I skuggan av coltan: Att leva under ockupation i Kivu

– På nätterna hörde jag militära fordon inne på fängelsegården. Jag visste att de lastade kroppar för att få dem att försvinna före gryningen, berättar Bahati Dieugentil, en man i 60-årsåldern från Bukavu, huvudstaden i provinsen Sydkivu i Kongo-Kinshasa.

Han greps i början av december på en gata i Goma, där han besökte sin syster. Han kastades in i en skåpbil och fördes till en förvarscell.

Precis som de andra civila han mötte i fångenskapen – män, kvinnor och barn – hade Bahati Dieugentil ingen aning om varför han gripits. Under de tre månader han satt fängslad träffade han aldrig någon advokat. Han utsattes för tortyr innan han plötsligt släpptes, utan någon förklaring.

Han är fortfarande djupt traumatiserad.

Trots att han var medveten om riskerna hade Bahati – en pensionerad lärare – varit noga med att hålla låg profil. Han följde strikt de utegångsförbud som de nya myndigheterna infört, undvek demonstrationer och avstod från att publicera politiskt innehåll på sociala medier. Det räckte inte för att skydda honom.

– I militärbilen var vi alla tysta, skräckslagna över att ha blivit gripna utan att förstå vad som skulle hända. Vi visste att när vi väl var utom synhåll, efter mörkrets inbrott, kunde vad som helst ske.

Instängd tillsammans med andra fångar i ett fönsterlöst rum försämrades situationen omedelbart. Under två veckor kunde Bahati Dieugentil inte tvätta sig.

– De sanitära förhållandena var obeskrivliga. Vi hade bara avskurna plastflaskor att uträtta våra behov i. Många blev sjuka.

Enligt honom höll de överfulla cellerna upp till 110 personer.

– Jag försökte tala med vakterna för de sjukas skull. De flesta talade inte swahili, utan kinyarwanda. Vi kunde inte förstå varandra.

Känslan av maktlöshet var total.

– Många led av svår undernäring. Jag såg människor dö. På nätterna hörde jag fordonen. De förde bort kropparna, och på morgonen talade ingen om det längre, berättar Bahati.

Våldet tog många former, och kvinnorna skonades inte.

– Det fanns också en mamma som hade torterats svårt. Hennes kropp var täckt av sår. Jag hörde henne skrika, hon bad till Gud. När de förde tillbaka henne till cellen talade hon inte längre, och på flera ställen hade huden slitits bort.

Samtidigt ligger Goma, som länge har varit centrum för internationella humanitära insatser i Kongo-Kinshasa, bara några kilometer från dessa fängelser, med ett stort antal verksamma organisationer.

– Under de sällsynta besök som NGO:er gör flyttar M23 undan de mest allvarligt skadade fångarna. De förs bort kvällen innan för att inte oroa besökarna.

En välregisserad iscensättning som lämnar fångarna åt sitt öde.

En kväll släpades Bahati undan tillsammans med en annan fånge, anklagad för att vara en samarbetspartner till regimen i huvudstaden Kinshasa. Han misshandlades och piskades med en elkabel, och hans kropp bär fortfarande djupa ärr från den natten.

Rörelsens beväpnade medlemmar finns överallt, och alla kontrollerar sitt beteende – av rädsla.

Efter frigivningen undersöktes han av en läkare och fick veta att tortyren av hans könsorgan skulle få oåterkalleliga konsekvenser för hans sexualitet. Ändå betraktar han sig som lyckligt lottad – inte minst eftersom han inte våldtogs, som andra fångar i hans cell.