I Gysinge, halvvägs mellan Uppsala och Sandviken, kan man numera stanna och fika utan att tvingas inomhus av mygg. För bara ett par år sedan var det omöjligt. Blodtörstiga myggsvärmar från våtmarkerna kring Dalälven attackerade även i starkt solsken. Bofasta i trakten kunde inte ha småbarn ute om somrarna.
Myggorna har utrotats biologiskt. Leve den nya tekniken! Att bli av med myggplågan tycker jag är ett verkligt framsteg. Småfåglarna har förmodligen motsatt uppfattning.
Åtta mil norr om Gysinge ligger Ockelbo och därifrån går en väg inåt landet till Åmot där två åar möts. Den ena kommer från sjön Kaxen i Bollnäs finnskog.
Finnar och svenskar har en ihoptvinnad historia. Omkring 1160 ledde Erik den helige ett korståg mot de hedniska finnarna och ”biskoparna utlovade syndernas förlåtelse åt alla deltagare” enligt Sveriges historia för folkskolan. Finnar som överlevde svenskarnas korståg döptes. Vägrare nackades på stället, en resultatinriktad kristendom.
Det svenska herraväldet åstadkom rikligt med svält och elände därborta. I slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var nöden så stor att finska familjer tilläts bli svedjebönder i Hälsinglands, Ångermanlands, Dalarnas, Värmlands och andra landskaps skogar. Så befolkades finnskogarna. Svedjebönderna röjde efterhand åkrar och blev småbrukare men var föga hågade att betala skatt. En del skatteindrivare försvann spårlöst. Länsmän skrev klagoskrifter till sina överordnade med böner om anstånd att ta itu med skogsbor i avlägsna trakter. Det var livsfarligt.
Nu är skogsställena avfolkade igen, utom på somrarna. Då anländer sommartorparna, sätter potatis och klipper gräs. Hammarslagen ekar, bären mognar och gäddorna hugger i sjöarna.
I Kamratföreningen Finnskogens vänner är nog alla emot EU, för att inte tala om EMU. Mig veterligt var dock ingen emot EU-bidraget till bygget av den rymliga timmerkojan vid Gruvberget, öppen för alla.
Vad hade varit annorlunda, undrar jag, om Sverige inte kommit med i EU? Efter gemensamt funderande blir slutsatsen att det hade väl inte varit någon större skillnad. Dom stora gör i alla fall som dom tycker.
Svenskar är ett fördragsamt släkte som muttrar om överhetens påfund men accepterar. Statsmakten har inte varit hotad sedan Dackefejden för snart ett halvt årtusende sedan.
Skogstorparna röker sin fisk, bränner sitt brännvin och håller käften. Myggen är uthärdliga vid Kaxen men knotten är för jävliga. Konsum i Åmot säljer skärmmössor med flor så man kan sitta ute på kvällen och höra storlommens urtidsrop över sjön.
Hasse har bott praktiskt taget hela sitt liv i finnskogen och angränsande skogar, men föddes i Norge. Han var fem år när föräldrarna flydde med honom och lillbrorsan in i Värmland, undan den tyska ockupationen. Hans tydligaste minne från flykten är att morsan rev sönder ryggen på kappan när hon kröp under taggtråden och sprang mot Sverige med tyget fladdrande som en fana.
Det var 1942. I Bollnäs finnskog fanns en förläggning för norrmän som flytt och fått jobb som skogshuggare. Där fick farsan huggning och familjen kom till trakten för att bo i en kåk ett stycke bakom Präståsen. Utan pengar, utan mat och utan andra kläder än de hade på. Skogsgrannen förbarmade sig och kom med potatis, ett stycke fläsk, mjöl, mjölk och en fotogenlampa. Ingen el i kåken. Den brann upp senare med de få saker familjen hunnit skaffa och de fick en enrummare i storbyggningen i Katrineberg där många bodde.
När kriget tog slut 1945 drog familjen hem till Norge. Farsan blev fångvaktare och övervakade en präst, lärare och andra som dömts till straffarbete för nazistiskt medlöperi under kriget. Efter något år ledsnade han och familjen återvände till finnskogen.
Hasse växte upp och högg i skogen som de flesta karlar, fick fästmö i Gopan och gifte sig. Småningom blev det Vägverket fram till pensionen.
Han hade en bit mark vid Kaxen, körde dit en huggarbarack, drog in vatten och el, byggde till, spikade panel utvändigt och pärlspont invändigt, byggde en bit i taget. Det blev en altan vid gaveln. I fjol sommar ett uthus, i år en gäststuga.
Jag frågar vad han ska göra nästa sommar, ta igen sig? Han säger att det nog inte skulle skada med en ny brygga.