Det rådde förvirring om vad som egentligen hänt. Som alltid var det de mest hänsynslösa som var snabbast på att reagera. Vi räknar den 11 september 2004 och ännu en tragedi som kan användas av mörka krafter.
Kanske var det mer av ett vanligt bråk mellan två individer, men fascistiska grupper har redan gjort 14-åringen James Waite till sin martyr. De kan nu göra det enda de är riktigt bra på: att skrämma folk och själva stå för ett förebyggande självförsvar.
Men precis som den 11 september 2001 finns det skäl att skilja händelsen från reaktionen. Inte bara därför att vi kan vara säkra på att hämnden kommer drabba helt fel människor, utan därför att rädsla i sig vrider fokus från lösningar till hämndaktioner.
Man skall inte tro att etniska konflikter är de enda som ger dödliga resultat.
Våld och gängrivalitet av den här typen förekommer med helt andra bakgrunder, idag och historiskt. Under början av 1900-talet var det vanligt med sammanstötningar mellan inflyttade bondpojkar och deras rivaler i stadens arbetarklass. I dåtidens urbaniseringsvåg var bondpojkar lågstatus på ett sätt som inte är långt ifrån dagens invandrare. De ansågs närmast efterblivna och bråkiga, speciellt när de krävde sin rätt till utrymme.
Men inte bara ursprung i landet, utan även klass har gett upphov till lokala bråk. Gårdarnas krig var en realitet eftersom staden inte tycktes stor nog åt båda. Det officiella samhället ställde sig självklart på överklasspojkarnas sida. I den konflikten, som nästan alltid.
Det är alltså mycket långt ifrån den högerextrema etnocentriska idén att tro att allt vore frid och fröjd om Sverige var etniskt rent. Konflikter emanerar inte naturligt ur olika etniciteter eller kulturer. Men när konflikterna dyker upp är det ett tecken på att något är fel.
Och det är det i Sverige. Om vi tittar tillbaka till 1990-talets nedskärningshysteri finner vi att två grupper drabbats hårdare än andra: Ungdomar och utomnordiska invandrare. Ungdomsarbetslösheten växte kraftigt åren 1990-1996, samtidigt som fasta jobb har bytts mot tillfälliga i ungdomskategorin.
Bland utomnordiska medborgare ökade arbetslösheten från cika fem procent 1990 till 33 procent 1997. Idag är den nere på cirka 15 procent – fortfarande fyra gånger så hög som bland etniska svenskar.
Det var under denna tid som fascistiska grupper kunde börja rekrytera nya medlemmar i de spänningar som uppstod. Till den nyliberala epoken hörde också Lasermannen och Ny Demokrati och deras avkomma, som vi alltjämt lever med.
Till den nyliberala epoken hörde också idén om att invandrare är speciellt duktiga på att vara egenföretagare eller flexibel arbetskraft, som konkurrerar med långa arbetstider och lågt pris på sin arbetskraft. Speciellt i kombination med en oreglerad bostadsmarknad är det ett lyckat recept för att se till att etnifieringen stärks, och i förlängningen frustrationen över att förpassas till att bli en andra klassens medborgare.
Att en 14-åring dog i Sollentuna är en tragisk påminnelse om vad segregation och brist på framtidstro kostar ett samhälle. Det är dags att påminna våra politiker om hur högt priset är för nyliberalismen.