Precis när jag lämnade Sverige i januari för att tillbringa ett år i Buenos Aires kom nyheten om att den borgerliga kulturpolitikens nya skrytprojekt hade gått under. Det sponsorfinansierade barnkulturhuset Palatset på Riddarholmen i Stockholm gick i konkurs efter tre månader och miljonerna som staden och Allmänna Arvsfonden satsat var borta.
Därför var det extra intressant att landa i Argentina och i alla guideböcker om vad man måste göra i staden med barn läsa lyriska recensioner om ett privat kulturhus nära centrum som barn från hela världen älskar att åka till. Museum de los Ninos.
När vi några veckor senare kliver in på detta barnens museum möts vi av en stor skylt där kultur- och utbildningsdepartementets logga stoltserar tillsammans med de sponsrande företagens namn. Vi betalar 70 kronor. Sen öppnar sig drömvärlden.
Hela idén med barnens museum i Buenos Aires är att göra uppror mot det absolut tråkigaste en förälder kan göra. Säga nej till sitt barn. Här är allt tillåtet. Mottot för hela verksamheten är ”förbjudet att inte röra” och när man vandrar upp för den färgglada korridoren mot museets första våning hör man den där underbara kören som skapas av hundratals barn som skriker, skrattar och leker.
Här i ett litet miniatyrsamhälle har barnen tagit över. I den stora supermercadon kan ungarna lägga apelsiner, bananer, frukostflingor, läsk och kött i sina kundvagnar och betala i kassan med sedlar och mynt. Utanför sitter de i framsätet på äkta bilar och tankar bensin på macken. På restaurangen en bit bort är det barnen som tar beställningar och serverar plasthamburgare med pommes frites till sina föräldrar och bakom hörnet kan vem som helst blir rörmokare och krypa in i den gigantiska toaletten som leder ner till reningsverket.
Såhär fortsätter sen staden på tre våningar. Barnen kan öppna kassavalvet på den lokala banken, leka sjökapten på ett stort fartyg eller bli programledare i tv-huset. Dom kan göra allt det som barn i vanliga fall inte får göra och som deras föräldrar alltid gör och det går inte att ta miste på deras lycka. Så vad är problemet?
Ända sen borgerlighetens valvinst 2006 har kultursfären i Sverige tvingats befinna sig i ett ständigt myller av nyliberala klyschor. Kulturarbetare ska bli entreprenörer, publiken måste ses som kunder, subventioner ska bort och sponsorer in. Så sägs det – ska kulturen överleva och utvecklas i framtidens marknadsekonomi.
Men lika mycket som det har pratats om utveckling lika lite har vi sett det framgångsrika exemplet på denna nya kulturpolitik. Just därför borde Stockholms Kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt och Kulturminister Lena Adelsson Liljeroth åka till Argentina och studera denna oöverträffade framgångssaga i borgerlig kulturpolitik. För det var väl det här som var tanken med sponsring? En win-win för båda parter?
Således är maten – som sexåringarna serverar i sina förkläden prydda med Ronald McDonald – ett Happy meal och hela restaurangen är inredd som ett McDonald’s. Banken där barnen växlar pengar är en Rio Santander som ägs av den spanska världsbanken Groupo Santander. Supermercadon Coto drivs av miljardfamiljen Coto och all dryck som man köper i butiken är Coca- Cola. Bilarna som barnen kör är Fiat Siona och bensinpumparna kommer från argentinska oljejätten YDF. Till och med jättetoaletten som man kan krypa omkring inuti har en gigantisk logga från toalettpapperimperiet Elite. Ingenting som barnen leker med – inte ens bilderböckerna för ett-åringar från Walt Disney – saknar en avsändare från ett multinationellt företag. Hundratusentals barn mellan noll och tolv år har besökt den här drömvärlden. Och när de kliver ut i den riktiga världen igen är lojalitetsbanden mot dessa företag förmodligen så starka – fyllda av glädje och skratt – att de alltid kommer att finnas kvar. Det är en fantastisk uppvisning i reklamkonst och i vad sponsring av kultur i förlängningen leder till. Företagen måste ha något tillbaka.