Frågan har aktualiserats efter att en restaurangägare i Malmö i november 2006 misshandlade en av sina kockar och samtidigt avskedat denne, som Flamman skrev om den 24 juli. En månad senare organiserade syndikalistiska SAC en blockad utanför restaurangen i solidaritet med kocken.
Tjugosex blockadvakter placerades framför restaurangen i en helt fredlig och laglig aktion utan att gästerna hindrades att komma in eller ut från restaurangen.
Självklarhet ställa upp
Flamman har pratat med Amalia Álvarez, som är en av de 26 som greps av polisen som bröt upp blockaden efter bara 20 minuter. Hon är i likhet med sina kamrater instämd till tingsrätten som kommer att inleda målet i september.
Varför ställde du upp som blockadvakt i december?
– Som arbetare var det för mig en självklarhet och också en skyldighet mot kamraten som hade misshandlats och avskedats på restaurangen. För mig spelar det ingen roll vilken bransch, för det handlar om solidaritet.
Ni hade blockerat i 20 minuter när polisen bröt upp blockaden. Hur gick det till?
– Vi hade först informerats (av SAC) om blockaden och vad vi skulle göra. De gav oss alternativet att delta eller avstå från blockaden. Sedan informerades vi om att polisen kunde agera på ett specifikt sätt på basis av order från överordnade.
– Poliserna som står där tänker inte med eget huvud utan som en robot. Vi är medvetna om att de också tillhör proletariatet som vi men de saknar en analysförmåga i det usla arbete de utför. Jag och mina kamrater som stod där krävde vår rätt att stå där som blockadvakter, inte för att facket krävde det utan för vår rätt och för de värderingar vi står för.
– Utan tvekan finns det poliser som har familjer med egna värderingar men dessa har ingen plats när polisbefälet beordrar dem att agera blint. Vi visste att polisen skulle agera så som de gjorde.
Gjorde ni något motstånd?
– Inget alls. För mig kändes det lite tragiskt för du vet hur folk reagerar i Latinamerika när de befinner sig i samma situation, knappast med armarna i kors, oavsett om de lever i en diktatur eller inte. Vi förklarade för poliserna att vi stod där för att försvara en misshandlad och avskedad kamrat, inte för att orsaka våld eller sammanstötningar. ”Det enda vi vill är att uttrycka vår mening om att detta inte får ske”, sa vi, att vår aktion handlade om värdighet för kamraten, inte var riktad mot polisen. Men det hjälpte inte, för de bröt upp blockaden efter att de fått ordern, trots att man i deras ansiktsuttryck kunde märka att de gjorde det inte av egen fri vilja.
Filmade någon uniformerad eller civilpolis händelsen?
– Nej, inte en enda, däremot filmade facket händelsen. Jag kallades (av försvaret) för att ta del av polisens bevisföring mot oss och den utgörs av de videotagningar som SAC har gjort och som återfinns på internet. Det visar att polisen inte har en egen bevisföring för målet.
Du är instämd till rättegången när den kommer upp i september, en av 26 åtalade blockadvakter. Blir det några manifestationer mot rättegången?
– Vi är inget politiskt parti med utsedda språkrör utan enskilda människor där var och kommer att framföra sina egna uppfattningar och värderingar. Det blir förmodligen organiserade fredliga aktioner när målet kommer upp.
– Detta samhälle är ett ganska sjukt och grymt diktatursamhälle. Jag levde under hela Pinochetdiktaturen i Chile men det svenska kungadömet är en diktatur som bygger på okunnighet av stora mått.
Hur ser du på LO-anslutna i Hotell- och restaurangfacket som tydligen varken stöder eller gjorde något när kocken förnedrades?
– Det verkar handla om konkurrens och medlemsavgifter. För facket handlar det inte längre om medlemmar utan om kunder. Det anarkosyndikalistiska facket slåss inte så mycket för lönerna och materiella ting utan mer för principiella värderingar vilket är mycket farligt för de andra facken. Som internationellt ansvarig i SAC ser jag denna sjukdom över hela Europa eller världen.
