Sahra Wagenknecht, som samlar missnöjesröster i forna Östtyskland, beskrivs ofta som vänsterradikal. Men hennes marknadsliberala elitkritik hör snarast hemma i mittfåran.
Utkantstyskland får man lov att kalla det, trakten som min farfar kom från. Erzgebirge, den bergskedja som bokstavligen bildar Tysklands yttre kant mot Tjeckien, är inte bara en geografisk och ekonomisk utkant. Numera förknippas regionen även – i likhet med många andra av Europas utkanter – med så kallad ytterkantspolitik.
Inte nog med att chockerande många östtyskar röstar på högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), i Erzgebirge omkring 40 procent; för ett år sedan tillkom även den före detta vänsterpolitikern Sahra Wagenknechts nystartade parti, Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW), som snabbt vunnit mark och nu är vågmästare i flera östtyska delstater.
Överallt där BSW går bra, går det ännu bättre för AfD.
Varje gång hennes namn dyker upp så vandrar mina tankar till Erzgebirge, de tyska Malmbergen. Visserligen växte hon upp i universitetsstaden Jena, en timmes bilfärd åt nordväst. Min farfar kom däremot från den tyska utkant som så här års mest förknippas med julpyramider: ett traditionellt trähantverk som uppskattas i hela Tyskland och även var ett av få tyska inslag i min egen uppväxt.
Framför allt tänker jag på min syssling – vi kan kalla honom Jan – och den politiska radikalisering som han för tio år sedan började uppvisa genom en lång serie mejl, adresserade till hela släkten.
Redan då var det oklart i vilken riktning han radikaliserades: vänster, höger – eller kanske mitten? Genomgående var avskyn mot etablissemanget, mot nyliberalismen och mot USA:s roll som världspolis. Desto mer entusiastiskt hänvisade Jan till Sahra Wagenknecht. Snart fylldes mejlen med tirader om varför Europas räddning heter Vladimir Putin.
Jag påstår inte att min syssling är en representativ för BSW-väljarna, om han ens är det i dag. Kanske har han gått vidare till AfD. Men Erzgebirge, denna sydösttyska avfolkningsbygd, illustrerar effektivt den pågående ommöbleringen av Tysklands politiska landskap.
Ytterkantspartierna är på frammarsch! Så har det låtit i den svenska rapporteringen om årets Europa- och delstatsval i Tyskland. Valresultat har illustrerats med färglagda kartor där nästan hela det forna Östtyskland framträder som en enda stor utkant; en härd av extremism i Europas mitt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
De enda undantagen utgörs av ett fåtal större städer, som Berlin – men även där framträder ett liknande mönster. Ute i huvudstadens östra betongförorter har numera AfD blivit största parti. Treptow, Marzahn, Lichtenberg: ännu för tio år sedan lyste dessa valkretsar rött då majoriteten röstade på antingen sossarna eller vänstern. Två partier som nu båda fått se sig omsprungna av Bündnis Sahra Wagenknecht i stora delar av Östtyskland, inklusive delstaterna Sachsen och Thüringen. Men överallt där BSW går bra, går det ännu bättre för AfD, samtidigt som AfD sakta men säkert tas över av den falang som öppet sympatiserar med nazismen.
Två ytterkantspartier, helt i enlighet med den mittenlogik som säger att politik är en tvåkantig sak. En högerkant och en vänsterkant, böjda som en hästsko. För såväl AfD som BSW är i skiftande grad kulturkonservativa, invandringsmotståndare och så kallade Putinversteher – de ställer sig alltså förstående eller rentav positiva till Putins Ryssland. Av dessa positioner är det i dag bara den sistnämnda som framstår som en extrem avvikelse från den politiska mitten, sett ur ett västeuropeiskt perspektiv.
Om det ena ytterkantspartiet är högerextremt, måste det andra vara vänsterextremt. Ett sådant resonemang tycks bilda utgångspunkt för nyhetsrapporteringen, inte i Tyskland men väl i länder som Sverige. Undantag finns, som de mer djuplodande texter som nyligen publicerades av DN:s korrespondent Anna-Lena Laurén och Aftonbladets kulturredaktör Karin Pettersson. Båda texterna skildrade BSW som ett vänsterparti, men inte som radikalt vänster.
Likväl rubriksatte tidningarna, utan grund, texterna med ord som ”vänsterradikaler” och ”extremvänstern”. Sådana rubriker bidrar till den politiska landskapsmålning där BSW positioneras till vänster om det nu halvt utraderade vänsterpartiet Die Linke.
Också bland svenska vänstersympatisörer, missnöjda med att Vänsterpartiet glidit för långt mot mitten, finns nu somliga som vill se Sahra Wagenknecht som vägvisare för en ny typ av vänsterpopulism. Ett exempel är Parabols chefredaktör Kajsa Ekis Ekman, som i en intervju med det nystartade partiet Solidaritet föreslog att de skulle inspireras av den tyska politikern.
Men om man ser till det politiska innehållet – bortom den tvåkantiga mallen – så framstår BSW mindre som en ytterlighet och mer som ett mittenparti.
Sedan BSW först presenterade sitt program, för ett drygt år sedan, har den ekonomiska politiken stått i centrum. Från ett vänsterextremt eller vänsterpopulistiskt parti hade man rimligen kunnat vänta sig krav på socialisering, arbetstidsförkortning eller radikal omfördelningspolitik. Men efter sådant får man leta förgäves hos BSW. Inte heller vill partiet formulera sin politik i klasstermer. Det centrala begreppet lyder i stället Mittelstand. Detta slås fast redan i partiprogrammets första mening: ”Ännu har vårt land en solid industri och ett framgångsrikt, innovativt Mittelstand.”
Ordet är inte helt lätt att översätta, men är ungefär det mest mittenpolitiska som tyska språket kan erbjuda. Det uppkom i det gamla ståndssamhället som beteckning på ”det mellersta ståndet”, alltså medelklassen eller borgerskapet. Först under 2000-talet har ordets betydelse förskjutits till att inte beteckna en samhällklass, utan en viss typ av företag. Inte storföretagen, inte heller småföretagen, utan de i diffus mening medelstora – industrier som går i arv inom en ägarfamilj, utan att förlita sig på utländska investerare. Inom tysk fackföreningsrörelse är Mittelstand-företagen kända för att ofta motsätta sig facklig organisering. Det är dessa företags intressen som plakatmässigt ställs i centrum för BSW:s ekonomiska politik.
Konfliktlinjen går alltså inte mellan arbete och kapital, utan mellan inhemsk industri och internationellt finanskapital. Nyckeln till att rädda den tyskägda industrin är ”råvaruförsörjning och prisvärd energi” – och partiprogrammet betonar att energin inte kan vara förnybar. Vad som krävs är att fossilgasen åter börjar flöda från Ryssland till Tyskland.
Här ligger grunden till BSW:s proryska hållning. Visst driver partiet kravet på att strypa vapenleveranser till Ukraina och låta Ryssland behålla redan ockuperade territorier, allt i ”fredens” namn. Men detta betyder inte att Sahra Wagenknecht ska kallas ”putinist”. För till skillnad från min syssling Jan, uttrycker hon knappast sympatier för det politiska systemet i Putins Ryssland. Freden är underordnad Tysklands nationalekonomiska intresse – den fossila energin.
Att återknyta vänskapen till Ryssland handlar dessutom – för både BSW och AfD – om att åter göra Tyskland till en Mittelmacht. Ännu ett mångtydigt mittenbegrepp. Varken stormakt eller småspelare, utan mitt emellan. En makt i mitten, geografiskt men även politiskt belägen mellan stormakterna USA och Ryssland. En osjälvisk medlare utan egna principer som står i vägen för den tyska industrin.
I slutet av 1980-talet reste jag som barn för att hälsa på våra kvarvarande släktingar i småstaden Gornsdorf, i vad som ännu var det realsocialistiska Östtyskland. Vagt minns jag en brunmurrig lägenhet dit grannarna ständigt kom på besök för att låna bostadshusets enda telefon. Mina släktingar var nämligen partimedlemmar och förväntades rapportera skumma samtal till säkerhetstjänsten Stasi.
Jan, familjens son, hade redan flyttat hemifrån till den lokala metropolen Karl-Marx-Stadt och börjat arbeta på en fabrik som byggde stridsflygplan.
Konfliktlinjen går alltså inte mellan arbete och kapital, utan mellan inhemsk industri och internationellt finanskapital.
Näringslivet i lilla Gornsdorf hade däremot ända sedan 1700-talet kretsat kring strumpor. Så efter att min farfar vid tio års ålder hade förlorat sin far i första världskriget fick han ta jobb på strumpfabriken. Det var där han blev kommunist. Det var också som strumpfabriksarbetare han senare fick möjlighet att emigrera från Tyskland.
Ännu på 1980-talet sprutade samma fabrik ur sig strumpor som gick på export inte bara till övriga östblocket utan även till Västtyskland. Till konkurrenskraften bidrog att Östtysklands fängelsesystem försåg strumpfabriken med nästintill gratis arbetskraft. Därtill kom den lokala tillgången på fossil energi i form av smutsig brunkol, hämtad från Erzgebirges många gruvor. Från familjeresan minns jag ännu åsynen av en död skog, grå av sot, som täckte bergen vid tjeckiska gränsen. Vid samma tid formerade sig en östtysk miljörörelse med Erzgebirges skogar som en hjärtefråga. Protesterna som snart skulle störta landets regim växte i hög grad fram ur den.
Några år senare besökte vi Gornsdorf en andra gång. Då hade Östtyskland upphört och strumpfabriken bommat igen. På den tomma byggnaden hade man nu smällt upp enorma reklamskyltar för ett amerikanskt cigarettmärke. Karl-Marx-Stadt hade återfått sitt gamla namn: Chemnitz. Ännu ett av otaliga ortsnamn som skvallrar om att områdets invånare en gång talade slaviska språk, innan de germanska kolonisatörerna anlände västerifrån under högmedeltiden.
Var det ännu en västtysk kolonisering som drabbade Östtyskland i början av 1990-talet? Så har många berörda upplevt det enorma privatiseringsprogrammet, vars förödmjukelser skildrats av historikern Håkan Forsell i den läsvärda essän ”Nederlagets landskap” i Ord och Bild.
Från Wagenknechts fraskommunistiska 1990-tal löper alltså en linje ända fram till den ekonomiska mittenpolitik som BSW nu driver.
Statsägda företag togs över av specialmyndigheten Treuhand, vars armé av ekonomer rullade in västerifrån. Vissa företag slaktades, medan de flesta andra fick nya ägare med huvudkontor i Västtyskland, med resultatet att företagens skatter flödade västerut. 30 år senare har en västtysk kommun i genomsnitt dubbelt så stora skatteinkomster som en östtysk, påpekar Forsell. Någonting som liknar en kolonial erfarenhet, och där en ekonomisk nationalism av Sahra Wagenknechts typ finner resonans. Även hos sådana som min syssling Jan, som strax under tidigt 1990-tal gick från fabriken till universitetet och sedan dess har haft ett stabilt medelklassyrke.
Välståndsklyftan mellan öst och väst har nu markerats med ännu ett färglager på den partipolitiska kartan. Gränsens fortsatta synlighet får talet om ”återförening” att eka än mer ihåligt. Strikt talat var ordet missvisande redan 1990, för det var knappast fråga om en återgång till ett Tyskland som tidigare existerat på kartan i liknande form. Förra gången som landet var ”enat”, alltså under Hitler, inkluderades ju även Österrike, plus stora delar av Tjeckoslovakien (med följden att Erzgebirge under några år förlorade sin status som tysk utkant).
Knappt 20 år gammal, våren 1989, inträdde Sahra Wagenknecht som medlem i Östtysklands statsbärande socialistparti. Under det följande året upplevde hon sig förlora sitt fosterland. Genom hela 1990-talet fortsatte hon sin politiska bana i vänsterpartiet PDS, närmare bestämt i partifalangen ”Kommunistische Plattform”.
Hon utmärkte sig som en hårdnackad försvarare av det östtyska systemet, inklusive muren, men vad gäller ekonomiska frågor var hon redan då snarare en marknadssocialist. Det socialistiska Östtyskland som hon svärmade för var inte det som leddes av Erich Honecker på 1970- och 1980-talet. Som positivt exempel hänvisade hon i stället till hur Walter Ulbricht på 1950- och 1960-talet velat skapa ekonomisk tillväxt genom kontrollerade inslag av marknadsekonomi, privat företagande och ökade löneskillnader.
Från Wagenknechts fraskommunistiska 1990-tal löper alltså en linje ända fram till den ekonomiska mittenpolitik som BSW nu driver. Men åtminstone fram till finanskrisen 2008 förblev hon ändå en självutnämnd antikapitalist med socialismen som uttalat slutmål. Allt detta har hon sedan ömsat av sig, steg för steg. Många har spekulerat i hur metamorfosen hänger samman med hennes relation med Oskar Lafontaine, en före detta socialdemokrat vars politik hon tidigare öppet hade hånat.
Som sociologen Oliver Nachtwey påpekat i Jacobin, övergick Sahra Wagenknecht från att hylla Östtysklands 1960-tal till Västtysklands 1960-tal. Retoriken var i stora drag oförändrad: en produktiv industri som kan förena ekonomisk effektivitet med social trygghet och nationell sammanhållning. Men som nya förebilder på vägen dit började hon från 2012 att lyfta fram de så kallade ordoliberalerna, som dominerade den tyska borgerlighetens ekonomiska politik under efterkrigstiden.
Det var med boken Reichtum ohne Gier (”Välstånd utan girighet”, 2016) som Sahra Wagenknecht tog farväl av socialismen och i stället talade sig varm för marknadens förmåga att skapa innovation. Sedan dess ligger hennes politiska ideal ”närmare Joseph Schumpeter än Karl Marx”, menar Nachtwey.
Att kalla BSW för ett mittenparti kan låta som ett normaliserande av deras konservativa positioner i frågor om klimat och invandring. För att inte tala om partiets orubbligt positiva hållning gentemot ett Ryssland som på allt fler punkter rört sig mot fascism. Att ägna sig åt Putinförståelse à la Wagenknecht är onekligen en avvikelse från den mittenpolitiska normen i Västeuropa. Men det kan knappast kallas för en vänsteravvikelse, särskilt inte när motivet handlar om att öka tyska företags tillgång till fossil energi.
Mitten ska i detta fall kanske snarare förstås som ett statistiskt genomsnitt. Frågan är vad som kan kallas originellt i BSW:s politik, när flertalet ingredienser plockats direkt från Tysklands etablerade partier. En slev socialt patos från vänster, en slev hårdare tag från höger, en slev entreprenörsromantik från mitten och så – i genomsnittets namn – en rejäl skopa av den Rysslandsvänliga linje som sedan länge företrätts av AfD.
Som om Chat-GPT hade skrivit ett partiprogram. Det är nästan så att man undrar om inte detta är just vad Sahra Wagenknecht har låtit göra.
Se där, en konspirationsteori värdig min tyska syssling Jan. Frestelsen att mejla honom finns där, men jag hejdar mig. Hellre att han röstar på BSW i tron att Sahra Wagenknecht företräder en revolt mot eliten än att han rusar hela vägen till fascisterna i AfD. Om han nu inte redan gjort den resan, medan miljoner BSW-väljare står på kö för att följa efter.
