”Kvinnor och män låg döda. Andra försvann i öknen eftersom de inte visste vägen.”
Janet Kamara från Liberia berättar om de fasansfulla dygnen i öknen vid gränsen mellan Algeriet och Niger. Tillsammans med andra flyktingar dumpades hon tiotals kilometer från närmaste vattenhål, i ett område där temperaturen kan nå 48 grader. Det ofödda barn hon bar på miste hon på vägen.

Sedan förra året har antalet migranter som deporteras av Algeriet och lämnas åt sitt öde i öknen stadigt ökat, enligt FN-organet IOM. De som anländer till den lilla gränsstaden Assamaka i Niger vittnar ofta om människor som omkommit när de inte orkat längre.

De upptrappade deportationerna är en följd av att EU ökat trycket på länder i Nordafrika att hindra människor från att ta sig till Europa. Nu vill EU-länderna också upprätta ”asylcenter” i länder som Algeriet, dit människor som lyckas korsa Medelhavet ska deporteras för att få sina asylansökningar behandlade. Hur ”asylcenter” i en stat som dumpar gravida kvinnor utan mat och vatten i öknen kommer att se ut och fungera i praktiken är det få som vill prata om. Däremot hymlar man inte med det verkliga syftet: att avskräcka så många som möjligt från att ens försöka ta sig till Europa.

En av de tydligaste konsekvenserna av flyktingkrisen 2015 var att bygget av Fort Europa påskyndades. Det är länge sedan som det var ett symboliskt begrepp – i dag står det där i all sin prakt, ett mångmiljardbygge av taggtråd och elektriska stängsel, högteknologiska gränsövervakningsssystem, gränsvakter med automatvapen och samarbetsavtal med brutala diktaturer.

Hur ‘asylcenter’ i en stat som dumpar gravida kvinnor utan mat och vatten i öknen kommer att se ut och fungera i praktiken är det få som vill prata om

Men Fort Europa fungerar också som en mental sköld. Det är talande att ju mer vi pratar om migrationspolitik i Sverige, desto mindre pratar vi om verkligheten utanför murarna. Vi pratar inte om de 60 miljoner flyktingar som finns i världen eller de tusentals som dör varje år på väg till säkra länder och ett tryggare liv. Allra minst pratar vi om krigen, klimatförändringarna och de ekonomiska orättvisor som driver miljontals människor från sina hem.

Vi pratar inte ens om att ”hjälpa på plats” längre. Det var på sin höjd ett praktiskt slagord att ha till hands, tillsammans med ett lämpligt Hans Rosling-citat, när asylpolitiken skulle stramas åt.

Med andra ord är det ungefär som före 2015. Då rådde konsensus om den ”generösa” flyktingpolitiken, samtidigt som vi lät andra göra det smutsiga jobbet att hålla människor borta. I dag är ”flyktingkrisen” redan en händelse i det förflutna – det korta ögonblick då murarna tillfälligt rämnade. Nu tornar de högre än någonsin, ett nytt konsensus råder, och ingen citerar Hans Rosling längre.