Utnyttjandet på den svenska arbetsmarknaden är allt annat än en följd av kryphål och otydlig lagstiftning. Erik Haking läser ett vittnesmål om ett riggat system och totalt fjärmade tjänstemän och politiker.
Elinor Torp har tidigare skrivit de uppmärksammade reportageböckerna Döden på jobbet (2013, Atlas) och Jag orkar inte mer: när jobbet skadar själen (2015, Atlas), om det svenska arbetslivets brutala villkor och konsekvenser. Samma dag som vi hörs för en intervju om nya boken Vi, skuggorna, som kretsar kring fusket och utnyttjandet av svart arbetskraft, publicerar tidningen Arbetet ett avslöjande om en textilfabrik i Malmö där papperslösa syr gardiner åt kommuner och landsting för en lön omkring 30 kronor i timmen. Elinor Torp är allt annat än förvånad.
– Det här är något jag särskilt vill lyfta fram. Att det är offentlig sektor som använder de här tjänsterna. Hur kan staten ställa krav på konsumenter att konsumera etiskt när de själva inte gör det?
Att fusket skulle vara svårt att upptäcka går hon inte med på som förklaring.
– Staten måste följa upp hur upphandlingarna sköts och inte bara nöja sig med vad som står på papper. Det räcker ju med att åka ut på natten till någon av skolorna och se vem det är som städar där, eller att åka till Nya Karolinska och kontrollera vilka som faktiskt byggde sjukhuset och hur villkoren för de som arbetade såg ut.
Genom läsningen blir det uppenbart hur riggad den så kallade arbetsmarknaden är till arbetsgivarens fördel. Om fusket väl upptäcks blir arbetarna utvisade och Anders Ygeman förmanar medborgarna att de ska tänka sig för innan de klipper sig eller skiftar däck för 100 kronor, medan arbetsgivaren byter organisationsnummer och sätter igång med att hämta in ny arbetskraft.
Denna logik följer av det senaste dryga decenniets arbetsmarknadspolitiska linje. Torp radar på ett mycket pedagogiskt vis upp vilka avgörande politiska beslut som tagits. Den 1 juli 2007, närmast i triumf, lägger den nya alliansregeringen ner Arbetslivsinstitutet medan Arbetsmiljöverket får genomgå enorma nedskärningar. Året efter inför man även nya regler för arbetskraftsinvandring med stöd från Miljöpartiet. Företagen ska själva få tillgodose sina behov av utländsk arbetskraft, utan att behöva gå omvägen via Arbetsförmedlingen och inspektionerna ska minska. Motiveringen lyder att alla företagare egentligen vill göra rätt för sig och betala rätt avgifter, bara reglerna blir enklare. ”Alla ska födas med rätt till F-skattsedel”, jublar Maud Olofsson.
Om fusket väl upptäcks blir arbetarna utvisade och Anders Ygeman förmanar medborgarna att de ska tänka sig för innan de klipper sig eller skiftar däck för 100 kronor, medan arbetsgivaren byter organisationsnummer och sätter igång med att hämta in ny
arbetskraft
När socialdemokraterna bildar regering 2014 genomför man ett stort antal nybyggen och renoveringar och nu kommer de nya, enklare reglerna med underleverantörer och obefintliga kontroller väl till pass. Stat, kommuner och landsting blir de stora beställarna av den nya, billiga, oförsäkrade arbetskraftens händer, ryggar och knän.
Kontrasterna är talande. Kung Carl Gustaf skakar hand med en företagare som fått pris för sina jobbskapande insatser. ”Företagaren håller upp diplomet och ler in i kameran. Att hans arbetare betalar tillbaka halva lönen och annars hotas med utvisning nämns inte”, skriver Torp.
Däremot vänder sig Arbetarepartiet Socialdemokraterna – genom ordföranden i riksdagens arbetsmarknadsutskott, Anna Johansson – mot att det har bildats ett fackligt center för papperslösa. ”Det ska vara ordning och reda på svensk arbetsmarknad och har du inte rätt att arbeta i Sverige så ska du inte göra det”, dikterar hon sin och partiets linje i frågan.
Avståndet mellan medborgarna i landet och det skuggsamhälle av arbetare helt utan rättigheter som Elinor Torp skildrar, är alltså ett resultat av en medveten politik men kommer även till uttryck i form av en närmast gränslös naivism, inte minst från rättsväsendet. I en dom i Arjeplog tingsrätt frias exempelvis arbetsgivaren i ett mål eftersom rätten ser det som helt osannolikt att någon skulle fara så illa, tjäna så lite och leva under sådana omständigheter i Sverige som vittnena berättat om (och journalister, forskare, fackförbund och andra myndigheter bekräftat). Den rot- och rut-ande övre medelklassen som befolkar domstolarna och ska tolka och verkställa lagarna, kan överhuvudtaget inte relatera till verkligheten. Elinor Torp sammanfattar:
– Det tror jag är en springande punkt. Vi lever så pass fjärmade för varandra i dag att vi saknar inlevelseförmåga och inte ens kan tänka tanken att någon kan ha det på det sättet. Men i skuggsamhället finns inga kollektivavtal eller minsta löner.