– På nätterna hörde jag militära fordon inne på fängelsegården. Jag visste att de lastade kroppar för att få dem att försvinna före gryningen, berättar Bahati Dieugentil, en man i 60-årsåldern från Bukavu, huvudstaden i provinsen Sydkivu i Kongo-Kinshasa.
Han greps i början av december på en gata i Goma, där han besökte sin syster. Han kastades in i en skåpbil och fördes till en förvarscell.
Precis som de andra civila han mötte i fångenskapen – män, kvinnor och barn – hade Bahati Dieugentil ingen aning om varför han gripits. Under de tre månader han satt fängslad träffade han aldrig någon advokat. Han utsattes för tortyr innan han plötsligt släpptes, utan någon förklaring.
Han är fortfarande djupt traumatiserad.
Trots att han var medveten om riskerna hade Bahati – en pensionerad lärare – varit noga med att hålla låg profil. Han följde strikt de utegångsförbud som de nya myndigheterna infört, undvek demonstrationer och avstod från att publicera politiskt innehåll på sociala medier. Det räckte inte för att skydda honom.
23 februari 2025. Foto: Moses Sawasawa/AP.
– I militärbilen var vi alla tysta, skräckslagna över att ha blivit gripna utan att förstå vad som skulle hända. Vi visste att när vi väl var utom synhåll, efter mörkrets inbrott, kunde vad som helst ske.
Instängd tillsammans med andra fångar i ett fönsterlöst rum försämrades situationen omedelbart. Under två veckor kunde Bahati Dieugentil inte tvätta sig.
– De sanitära förhållandena var obeskrivliga. Vi hade bara avskurna plastflaskor att uträtta våra behov i. Många blev sjuka.
Enligt honom höll de överfulla cellerna upp till 110 personer.
– Jag försökte tala med vakterna för de sjukas skull. De flesta talade inte swahili, utan kinyarwanda. Vi kunde inte förstå varandra.
Känslan av maktlöshet var total.
– Många led av svår undernäring. Jag såg människor dö. På nätterna hörde jag fordonen. De förde bort kropparna, och på morgonen talade ingen om det längre, berättar Bahati.
Våldet tog många former, och kvinnorna skonades inte.
– Det fanns också en mamma som hade torterats svårt. Hennes kropp var täckt av sår. Jag hörde henne skrika, hon bad till Gud. När de förde tillbaka henne till cellen talade hon inte längre, och på flera ställen hade huden slitits bort.
Samtidigt ligger Goma, som länge har varit centrum för internationella humanitära insatser i Kongo-Kinshasa, bara några kilometer från dessa fängelser, med ett stort antal verksamma organisationer.
i Goma på order av rebellgruppen i februari 2025. Foto: Moses Sawasawa/AP.
– Under de sällsynta besök som NGO:er gör flyttar M23 undan de mest allvarligt skadade fångarna. De förs bort kvällen innan för att inte oroa besökarna.
En välregisserad iscensättning som lämnar fångarna åt sitt öde.
En kväll släpades Bahati undan tillsammans med en annan fånge, anklagad för att vara en samarbetspartner till regimen i huvudstaden Kinshasa. Han misshandlades och piskades med en elkabel, och hans kropp bär fortfarande djupa ärr från den natten.
Rörelsens beväpnade medlemmar finns överallt, och alla kontrollerar sitt beteende – av rädsla.
Efter frigivningen undersöktes han av en läkare och fick veta att tortyren av hans könsorgan skulle få oåterkalleliga konsekvenser för hans sexualitet. Ändå betraktar han sig som lyckligt lottad – inte minst eftersom han inte våldtogs, som andra fångar i hans cell.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– När de griper någon och bestämmer att han är en motståndare kan de göra vad de vill med en, säger han, med ett tomt ansiktsuttryck.
Bahati Dieugentils vittnesmål är långt ifrån ett enskilt fall. Sedan rebellkoalitionen M23/AFC tog kontroll över Goma och Bukavu för ett drygt år sedan har rapporterna om godtyckliga gripanden och försvinnanden blivit allt vanligare.
När Goma – huvudstaden i Nordkivu i östra Kongo-Kinshasa – föll i slutet av januari 2025 var det en avgörande vändpunkt i kriget som skakar regionen. Efter flera veckors offensiv föll staden i händerna på rebellrörelsen M23, som enligt Kinshasa och många observatörer stöds av grannlandet Rwanda – något Rwandas regering förnekar. Den kongolesiska armén slogs tillbaka.
Under dagarna som följde försämrades den humanitära situationen snabbt. Tiotusentals invånare flydde striderna, samtidigt som lägren för internflyktingar runt staden övergavs, plundrades och därefter permanent revs på order av M23. Grundläggande samhällsfunktioner som vatten, el och sjukvård fungerade på halvfart, och humanitära organisationer hade svårt att nå fram till befolkningen.
Gomas fall väckte åter farhågor om ett regionalt krig. Den 16 februari 2025 föll även Bukavu, huvudstad i Sydkivu, i händerna på rebellkoalitionen Alliance Fleuve Congo (AFC). Strax därefter infördes nya regler för en befolkning som nu skurits av från resten av landet.
Ett år efter dessa blixtoffensiver fortsätter kriget. Men i Goma liksom i Bukavu har det ändrat skepnad: det är nu en rebelladministration som styr över en befolkning som isolerats från resten av landet.
– Staden är oigenkännlig! Gränsen hålls öppen sent, och turister kommer över från Rwanda bara för att se förändringarna i Goma, säger en entreprenör entusiastiskt från trädgården till sin villa vid sjön.
Sedan införandet av Salongo – en åtgärd inspirerad av Rwanda, där stadsbor förväntas ägna lördagsförmiddagar åt att städa gator och underhålla det offentliga rummet – har stadskärnan och avenyerna längs sjön faktiskt förändrats. Blomrabatter och gröna rondeller har ersatt sopfyllda diken och tomter täckta av vulkanisk sten.
Men bakom denna ytliga förvandling går staden på halvfart.
För ett år sedan var flygplatsen den sista bastionen som föll. Den har aldrig öppnat igen. Nedstängningen stoppade tvärt import- och exportverksamheten och isolerade staden ytterligare.
Inte heller bankerna har öppnat. De som kan använder mobilbetalningar – tillgängliga endast via smarttelefoner – eller korsar gränsen till Rwanda för att ta ut kontanter till en ofördelaktig växelkurs.
Solène, en kvinna i 30-årsåldern med fast blick, driver en frisersalong i handelsdistriktet Birere. Sedan M23/AFC tog över har hon tvingats säga upp hälften av sina anställda på grund av brist på kunder.
– M23 kräver 30 dollar i veckan av mig, plus 15 dollar för var och en av mina anställda. I slutet av månaden är jag skyldig dem runt 250 dollar i skatt – fem gånger så mycket som hyran för salongen, som jag redan har svårt att betala.
Under sådana villkor fruktar den ensamstående mamman att hon måste stänga verksamheten.
– Om jag inte betalar hotar de med att låsa min salong och sätta mig i fängelse, säger hon.
Enligt henne har det växande antalet skatter och inspektioner blivit en viktig inkomstkälla för rebellmyndigheterna.
– Vilken ursäkt som helst duger för att ta in pengar. De gör nu alkoholtester på förare.
I en region där rättssystemet i praktiken inte fungerar bestraffas överträdelser med böter på 100 dollar – en förmögenhet för de flesta invånare.
Samtidigt erkänner Solène att förändringarna i stadsmiljön är synliga.
– De är dåliga människor för det de gör mot befolkningen. Men där den kongolesiska staten inte ens gav oss minimal infrastruktur, agerar de konkret. Man ser utveckling, särskilt på vägarna.
Hon tillägger, med ett snett leende:
– Och dessutom trakasserar ingen man mig när jag går på gatan. Ingen visslar. Rörelsens beväpnade medlemmar finns överallt, och alla kontrollerar sitt beteende – av rädsla.
Detta är det paradoxala i situationen. Men bakom blomsterplanteringarna, det artiga uppförandet och de välordnade gatorna framträder en annan verklighet.
Bland kullarna i Masisi-territoriet i Nordkivu ligger gruvstaden Rubaya, som blivit ett av konfliktens ekonomiska centrum.
Här bryts coltan, en förkortning för mineralblandningen columbit-tantalit. När det förädlats till tantal kan det användas i mobiltelefoner, datorer, flygplan och gasturbiner.
Enligt flera uppskattningar står Rubaya ensamt för nära 15 procent av världens coltanproduktion. Denna avlägsna region i Kivus berg är därmed en strategisk punkt i den globala mineralekonomin.
FN anklagar M23-rebellerna för att plundra dessa resurser för att finansiera sitt uppror.
Sällsynta jordartsmetaller och kritiska mineraler har blivit centrala resurser i den globala ekonomiska kapplöpningen.
På plats tas en del av malmen direkt som skatt av M23:s representanter. Resten transporteras till Rwanda via olika handelsvägar, särskilt över landgränsen eller via Kivusjön.
I Goma står Mervin Exhaucé vakt utanför ett hotell nära gränsövergången i Gisenyi. Från sin lilla vaktkur av betong och plåt, med geväret i handen, håller han uppsikt över gatan.
– På nätterna kör rörelsens lastbilar mot Rwanda vid gränsen. I tystnad.
Han tvekar innan han fortsätter:
– De stänger av elen och hela kvarteret läggs i mörker. Då passerar lastbilarna, utan strålkastare.
När han får frågan vad fordonen transporterar är han försiktig. Men för honom lämnar frekvensen och storleken på konvojerna inget tvivel om vad de transporterar.
Sedan M23 tog kontroll över Rubaya den 30 april 2024 har gruvarbetarna fått en enkel instruktion: maximera produktionen. Trots landets enorma mineralrikedom lever omkring 73 procent av befolkningen på mindre än 2,15 dollar om dagen, enligt Världsbanken. Det är i detta sammanhang av extrem fattigdom som människor – män, kvinnor och barn – varje dag riskerar livet i hopp om att få upp tillräckligt med malm för att tjäna några dollar.
Den 31 januari 2026 dödades mer än 200 människor när en coltangruva kollapsade i Rubaya, enligt en talesperson för den guvernör som utsetts av rebelladministrationen. Gruvarbetare på plats uppger att den verkliga siffran kan vara högre.
Drygt en månad senare, den 4 mars, ska ytterligare ett jordskred ha begravt över 200 personer, däribland nära 70 barn, enligt Kongos gruvministerium. En uppgift som M23 bestrider – de hävdar i stället att endast fem personer dog.
Den coltan som bryts för hand av tusentals gruvarbetare i Nordkivus berg försörjer en ekonomi som sträcker sig långt bortom Kongos gränser. I utländska huvudstäder har tillgången till dessa strategiska resurser blivit en central diplomatisk fråga.
Den 4 december 2025 samlade Donald Trump ledarna för Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa) och Rwanda i Washington för att underteckna ett avtal som presenterades som ett steg mot fred i regionen kring de stora sjöarna.
Trogen sin bombastiska stil talade han om ett ”stort mirakel” och firade ”en otrolig dag: en stor dag för Afrika, en stor dag för världen och för dessa två länder”. Men bakom den pacifistiska retoriken framträdde snabbt de ekonomiska intressena.
När entusiasmen flödade lade Trump till:
Det fortsatta stödet från Rwandas armé och dess ledning har gjort det möjligt för M23 fortsätta dessa allvarliga övergrepp.
– Vi kommer att gå in med några av våra största och bästa företag i de här två länderna.
Och ännu tydligare:
– Vi ska plocka ut en del av de sällsynta jordartsmetallerna, plocka ut tillgångar och betala. Alla kommer att tjäna mycket pengar.
Löftet om snabb utveckling i alla riktningar har redan satt fantasin i rörelse i Goma.
– Regionen kring de stora sjöarna kan äntligen utvecklas, bli som Dubai, locka utländska investerare och bli Afrikas ekonomiska hjärta. Det kommer att bli otroligt, säger en lokal bilhandlare.
Den drömmen är ljusår från den verklighet som befolkningen lever i.
Efter Washingtonavtalet har relationerna mellan USA och den kongolesiska regeringen fördjupats i ett partnerskap om strategiska mineraler. Avtalet innebär bland annat privilegierad tillgång för amerikanska företag till vissa fyndigheter samt säkerhetssamarbete kring skyddet av utvinningsområden.
För USA är målet tydligt: att säkra tillgången på kritiska mineraler i konkurrens med Kina. Flera stora gruvområden har därför inkluderats i en begränsad lista över tillgångar som erbjuds i samarbetet med Washington. Rubaya är ett av dem.
Kongo-Kinshasas president Félix Tshisekedi framställer avtalet som en möjlighet att locka investeringar och stärka internationella allianser. Men i hemlandet anklagar vissa honom för att sälja ut landets resurser på befolkningens bekostnad. Flera gruvexperter varnar för risken att återskapa en extraktiv modell där mineralrikedomen lämnar landet utan lokal förädling eller verkliga ekonomiska vinster.
Samtidigt har säkerhetsläget i östra delen av landet inte förbättrats. Trots Washingtonavtalet och ett separat avtal som undertecknades i Qatar i november mellan regeringen och M23 fortsätter striderna på flera fronter.
I slutet av februari, efter att M23 dragit sig tillbaka från staden Uvira i Sydkivu, meddelade kongolesiska myndigheter att man upptäckt massgravar med minst 171 kroppar. Uppgifterna om att massakrerna begåtts av rebellerna har inte kunnat verifieras oberoende, då få har tillträde till området. Samtidigt som många hoppas att M23:s militära kapacitet är på väg att försvagas pekar rörelsens fortsatta framryckningar – särskilt mot Buhimba i Walikaleområdet – på motsatsen.
I Washington fortsätter amerikanska myndigheter att offentligt fördöma övergrepp som tillskrivs rebellrörelsen.
I ett uttalande nyligen sade utrikesdepartementets talesperson Tommy Pigott:
– M23, som är sanktionerat av USA och FN, är ansvarigt för fruktansvärda människorättsövergrepp, inklusive summariska avrättningar och våld mot civila, däribland kvinnor och barn.
Han riktade också en direkt anklagelse mot Rwanda:
– Det fortsatta stödet från Rwandas armé och dess ledning har gjort det möjligt för M23 att ta kontroll över kongolesiskt territorium och fortsätta dessa allvarliga övergrepp.
I samma anda meddelade USA:s utrikesminister Marco Rubio den 6 mars att flera rwandiska tjänstemän kan nekas inresa i USA:
– Personer som anses ansvariga för, eller medskyldiga till handlingar som underminerar en varaktig fred i regionen kommer att känna av konsekvenser.
Att USA samtidigt intar rollen som försvarare av mänskliga rättigheter väcker skepsis. Men landets ekonomiska intresse av att stabilisera regionen – för att kunna etablera sina företag och säkra tillgången till strategiska mineraler – lämnar få tvivel.
Medan Kivus framtid avgörs utan dem, försöker tusentals civila lämna de områden som kontrolleras av M23. Många har dock ingen sådan möjlighet.
Bahati lyckades fly tillsammans med sin familj och ta sig till Ituri, utanför de ockuperade områdena.
Det gjorde inte Ibrahim.
Hans identitetshandling – hans enda tillhörighet – beslagtogs av M23. Han överlever genom att utföra småärenden under dagarna och gömmer sig på nätterna genom att sova på en skolgård.
Vid Kivusjön fortsätter kriget att upprätthålla den tystnad som gör det möjligt för plundringen av resurserna att fortsätta.
Alla intervjuades namn är anonymiserade av säkerhetsskäl.
