På den stora nakna scenen, ett gammalt verkstadsgolv, beklagar sig värvaren och officeren över hur svårt det är att rekrytera soldater till det pågående kriget. Strax därefter öppnas de stora portarna ut mot gatan och in kommer en minst sagt skamfilad husbil körande med Mor Courage vid ratten och hennes tre barn bredvid. Bensinstanken går inte att ta miste på. Brecht skulle med största sannolikhet ha blivit överförtjust inför denna öppning.
Husbilen, Mor Courages livlina, är den centrala punkten under hela pjäsen.
I Brechts ursprungstext utspelas pjäsen under perioden 1624 till 1636 i det trettioåriga kriget då Mor Courage och hennes barn drar sin kärra härs och tvärs i Sverige, Polen och Tyskland. I Orionteaterns uppsättning utspelas den i vår tid under ett utdraget krig i religionens namn.

Naima Wifstrand skriver i sina memoarer att när hon träffade Brecht i Stockholm 1939, ville han skriva en pjäs om en marketenterska. Han hade hört talas om en sådan i den finska litteraturen. Det var alltså Lotta Svärd och Naima översatte den för honom. Men även om Brecht inspirerades av den dikten, blev hans version av markenterskan en helt annan än Runebergs krigsromantiska Lotta.
Brecht ville med sin pjäs visa att ingen människa i världshistorien har tjänat på ett krig, skriver Naima Wifstrand.
Mor Courage säljer visserligen sina varor, allt från kängor till brännvin, till krigets utövare, men affärsverksamheten påverkas av krigets omständigheter och hon tvingas offra sina barn, ett efter ett. Äldste sonen tar värvning, trots hennes vilda protester, och avrättas. Den andre sonen, säger hon, är så menlös att ingen skulle vilja se honom som soldat, men han blir tillfångatagen och avrättas. Den yngsta, den lilla stumma flickan Kattrin, håller hon borta från all slags flärd så att inte några soldater ska dras till henne. Det är bra att hon är stum, säger Mor Courage, för då bryr sig ingen om henne. Ändå blir hon dödad. Mor Courages drastiska språk är bara en av de masker som alla år i krigets tjänst tvingat på henne.

När kyrkklockorna ringer in fred har Mor Courage just köpt upp nytt förråd och blir svårt skuldsatt, men strax börjar kriget på nytt. Mor Courage fortsätter med sin verksamhet som dock går allt sämre. I slutscenen ser vi henne dra vidare i sin husbil. Hängande kvar i luften blir den obesvarade frågan: Hur kan en människa med Mor Courages upplevelser bakom sig leva vidare?

Brechts pjäser genomsyras av en mängd motsättningar. Huvudpersonerna är så sammansatta att man som publik inte kan känna enbart sympati för eller enbart motvilja mot dem. Även slutsatser och lösningar på händelseförloppet överlämnas till publiken för att den på det viset ska tillföras insikter och börja reflektera.
Så sker också i denna uppsättning; ironi och återkommande sångnummer skapar en känsla av distans och ifrågasättande. De mörka, maskerade soldaterna som då och då invaderar scenen, ibland rusande omkring, ibland tyst smygande i takt, skapar kusligt suggestiva krigsbilder som kontrast till Mor Courages ibland falska idyll och påminner oss om verkligheten: Glöm inte att vi finns! Glöm inte att krig pågår! Nu!
Orionteaterns uppsättning lyckas väl med att föra fram Brechts idé om den berättande teatern där en individ får representera folket som plågas av kungar med vapnens och religionens hjälp.

På premiärkvällen blev inledningscenen en aning svag i konturen men ju djupare in i handlingen det bar, desto skarpare blev framtoningen. Richard Ahlman som sonen Eilif och Lydia Flores Garcia som dottern Kattrin lyser starkast.
I slutet öppnas åter de stora portarna och ett hundratal barn i ljusa, illa medfarna kläder kommer in och sjunger Brechts dikt Barnkorståget, tonsatt av Savannah Anger. Sången handlar även den om kriget, andra världskriget, och en barnaskara som vandrar i vinterkylan för att finna landet där det råder fred. Det är vackert och sorgligt.