Den amerikanska Nobelpristagarens Toni Morrisons roman En välsignelse skildrar pionjärtiden i Nordamerika, och inte minst slaveriets första tid i det som kom att bli USA.

Det är sent 1600-tal i norra Virginia. I centrum för berättelsen står en nybyggarfamilj, och människorna runt omkring den: indiankvinnan Lina, den förvirrade flickan som kallas Sorg, och framför allt Florens, den svarta flickan vars mor lämnade henne från sig då hennes ägare skulle betala av på en skuld.

Vartannat kapitel berättas av Florens, vartannat av någon av de andra personerna.
Fram träder en jungfrulig värld med oanade möjligheter – åtminstone för en del, där det är vackert, fritt och hälsosamt, i bjärt kontrast till Europas trångbodda och osunda städer, och fattigdomen och misären på den europeiska landsbygden.

Det gamla klassamhället har brutit samman, nya rikedomar byggs upp, och följs av nya hierarkier i samhället. Och grunden för de nyrikas ställning är slaveriet. Morrison tecknar en skarpsinnig psykologisk skildring av slaveriet som ett mentalt tillstånd, som degraderar både slaven och slavägaren. Samtidigt som en trångsynt religiositet gör våld på den kristna etiken.

Naturligtvis är det i stor utsträckning en bok om kvinnor. Vid den tiden är en kvinna utan en mans beskydd mer eller mindre helt rättslös. De vita kvinnornas dubbla bördor är slavkvinnornas tredubbla. Men här finns också mycket styrka, som har sin grund i gemenskap. Och Florens som desperat söker förstå varför hennes mor lämnade henne, får till slut ett sorts svar, som blir till en välsignelse i livet.
Morrison skriver en underbar prosa, som påminner mig mest om en fjällbäck, den porlar fram klar och okonstlad, och gnistrar med en rikedom av nyanser.
Det är vackert och det berör.