeparti om deras partival.
Marie Fugl är kritisk mot den dominerande väljarforskningen, som utgår från att vi röstar på det parti vars åsikter bäst överensstämmer med våra egna. Hon menar att vi i själva verket agerar betydligt mer känslomässigt.Vårt val av parti handlar snarare om vem vi kan identifiera oss med än att vi skulle analysera och kritiskt reflektera över enskilda politiska förslag, fortsätter Marie Fugl. Hon menar också att allt fler partier fattat det och plockat upp reklamens verktyg för att påverka oss känslomässigt.
I sin magisteruppsats, ”Smagsbestemt valgeradfaerd – en Bourdieu-inspireret analyse af sammenhaengen mellem klasse, smag og partivalg” (2007), ville hon visa var i det sociala rummet olika väljargrupper befinner sig – hur mycket makt, pengar och vilken social status de har. Resultatet hon får fram visar att Dansk Folkepartis genomsnittsväljare har lägst samlat kapital, såväl kulturellt som ekonomiskt. Det parti som ligger närmast dem i det sociala rummet är Socialdemokraterna. På vänstersidan i fältet med mer ekonomiskt än kulturell kapital hamnar även de två borgerliga partierna Venstre och Konservative. Allra längst bort ligger det socialliberala partiet Radikale Venstre och vänsterpartiet Enhedslistan.
Radikale Venstre framstår i Fugls sammanställning som ett verkligt elitparti. De tre Radikale Venstre-väljarna ser sig själva som toleranta, världstillvända och objektiva, medan DF-väljarna ser sig själva som folkliga, sociala och människor som sätter mänskliga värden främst när samhället förändras alltför fort. RV-väljarna beskriver DF-väljarna som intoleranta, nostalgiska och inåtvända, medan DF-väljarna överhuvudtaget hade svårt att fälla omdömen om RV-väljarna.
Enligt Marie Fugl hänger detta ihop med klass. De som röstar på Radikale Venstre vet att de har en dominerande position i samhället och kan också ta sig friheten att recensera och fälla omdömen om andra grupper. Dansk Folkeparti-väljarna å andra sidan tyckte inte att de själva hade tillräckligt mycket kunskap och status för att kommentera Radikale Venstreväljare, eller dess partiledare.
– Pia Kjaersgard var den enda partiledaren man kände sig kompetent nog att tala om, liksom om Socialdemokraternas för de ligger så nära i det sociala rummet, säger Marie Fugl.
Att Dansk Folkeparti konkurrerar om Socialdemokraternas väljare visar inte minst deras slogan ”En riktig socialdemokrat röstar på Dansk Folkeparti!”.
Marie Fugl säger att avståndstagande från andra grupper bekräftar känslan av samhörighet och stärker bilden av oss själva. I Dansk Folkeparti-väljarnas fall är det invandrarna som symboliserar de andra som man kan samlas mot.
– Självklart menar de vad de säger om invandrare också men det fungerar som en konkretisering av deras gemenskap. Det blir en handgriplig fråga att diskutera i den här globaliserade och kapitalistiska världen. Det är något man kan samlas kring och positionera sig i förhållande till.
Pia Kjaersgaard uppfattas som en av de egna, en undersköterska som säger vad hon tycker och inte gjort om sig för att passa in.
– Pia Kjaersgaard är inte distanserad och analytisk och det är ovanligt att en representant för underklassen får så mycket inflytande som hon har fått. Samtidigt kan jag känna en stolthet över den danska demokratin som faktiskt låtit det vara möjligt att de kan komma till makten som de gjort.
Om invandrare utgör gruppen man kan känna gemenskap mot för Dansk Folkeparti-väljare, så fyller Dansk Folkeparti och Pia Kjaersgard samma funktion för välutbildade danskar. Marie Fugl har själv suttit som ersättare i Folketinget för Socialistisk Folkeparti, Vänsterpartiets danska systerparti.
– Vi tillhör samma klass allihop som går omkring där, vi pratar på ett bestämt sätt. Det är 60 procent som är statsvetare eller något liknande. Ofta känns det som man har mer gemensamt med en kollega från Venstre än med dem som röstar på ens eget parti.
Den ordningen har Dansk Folkeparti kommit in och rubbat. I attityderna som kom fram i hennes egen undersökning var det Dansk Folkeparti-väljarna som tänkte mest kollektivt och ville ha gemensamma lösningar, i kontrast till radikale Venstre-väljarna som var utpräglat individualistiska.
– De revolutionära är faktiskt Dansk Folkeparti. Det är de som gör uppror och som insisterar på att man ska stå för den man är och var man kommer ifrån. Det är de som säger att samhället ska vara radikalt annorlunda än vad det är idag. De är mer socialt inställda även om de beskylls för att vara stagnerade. De tänker helt enkelt mer socialistiskt.
Marie Fugl vägrade länge att samarbeta med Dansk Folkeparti, liksom många andra i Socialistisk Folkeparti. Blotta tanken på att stötta en majoritet där Dansk Folkeparti ingick fick det att vända sig i magen på henne. Men när hon såg klassmönstren, att det som alla de andra partierna kom överens om att göra faktiskt var att utestänga den organiserade underklassen från demokratiskt inflytande, ändrade hon sig.
– Det handlar om människor som har ganska lågt kapital. Visar man upp det blir det också svårare att trampa på dem. Jag har jobbat för att få in det i mitt eget parti. Vi ska jobba på andra sätt än att ta avstånd. Socialistisk Folkeparti har alltid sett sig själva som ett parti för de svaga och för arbetare. Om man tar avstånd från DF trampar man på dem man säger sig företräda. Det håller inte att göra allt man kan för att hålla dem utanför, att göra det till ett primärt mål för politiken.
De övriga partierna från höger till vänster har i många fall gått till val på att ställa sig själva i motsatsförhållande till Dansk Folkeparti, under paroller som ”Nu er det nok!”, något som partiet, liksom Fremskrittspartiet i Norge, utnyttjat till sin fördel.
Sedan valet 2005 har Socialistisk Folkeparti tänkt om och nu samarbetar Dansk Folkeparti, Socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti kring hälsopolitiken i Storköpenhamns fullmäktige, där Marie Fugl är representant. Att samarbeta kring konkreta politiska frågor har fungerat.
– Jag har samarbetat med Pia Kjaersgaards man. Vi har kunnat få loss mer pengar till sjukhusen och samtidigt också sett till att minska vinstmarginalerna för läkemedelsföretagen. Dansk Folkeparti är väldigt socialt inriktade. Men i invandringspolitiken kommer vi förstås aldrig att komma överens.
Fotnot: Intervjun är ett utdrag ur boken Fult folk – samtal med Sverigedemokratiska väljare.
