Den 1 september skapade en bostadsannons skandal i en dansk bostadsgrupp på Facebook. En etta i Østerbro i Köpenhamn, med tillgång till vardagsrum och kök, hyrdes ut för motsvarande 13 400 kronor. Storlek: nio kvadratmeter.

När 62-åriga läraren Michael Lykke såg annonsen frågade han om det var ett skämt, och fick svar av den unga hyresvärden: ”Nej, det är inte ett skämt? Det är helt enkelt superdyrt att bo på en av de trevligaste och äldsta gatorna i Østerbro.”

Hon har rätt – situationen lockar inte direkt till skratt. Sedan 2012 har priset på en lägenhet på 50 kvadratmeter i staden tredubblats till över motsvarande 4,6 miljoner kronor.

Till slut får hon frågan om lägre invandring och ger sig. Det fanns visst något viktigare.

Det är alltså knappast förvånande att bostadspolitik är den viktigaste lokalfrågan för unga väljare. Eller att när Köpenhamn går till val i dag, den 18 november, ser socialismen ut att gå mot ännu en storstadssuccé.

Ja, socialism – inte socialdemokrati. I de senaste enkätundersökningarna har Enhedslisten och Socialistisk folkeparti tillsammans samlat ihop 46 procent av rösterna. Tillsammans med det gröna småpartiet Alternativet på 3 procent har de alltså chansen till egen majoritet. Det Socialdemokratiet, som traditionellt har bosatt sig i stadshuset, har i samtidigt pyst ihop till 11 procent.

En viktig anledning är att Socialdemokratiet har hamnat i konflikt med storstadsväljarna genom sitt konservativa kulturkrigande. Sitt mest parodiska uttryck tog detta i dagarna när partiledaren Mette Frederiksen förklarade för influeraren Frede Dyrnesli varför åldersgränser på Tiktok är viktigare än, i ordning: höjda sjuksköterskelöner, billigare kollektivtrafik och lägre matpriser. Till slut får hon frågan om lägre invandring och ger sig. Det fanns visst något viktigare.

I stället har vänsterpartierna tagit Köpenhamnsbornas ekonomiska oro på allvar. Enhetslistan har lovat att bygga 41 000 billiga bostäder till 2040, och Socialistisk Folkeparti vill lägga motsvarande 15 miljarder på att köpa upp privata fastigheter att hyra ut. Tillsammans har de tre partierna också gått till storms mot Airbnb i ett förslag som skulle minska antalet tillåtna uthyrningsdagar från 70 till 35, och att uthyrningstjänsterna tvingas rapportera alla uthyrningar.

Känns strategin igen?

För bara några veckor sedan valdes Zohran Mamdani till borgmästare i New York på löften om stoppade hyreshöjningar och 200 000 prisvärda bostäder på tio år. Detta var knappast någon underklassrevolt. Hans pappa är en känd Columbiaprofessor och hans mamma en prisbelönt filmregissör, och hans socialistiska kärnväljare och dörrknackare var precis som han själv unga progressiva från medelklassen, som insett att de står på tur att pressas ut ur stadskärnan.

Det här har även Köpenhamns vänster förstått. Bostadsfrågan är perfekt för socialister – den är materiell, men binder även samman arbetarväljare med den pressade medelklassen, och möjliggör därför en löntagarmajoritet som kan vinna val. En sådan allians är betydligt mer strategiskt än att likt akademiker som Johan Alfonsson och Payam Moula gnälla på städernas hajkande, rosédrickande progressiva i arbetarnas namn.

En central väg mot politisk makt för socialister går via storstäderna.

Här finns också en läxa för de socialdemokrater som länge blickat lystet mot den tidigare danska framgångssagan. De ”gettolagar” som infördes 2018 för att riva problemtyngda lägenhetskomplex har nämligen lett till höjda priser i områden som Mjølnerparken, som snart därefter även trängde ut ungdomar som letar efter en första bostad. Även i Sverige har städernas unga sett igenom högerns motstånd mot ”blandning”, det vill säga att bygga billiga hyresrätter som det förutsätts att bara invandrare flyttar in i, men som även de är intresserade av.

Det här är inte unikt för Norden. I EU har bostadspriserna stigit med 53 procent mellan 2010 och 2024. Enligt Europeiska investeringsbanken är en av de främsta orsakerna till krisen det begränsade utbudet. I mars 2025 skakade unionen fram 10 miljarder euro över två år för investeringar i billiga bostäder, och EU:s första bostadskommissionär Dan Jørgensen har precis påbörjat en ”plan för prisvärda bostäder”. Frågan är kritisk på hela kontinenten, men därmed också en möjlighet för vänstern.

Socialismen har nämligen blivit ett urbant fenomen. I kommunalvalen 2022 fick Vänsterpartiet 13,6 procent i Malmö, 15,4 i Stockholm och 15,8 i Göteborg. Omvänt är man i princip utplånade i glesbygden, varför man bland annat har lanserat ett ambitiöst Norrlandsprogram på 30 miljarder kronor.

Det är toppen så. Men samtidigt måste man äga dessa segrar. Vänstern behöver inte skämmas för sina storstadsväljare utan hylla dem. En central väg mot politisk makt för socialister går via storstäderna, och via en materiellt inriktad politik som fångar breda lager mot kapitalet. Men som samtidigt låter bli att stöta bort dem med konservativt poserande.

Precis före pandemin stod alla män i grannskapet lutade över gropen som grävts upp mitt i gatan. Armarna i kors, killgissningar om vattenflöden och det sedvanliga gnället över framkomligheten.
Men vi kan faktiskt skatta oss lyckliga: vår kommun ligger i framkant. I större delen av Sverige läcker dessa rör som såll. Där nere i gropen låg avlopps- och vattenrör i plockepinn, rester av de fornstora dagar då Sverige moderniserades på 1940- och 50-talen.

Under efterkrigstiden var det en lyx med rinnande vatten, men numera är det en självklarhet vi knappt reflekterar över. Men just därför har underhållet förfallit. De gamla rören är nu ett av kommunpolitikens största huvudbryn, och en tickande kostnadsbomb. Få kommuner vågar ta tag i det, av den enkla anledningen att det är för dyrt. Hur kunde detta bli ett problem i ett avsevärt rikare Sverige år 2025?

Kristdemokraten Stefan Attefall skrev nyligen i Dagens Nyheter att att de kommunala taxorna har stigit dubbelt så snabbt som inflationen, och att det drabbar småhusägare hårdast.

Han har rätt i diagnosen – men helt fel i behandlingen. Problemet är inte att kommunerna tar för mycket betalt, utan att staten dragit undan mattan för dem.

Ett land som vägrar investera i sin egen grundläggande infrastruktur kommer till slut att vittra sönder.

De taxor Attefall hänvisar till gäller kommunernas mest grundläggande uppgifter: vatten och avlopp, fjärrvärme, elnät, bygglov. Samtidigt har regeringen låtit bli att stärka det kommunala utjämningssystemet. Och 2024 röstade sex av åtta riksdagspartier för det så kallade balansmålet i statsfinanserna – en kosmetisk uppdatering av det gamla överskottsmålet, men med samma åtstramningspolitik i botten.

Överskottsmålet innebär att staten ska spara mer än den spenderar, även när samhället skriker efter investeringar. Det är en ekonomisk tvångströja som lamslår landets glesbygdskommuner. Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, varnade redan i fjol: Sverige står inför enorma investeringsbehov – i klimatomställningen, energisystemet, infrastrukturen, VA-näten, kriminalvården och försvaret. Men regeringen väljer att hålla igen.

Det är svårt att tolka på annat sätt än att den nyliberala åtstramningsdogmen har blivit ett självändamål – även för socialdemokratin.

I kommunerna märks konsekvenserna tydligt. När staten inte inflationsjusterar bidragen betyder det nedlagda skolor, färre vårdplatser och sämre äldreomsorg – oavsett vilken partifärg som styr lokalt. Och nu vill Attefall dessutom införa en ”skattebroms” för kommunerna, alltså hindra dem från att ens höja skatten för att rädda välfärden. Det är inte ekonomiskt ansvarstagande – det är ekonomiskt sabotage.

Tankesmedjan Timbro föreslog redan 2018 i rapporten ”Släpp kommunerna fria” att rika kommuner skulle få behålla mer av sina egna pengar och bidra mindre till de fattigare. Den idén har nu letat sig in i regeringens politik. Resultatet? Ett Sverige där Stockholm, Göteborg och Malmö fortsätter växa, medan stora delar av landet förvandlas till ett ekonomiskt månlandskap.

Om du bor i en landsbygdskommun och röstat borgerligt, har du i praktiken röstat för att du och dina barn ska ta notan – inte de som redan har mest. Några hundralappar mer i plånboken betyder föga när skolan läggs ned, sjukhuset rustas ned och vägarna förfaller.

Ett land som vägrar investera i sin egen grundläggande infrastruktur kommer till slut att vittra sönder. Sverige behöver inte fler sparmål. Vi behöver en stat som vågar bygga igen.