I folkmun kallat ”Turkiska Kurdistan” av många kurder, men officiellt bara ”Sydöstra Anatolien”. Huvudorten Diyarbakir är i blickfånget. 152 personer står anklagade för samröre med den kurdiska gerillaorganisationen PKK i de så kallade KCK-rättegångarna, döpt efter organisationen där den av EU, USA och Turkiet terroriststämplade PKK-gerillan ingår.
Rättegången en show
– Det är en politisk rättegång. IHD-ordföranden Muharrem Erbey ska ha gjort terrorpropaganda när han talar ut om tortyr och fängslade barn vid Sverige-besök. Rättegången görs till en show, det handlar inte ens om brott. Det handlar om vilka signaler som ska sändas från regeringens sida. Släpps de här personerna visar man en vilja att lösa kurdfrågan, säger Emin Aktar, ordförande i Diyarbakirs advokatsamfund och en av Erbeys advokater.
Kritik riktas också mot att de som åtalas har suttit häktade i drygt ett och halvt år redan; en bestraffning redan före en fastställd dom.
– Ser man till anklagelserna är det runt 30 som skulle kunna bevisas ha band till PKK. Det finns några som har varit med och arrangerat deras demonstrationer exempelvis. Om man nu ser det som ett brott, fortsätter han.
Aktar menar att rättsprocessen är brottslig i sig och pekar på de illegala avlyssningar som finns i bevisningen.
– Det är historiska mål då de som dömer är de som döms, avslutar han.
Nu återstår bara att invänta domarna som beräknas tillkännages i mitten av november. Detta samtidigt som BDP, partiet som är fortsättningen på det ifjol av författningsdomstolen stängda DTP, och IHD verkar i ett fortsatt hårt politiskt klimat.
Närvarande solidaritet
Solidariteten är närvarande.Samtal på tyska och italienska är exotiska inslag vid demonstrationen utanför rättegångens första dag. Rödgröna från Sverige och tyska Die Linke är representerade, likt Advokater utan gränser och en rad fredsgrupper. Mer uppseendeväckande är att även den högerextrema österrikaren Jörg Haiders gamla parti FPÖ är här.
Annars syns den inhemska solidariteten tydligast. Från Turkiets alla delar har vänsterpartier som SDP, ÖDP och EMEP samt fackförbunden DISK och KESK kommit i solidaritetens namn. Särskilt SDP:s (Socialistiska demokratipartiet) medverkan är en bedrift då operationer riktade mot dem och vänsterorganisationen Sociala frihetsplattformen (TÖP) innebär att ett tiotal medlemmar ur grupperna, däribland SDP-ledaren Ridvan Turan, väntar rättegångar med anklagelser om terrorkopplingar, något grupperna nekar till bestämt.
– Vi är här för att visa vår solidaritet för att ingen kan förstå läget så bra som oss. Det är horribla anklagelser utan någon grund i våra rörelsers fall, säger Sultan Secik Kubilay från SDP. Vi är här och när vi behöver kommer kurderna att vara hos oss, förklarar hon.
– Det man märker är att solidariteten mellan olika grupper ökar i den här kontexten, tillägger Halit Elci, talesperson för TÖP som också är på plats.
– AKP-regeringen pratar om att de utvecklar demokrati och vill skapa frihet för olika grupper, men det sker helt på deras villkor, menar Sultan.
Hon själv har släppts, medan hennes man fortfarande är häktad.
Juntamän kan åtalas
Den 12 september gick Turkiets befolkning till valurnorna och röstade igenom en rad konstitutionella ändringar.
Regeringen stödde ja-linjen för ett 20-tal lagändringar som bland annat innebär ett ökad inflytande för AKP-styret i författningsdomstolen. Dessutom öppnades för möjligheten att åtala gamla juntamän från 1980. Kritiker menar att ändringarna var ren kosmetika. BDP manade till bojkott, vilken bör betecknas som lyckosam då kurdiska områden i Turkiet hade ett extremt lågt valdeltagande.
– Vi vill ha en demokratisk autonomi i Turkiet. Om detta inte accepteras säger man ”kurder, kriga!” Vi har också gjort misstag, men vi vill gå fredens väg.
Orden tillhör kommunen Surs borgmästare Abdullah Demirbas, en av BDP:s frontfigurer. I de rättegångar som nu äger rum är Demirbas också åtalad, men för tre månader sedan släpptes han på grund av hälsoproblem. Fem månaders tid i häkte tycks inte ha lämnat någon bitterhet. Han sammanfattar mitt intryck av Diyarbakir med sin mildhet varvade med bestämda krav.
– Det behövs en författning där alla känner igen sig. Man måste acceptera att människor har ett annat modersmål och att tioprocentsspärren till parlamentet måste sänkas, menar han och påpekar likt vänstern att det behövs en helt ny demokratisk konstitution.
”10 procentsspärr bort!”
Nyligen krävde Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan den tyska staten på just dessa rättigheter för turkar i Tyskland. Hemma kämpar BDP och rörelser för mänskliga rättigheter för samma krav för sitt folk.
Den mänskliga värmen är lika påtaglig som klimatets i Diyarbakir. Diskussionerna är många. Politiska samtal på gatan följs ofta av en klunga. I samtliga möten förklaras försoningsviljan mellan Turkiets folk. Bland debattörerna på gatorna finns aktiva BDP-are som nyligen har hungerstrejkat för de åtalade, lärare, arbetslösa och killen som nyss försökte sälja mig en burk honung.
De pekar på att mycket av det öppna förtrycket har försvunnit i form av att polisens och militärens trakasserier har minskat, att kurdiska kan användas mer öppet nu, men att ett strukturellt och aggressivt förtryck fortfarande finns och är outhärdligt. Förtrycket finns alltid där. I princip alla jag talar med har själva eller anhöriga som råkat ut för gripanden eller i värre fall även tortyr och mord.
Ett uttryck säger att kurdernas enda vänner är kurder. Motsvarande sägs också i det turknationalistiska lägret. De senare har dock en statsapparat att praktisera denna mentalitet genom. Där finns några av de viktigaste hindren för att skapa förutsättningar för en rättvis fred i ett land där demokratifrågan länge tagits gisslan av ett trauma skapat av ett långvarigt förtryck. Det är just detta även denna massrättegång påminner oss om.
