Samtidigt undertecknades odemokratiska avtal som WTO och Maastricht över huvudet på medborgarna, vilket begränsade möjligheterna till vänsterpolitik. Jag och andra engagerade ungdomar reste till Paris, Prag och Porto Allegre under mottot: ”En annan värld är möjlig.” Vi trodde verkligen det.

Under EU-toppmötet i Göteborg samlades vi för att invända mot politisk toppstyrning och föra fram folkliga krav från gatan. Statsbesöket av George Bush gav också en möjlighet att protestera mot amerikansk imperialism.

Fint nog upplät kommunen flera skolor där vi engagerade ungdomar kunde övernatta, men polisen ville tyvärr något annat. En morgon kördes containrar in för att slå en järnmur runt Hvitfeldtska gymnasiet med hänvisning till planer för våldsamma upplopp. Det är denna långsamma belägring som dokumentären kretsar kring.

Den skildrar vackert hur tonårsaktivisterna diskuterar sig fram till ett svar – skulle vi stanna och försvara oss eller acceptera erbjudandet om att utrymma? Resultatet av denna uppvisning i deliberativ demokrati blir att konfrontera polisen, men på bilderna från de påföljande kravallerna anas också att det bara var en minoritet som valde att stanna. Vad som faktiskt hände är höljt i efterklokhetens och mytologins tvillingdunkel, men filmen är främst denna minoritets berättelse.

Själv kommer jag från den trotskistiska snarare än den autonoma vänstern och minns inte de konsensussökande beslutsprocesserna med samma nostalgi. Som jag minns det ställde sig ofta den största killen på en sten och ropade, och så var det bara hans kompisar som vågade räcka upp handen. Detta är säkert en orättvis beskrivning och ärligt talat minns jag inte. Men en känsla som dröjt sig kvar är att ”platta” miljöer kan ha en osynlig makt som är svårare att rucka på. Å andra sidan var min trottegrupp knappast mindre grabbig eller mer demokratisk, snarare tvärtom.

Alla var vi barn som experimenterade med demokrati, på global skala såväl som i vänkretsen – och det är vackra minnen oavsett.

Känslan av att På Hvitfeldtska bodde vi är en viss grupps berättelse förstärks av hur lite som förklaras om den radikala vänstern, forumrörelsen och 90-talets tidsanda. Syftet verkar inte vara att presentera denna formativa vänsterhändelse för en ny publik, utan att bevara berättelsen för oss som var där. Vi som vet, vi vet. Min fru, som växte upp i en vänsterfamilj men inte fick följa med sin storebror till Göteborg, förstod knappt någonting av kontexten.

Hon undrade bland annat varför vissa demonstranter stannade för att möta polisen i stället för att bara gå därifrån. Detta var nämligen inte enbart ett resultat av polisens lust att slåss med barn, utan en förutbestämd strategi som gick ut på att söka handgemäng. Polisen som omringade Hvitfeldtska gjorde oss alltså delvis en tjänst.

Jag och mina vänner hade anslutit oss till organisationerna Ya Basta och Globalisering underifrån, som iklädda vita västar och kroppsskydd sökte sammandrabbningar med ordningsmakten för att avslöja statens repressiva natur. Alla som demonstrerade regelbundet under den tiden visste hur mycket våld en fredlig demonstration kunde möta, och med hjälp av denna strategi skulle övriga världen få veta. Sovsalarna blev till verkstäder för sköldar och rustningar av liggunderlag. Dokumentärens bilder på taniga barn i tajta jeans som rids ned av hästar är hjärtskärande, men för vissa demonstranter var dessa bilder också målet med resan till Göteborg. Bara så här skulle massorna se vad snuten gick för.

Att rida ned barn med hästar var definitivt brutalt, men många därhemma ansåg också att vi bad om det.

Det fanns bara två problem.

För det första gör det ont att bli nedtrampad av hästar. För det andra uppfattade inte betraktare utanför vår snäva vänstermiljö det som att ordningsmakten gjorde något fel. Polisen hade befarat våldsamma upplopp, något som definitivt arrangerades. Att rida ned barn med hästar var definitivt brutalt – i synnerhet som de var inhysta av kommunen – men många därhemma ansåg också att vi bad om det.

Själv måste jag skamset erkänna att jag aldrig fick spö. Som så många andra på Hvitfeldtska bangade jag på att frivilligt traska rätt in i plexiglassköldarna. Inte av några finurliga ideologiska skäl – jag hade nog inte förstått poängen utan ville främst undvika att få ett halvt ton hovdjur över mig. I stället klättrade jag över containern och lät mig befrias av den demonstration mot Bush som kom dit för att trycka undan polislinjerna.

De ideologiska distinktionerna mellan våld, offensivt ickevåld och fredliga massprotester blev suddiga även för betraktarna hemifrån. De tre största demonstrationerna samlade mer än 10 000 människor men ingen utanför vänsterrörelsen talade om dem. I stället pratade de om den minoritet i det svarta blocket som krossade glas och brände bildäck på avenyn. Denna perifera rörelse förstod hur man med spektakulära aktioner kunde suga upp allt medieintresse. Det är synd att denna insikt inte fick dem att avstå.

Jag minns när jag kom hem från Göteborg och pappa hade en grekisk vänsterkompis på besök – som skällde ut mig så fort jag stapplade in med resväskan. Vad fan byggde vi barrikader och slogs med polisen för i ett av världens mest demokratiska länder? Vad hände med breda folkmassor som ställer fredliga krav? Jag minns att jag stängde in mig på rummet och grät av chocken. Kränkt sparade jag alla kritiska artiklar i en låda för att en dag skriva en uppsats om vinklad journalistik som aldrig blev av. Mamma, en samlare precis som jag, lämnade allt på återvinningen så sent som för något år sedan.

Göteborg 2001 markerade slutet för forumvänstern. Bara några månader senare rämnade tvillingtornen och samtalet förflyttades mot terrorism – en punktering av 90-talets världstillvända optimism. Snart kom Irakkriget och drömmen om en rättvis värld byttes ut mot det korrekta (men futtigare) kravet på ett Irak styrt utan amerikansk terror. Den utopiska yra som väckts av kalla krigets slut var till ända, men plattformarna bestod som struktur för antikrigsdemonstrationerna.
I mörka stunder tänker jag att kriget mot terrorn för vänstermänniskor i min generation kom som en räddning. Att de bevarade minnet av en rörelse som ändå var på väg att dö.

I ljusare ögonblick tänker jag att vi skapade band och lärde oss färdigheter som kom till nytta under de demokratiska torgrörelserna – Zuccotti, Tahrir, Syntagma, Taksim – som störtade en och annan diktator, men också beredde vägen för bullriga vänsterrörelser som Syriza, eller vänsteroppositionen i det demokratiska parti som pressat Joe Biden vänsterut. Många av organisatörerna från 2001 är fortfarande viktiga vänsterröster i Sverige i dag, som Victoria Rixer och Mathias Wåg. Spåren efter Göteborg leder åt alla håll in i nuet.

Vi hade ingen aning om hur hur, men ingen av oss ville något hellre än att göra världen mer rättvis och demokratisk.

Och visst gjorde vi allt detta tillsammans. Från stormöten om demokratins framtid till trevande ligg i ockuperade skolsalar. I dokumentären får vi veta att Victoria Rixer och en av demonstranterna träffades i Göteborg och sedan bildade familj; min medresenär Johan, som introducerade mig till allt från punk till politik, är fortfarande en av mina bästa vänner.

Vi hade ingen aning om hur, men allt vi ville var att göra världen mer rättvis och demokratisk. I dag har en motsatt rörelse tagit initiativet. Ungdomen har gått högerut och nu undrar vi hur den ska vinnas tillbaka. Kanske ligger ledtrådar ännu och skräpar i dammet efter ockupationen av Hvitfeldtska gymnasiet. Som att spontana demonstrationer som inte ser mycket ut för världen just då, kan växa till en snöboll som förändrar världen.