Nya numret av socialdemokratiska Tiden (nr 4, 2013) är en av de viktigaste tidskrifter jag läst på länge. Huvudtemat är det borgerliga systemskifte som drivs igenom i Sverige. Här finns gedigna bidrag om ”arbetslinjens” ödesdigra konsekvenser, hur välfärdssamhällets grundbultar är på väg att ge vika, och hur det politiska samtalet, tvärs över fältet, fogar sig efter kapitalets agenda. Texterna skälver av ilska och längtan efter en politik från vänster.
Men jag kan inte låta bli att fråga: Vem vänder sig tidskriften till? Vad hoppas den förändra?
Gapet mellan Tidens retorik och det socialdemokratiska partiet är enormt. De senaste tjugo åren har S varken i ord eller handling varit vänster. Det är ett identitetssvagt mittenparti som i allt väsentligt upphört att gå i bräschen för ett progressivt samhällsbygge som bekämpar orättvisor och verkar för socialism och utjämning av klasskillnader.

Tidens skribenter är skarpa och ideologiskt träffsäkra, men helt utan inflytande i partiet. Hur länge ska denna grupp av nostalgiska skäl fortsätta att vara lojal med ett parti som har en helt annan agenda? För Magdalena Andersson, Stefan Löven eller Mikael Damberg sker inget systemskifte.
Det finns alltjämt medlemmar i S som är vänster, men kraftfulla mekanismer har under lång tid förhindrat att de når partitoppen. I frånvaro av den gräsrotskultur som finns i till exempel MP, är hoppet om förändring inifrån minimalt.
Den som i dag vill vänsterpolitik har inget att vinna på en stark socialdemokrati.